Min erfarenhet av beroendestödgrupper är minimal, men av filmer och tv-serier har jag lärt mig hur man presenterar sig. Alltså: Hej, jag heter Vesna, jag är 51 år och jag är en lycklig (för)klimakteriekvinna! Jag vill påstå att vi som ingår i denna kategori allt som oftast osynliggörs när klimakteriet beskrivs i offentligheten.
Varje ny generation av kvinnor som går in i klimakteriet tycks bli förvånade och upprörda över att de fått veta så lite om vad som sker i kroppen och psyket. De tycker att de inte har fått någon information! Men stämmer det verkligen? Är det inte tvärtom så att vi översköljs av fakta och personliga berättelser om den så kallade övergångsåldern?
Kanske handlar det snarare om att detta är en fas i livet som många helst inte vill tänka på, utan i stället har försökt förtränga. Då känns det som att man plötsligt bara hamnat mitt i den, utan att ha blivit förvarnad. Eller som Hanna Hellquist uttrycker det i en krönika (DN 11/11): ”Jag vet mycket lite om klimakteriet. Jag vet bara att jag inte vill vara i det. Jag vill inte, jag vill vara ung, jag vill vara fertil, jag vill fortsätta vara en som ingenting vet och som ingenting behöver veta.”
Jag skulle säga att tystnaden och tabut, som definitivt har funnits, sedan många år är brutet. Bara under de senaste tio åren har det kommit en rad böcker och program om klimakteriet. Till exempel gjorde SVT ”Klimakteriet – det ska hända dig med” 2018, ”Klimakteriepodden” har över fyra miljoner lyssningar och en uppsjö populärvetenskapliga böcker beskriver vad som väntar oss kvinnor i en viss ålder. Bara i år har titlar som ”Klimakteriet på jobbet”, ”Styrka i klimakteriet. Optimera träningen, maten och måendet” och ”Nya kaos i kvinnohjärnan. Balansera dina hormoner och signalsubstanser i förklimakteriet och klimakteriet” erbjudit lättillgänglig kunskap.
Själva definitionen av klimakteriet är att äggstockarna slutar producera hormoner och att mensen upphör (det är det som kallas menopaus). Förklimakteriet är den första delen av klimakteriet och mensen kan då vara oregelbunden i några år innan menopausen inträder. Hela processen pågår olika länge för olika kvinnor, från något år upp till mer än tio år, och inleds vid olika åldrar, vanligtvis någon gång mellan 45 och 55. Under denna livsfas mår många kvinnor väldigt dåligt, och vissa väldigt länge. Det är fakta.
Den dominerande bilden av klimakteriet är att det enbart är ett nödvändigt ont som vi kvinnor tappert måste ta oss igenom. Med vallningar, migrän, humörsvängningar, ledvärk, sömnproblem och minskad sexlust. Och icke att förglömma – den minskade attraktionskraften.
Denna verklighet må vara sann för Läckberg och andra, men jag vänder mig mot att detta är den dominerande berättelsen i offentligheten
I romanen ”Stål-Berit” (2025) levererar Martina Haag en typisk skräckbild av en sådan klimakteriekvinna. Den snart 60-åriga Berit Bergström funderar över förändringen: ”Varför ska man tappa all sin dragningskraft? Varför ska man ha ont överallt, aldrig kunna sova på nätterna och gå upp två kilo av att titta på ett glas vin? Svettas och frysa om vartannat och få hjärtklappning av att ta mer än två trappsteg. De få muskler man hade som ung, ska nu tillbakabildas och förtvina totalt. Allt som man någonsin haft i skönhet ska naturen ta ifrån en och ersättas av en smygfet gråhårig tant-farbror i spegeln.”
Och Haag är inte ensam om att befästa den bilden. Bara för ett par veckor sedan skrev Camilla Läckberg en debattartikel i Expressen (8/11) där hon beskriver övergångsåldern lika stereotypt: ”Klimakteriet är ingen lek. God sömn är ett minne blott, hjärndimman lägger sig tung över vardagen, leder värker, glädjen avtar, sexlusten slocknar. Trots den långa och nedslående listan på symtom förväntas kvinnor acceptera allt det svåra som något som ‘hör till’.”
Denna verklighet må vara sann för Läckberg och andra, men jag vänder mig mot att detta är den dominerande berättelsen i offentligheten.
Därför är det befriande att läsa Maria Sveland. I tidningen Vi (28/5) skriver hon om sin jakt på den stora fiktiva klimakterieskildringen och kritiserar det ”könssjukdomsaktiga narrativet kring klimakteriet: ett förfall som kvinnor ska sörja men helst också åtgärda”. Hon har naturligtvis en poäng. Det finns olika påbud om att ta hormoner, äta nyttigare, sova mer, börja träna, skaffa glidmedel. Normerna kring kvinnors utseende, beteende och sexualitet har alltid varit begränsande. ”Om en kvinna varit söt, smal och snäll i hela sitt liv och sedan plötsligt som femtioåring transformerades till överviktig, rynkig, svettig, förbannad och okåt, kunde hon inte bara få vara det i så fall?”, skriver Sveland irriterat.
Jag talar om alla oss som känner en befrielse, som om det vore en pånyttfödelse, ett nyvaket utforskande av kroppen och sexualiteten
Det finns ett glapp mellan det förhärskande klimakterienarrativet och de många positiva erfarenheter som också finns. Jag talar om alla oss som känner en befrielse, som är tillfreds med att befinna sig i övergångsålder och njuter av ett på många sätt friare liv, som om det vore en pånyttfödelse, ett nyvaket utforskande av kroppen och sexualiteten.
Själv känner jag igen mig i Åsa Beckmans bidrag i antologin ”Klimakteriet” (2019) där hon beskrev sin erfarenhet av klimakteriet: ”På många sätt har jag nog aldrig varit gladare och stabilare än i dag. Långa perioder bärs jag av den där jublande känslan av att ha tillgång till mig själv. Jag vet vem jag är.”
Precis så är det. Jag vet till fullo vem jag är och jag ber inte om ursäkt för det. Jag gläds åt att mina barn är myndiga och sakta börjar skaffa sig egna vuxna identiteter, för det ger utrymme åt mig att frigöra mig från delar av det ansvar som följer med att vara någons mamma. Jag längtar efter att slippa menstruera, att få njuta av att min kropp inte längre har en given biologisk funktion för någon annan än för mig. Jag tillåter mig att vara min egen, att skapa nya vänskapsrelationer som bara är mina, inte några jag delar med min familj för att vi är en familj. Jag har en oförställd längtan efter nya sätt att se och att bli sedd, med en blick som med självklarhet uttrycker ”jag vill vara med dig, vill du vara med mig?”
Och ja, jag erkänner: när jag vissa dagar undviker att se min kropp i spegeln är det för att lura mig själv att tro att tiden stått stilla
Självklart stör de första märkbara fysiska förändringarna känslan av omnipotens. Har jag sovit för lite tar det timmar innan mitt ansikte hittar sin form igen. Låter jag blicken fortsätta nedanför hakan i spegeln undrar jag när min fladdriga hals egentligen slutade vara slät. Sitter jag stilla för länge knakar det ofelbart i mina knän när jag reser mig upp. Och ja, jag erkänner: när jag vissa dagar undviker att se min kropp i spegeln är det för att lura mig själv att tro att tiden stått stilla, även om jag vet att den med allt högre fart rör sig framåt. Det är ibland obegripligt – jag är samma inuti, men en annan utanpå.
I Miranda Julys bästsäljare ”Alla fyra” (2025), som av vissa kritiker kallats klimakterieroman, skildras just den medelålders kvinnans begär. Vi får möta en namnlös 45-årig kvinna, ”som istället för att sörja den skönhet omvärlden påstått att hon förlorat, plötsligt insett att hon var sexigare än någonsin, precis som hon var”, som Maria Sveland snyggt sammanfattar henne.
July skildrar en kvinna som kommer till en punkt när hon måste ta kommandot över sitt liv. Hon är gift, har ett barn och bor i ett villaområde på amerikanska västkusten. När hon ska göra en roadtrip mellan Los Angeles och New York svänger hon plötsligt bara av motorvägen och stannar istället till på ett motell, inte långt från sitt hem, utan att berätta för sin man. Där inleder hon en lika sensuell som sexuell relation med en yngre man. Efter att ha tillbringat en månad i detta egna rum, återvänder hon till sitt familjeliv, men i grunden förändrad, transformerad.
Den kvinnliga huvudpersonen hos Miranda July behöver inte längre vara objekt, men hon behöver heller inte vara subjekt –hon kan vara båda
Det utlöser en kris. Hon och hennes man bestämmer sig för att leva i ett öppet äktenskap i ett försök att förena olika sorters längtan och behov. Det är behändigt att skylla hennes kris på förklimakteriet, men det är också den enklaste förklaringen. Det är modigare att säga att det hon vill ha ut av livet, sin man, sig själv, är något annat och mer än det förväntade.
”Vissa känner att de får bättre självkänsla och självförtroende och att de inte längre bryr sig så mycket om vad andra tycker”, kan man läsa i den sakliga texten på 1177 om kvinnor i klimakteriet. Men jag tror att det är exakt därför som ”Alla fyra” har blivit en sådan succé. Den kvinnliga huvudpersonen behöver inte längre vara objekt, men hon behöver heller inte vara subjekt. Hon kan vara båda. Och poängen är att hon bestämmer när, med vem och varför.
Miranda Julys roman visar en ny kvinnlig medelåldersagens. Visst är det underbart när unga kvinnor lämnar konventionerna och vågar utforska nya existentiella och sexuella marker. Och det är lika underbart när gamla kvinnor till slut får nog och gör samma sak. Men i det ena fallet har livet knappt börjat, och i det andra är det trots allt på väg mot sitt slut. Det är i mellanfasen, klimakterieåren, som något sätts på spel. När huvudpersonen i Julys roman börjar ifrågasätta familjebildningen, den förljugna självbilden, förnekandet av egna behov och begär börjar marken som tidigare varit stabil att skaka.
Det är i mellanfasen som revolutionen blir revolutionär.
Det är sorgligt. Skämmas för vad? Det är Maggio och andra kvinnor i den här åldern som håller vägarna öppna för dagens 23-åringar
Själv har jag medvetet börjat para den medelålders kvinnans självkänsla med den unga kvinnans upptäcktslust. Det är ett enkelt mikromotstånd. Jag färgar min grå utväxt så fort den syns, men sparar ut mitt hår ännu lite till, jag köper åtsmitande klänningar som slutar över knäna, jag dansar på dansgolv där andra kan se mig. Jag undertrycker inte mina behov, jag uttrycker dem.
Tydligen är det ett förhållningssätt som provocerar. I en recension av filmen ”7 steg” menar Expressens 23-åriga Lovis Bratt Deland att 44-åriga Veronica Maggios karaktär Elle (som bygger på Maggio själv) ”är för gammal för att leva som hon gör”. Josefine Jinder skriver i en krönika i samma tidning att hon och en vän kommit ”fram till att vi har tretton år av ungdom kvar. Om tretton år är vi femtio (spyr) och då går det inte att komma undan med våra liv längre utan att skämmas.”
Det är sorgligt. Skämmas för vad? Det verkar ha undgått Deland att det är Maggio och andra kvinnor i den här åldern som håller vägarna öppna för dagens 23-åringar när de själva blir 44 år. Och det verkar ha undgått en snart medelålders Jinder att hon får bete sig precis hur hon vill, så länge hon vill.
Alla kvinnor som gör just det ser jag som hjältar, som kan inspirera andra att göra detsamma. Vissa har få eller inga klimakteriesymptom, andra får det tufft och jobbigt under en kortare eller längre period. Men alla kan använda sin övergångsålder till förändring och frigörelse från sådant som tidigare kanske inte varit möjligt. När halva livet passerat, måste man vara rädd om det man har kvar.
Jag önskar att fler såg klimakterieåren som ett gränsland, där vanliga regler och förväntningar har upphört att gälla. Där olika åldrar smälter samman, där skillnaden mellan ungdom, vuxendom och begynnande ålderdom är raderad. Det är en plats för oss kvinnor att älska, inte frukta.
