Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
DN publicerade i slutet av sommaren en debattartikel (15/8) undertecknad av femton Afghanistankännare. Det var ambassadörer, biståndsfolk, en före detta militär insatschef, med flera, och de manade till återupptagna officiella kontakter med regeringen i Kabul, numera ledd av talibanrörelsen.
De femton författarna konstaterade, helt riktigt, att isolering sällan är en effektiv väg till påverkan. Mot det kunde man invända att engagemang inte alltid hjälper heller – talibanerna är inte kända för att lyssna på goda poänger, i alla fall inte om sådant som kvinnors rättigheter.
Man behöver dock inte ha höga tankar om talibanerna för att se värdet av kontaktkanaler till den nygamla afghanska regimen. I Sverige bor tiotusentals människor med rötter i Afghanistan, med allt vad det kan innebära av knepiga konsulära ärenden. Och som författarna påpekar kan Sverige ha nytta även av ett ”meningsutbyte i andra frågor som narkotika, migration, terrorism och kriminalitet; frågor där vi har nationella intressen att bevaka”.
Sverige har historiskt sett haft en rätt kallhamrad inställning till sina nationella intressen och, för den delen, till sina diplomatiska förbindelser. Fråga Adolf Hitler, Josef Stalin eller Mao Zedong, som alla hade svenska ambassadörer posterade hos sig, mitt under sina värsta illdåd. Dåvarande Pekingambassadören var för övrigt också, som en extra ryslighetsbonus, sidoackrediterad till Pol Pot-regimen 1975–79.
Värre terrorvälden är svårt att föreställa sig. Men ingen människa skulle då ha hävdat att själva förekomsten av mellanstatliga kontakter innebar att Sverige gav sitt godkännande till Hitlers utrotningskrig, Stalins gulagslaveri eller massmorden i Kina och Kambodja.
Att driva intressen och värderingar effektivt kräver i många lägen att man kan sitta till bords med politiska fiender, le mot folk som inte förtjänar det och skaka händer sölade av blod.
Annat är det i dag. På 2000-talet är det mer regel än undantag att öppna samtal med osympatiska regimer eller extremistgrupper uppfattas som en välsignelseakt. Exil- och aktivistgrupper skriker i högan sky, journalister avkräver statsråden politiskt omöjliga avståndstaganden och riksdagsdebattörerna gestikulerar upprört i talarstolen (fram till att de själva hamnar i regeringsställning och rollerna byts).
Det är nog mindre en fråga om ändrade politiska värderingar än om ett förvandlat medielandskap. Internetåldern skyr kohandel och kompromisser, men tilltalas av puritanska illvrål och krav på offentlig avbön – och aldrig märks det mer än i utrikespolitiken.
Ett gäng kampanjar för att sparka ut Irans ambassadör med hänvisning till att det är en otäck diktatur, och ett annat gäng vill bryta med Israel med hänvisning till att det är en otäck ockupationsmakt – och på något vis blir detta höger/vänster-frågor.
Så smälter in- och utrikespolitik samman i en enda utspelsgegga, fjärran från den sunda cynism och de långa linjer som krävs för att ett litet land ska kunna hävda sin handlingsfrihet i ett allt dunklare världsläge.
Men diplomatiska beskickningar och möten är inte presenter som vi ger till särskilt omtyckta länder, det är statens känselspröt och arbetsverktyg.
Svenska diplomater är inte på plats för värdregeringarnas skull, utan för att kunna representera svenska intressen – sådana finns nämligen inte bara i Finland och Norge, utan också i osympatiska stater. Och att driva intressen och värderingar effektivt kräver i många lägen att man kan sitta till bords med politiska fiender, le mot folk som inte förtjänar det och skaka händer sölade av blod.
Finns det undantag? Det är klart att det finns undantag. Inte alla kontakter är nödvändiga, enkla eller lämpliga. Alla samtal måste inte föras, särskilt inte i offentligheten, och i en så traditionstyngd verksamhet som diplomatin kan symbolvärdet ibland trumfa sakinnehållet. Som EU-medlemmar har vi dessutom en gemensam utrikespolitik att förhålla oss till. Och det händer ju att man måste avstå vissa förbindelser för att kunna nå ett givet mål – det framgick väl om inte annat av Natoprocessen.
Diplomatiska beskickningar och möten är inte presenter som vi ger till särskilt omtyckta länder, det är statens känselspröt och arbetsverktyg.
Men principen gäller! Vi måste sluta ha en sådan beröringsskräck inför skurkstater, terrorgrupper, ockupanter, extremister och krigsförbrytare. Att världen vimlar av dem är beklagligt, men att blunda hårt får tyvärr inte monstren att försvinna.
Det enda vi åstadkommer genom att lystra till aktivistkörerna och göra oss för fina för att förhandla med fiender är att beskära vårt eget inflytande och avhända oss ett av få verktyg som står till buds för ett litet land.
I stället borde vi sträva efter att vidga kontaktnätet, avdramatisera diplomatin och tydligt uttala att Sveriges linje är att prestigelöst prata med alla som vill prata med oss.
Politiskt koketterande kan man ägna sig åt när världsläget tillåter det. Nu när helvetets portar knarrande börjar öppnas igen, är det viktigare än någonsin att kunna ta Hin Håle i hand och fråga vad han vill. Den som vill ha rena händer i utrikespolitiken får tvätta dem efteråt.
Läs mer:
Max Hjelm: Sanna Marin menar att hon är ”för sexig” – men kritiken handlar om något annat
Annika Ström Melin: ”Game of thrones”-scenerna i Bryssel kunde inte komma med sämre tajmning
