För några år sedan fick den unga, brittiska författaren Lamorna Ash höra talas om att ett par vänner från studietiden i Oxford, Jack och Josh, bägge bestämt sig för att bli präster i anglikanska kyrkan. Det slog ned litet som en bomb i bekantskapskretsen. Just de, som redan gjort sig namn som respektlösa stå upp-komiker, med egen show i London. Hur gick det till?
Ash bestämde sig för att ta reda på det och skrev ett uppmärksammat intervjureportage om dem i Guardian 2022. Då hade hon redan uppmärksammats för sin prisbelönta skildring av en liten fiskeby i Cornwall, ”Dark, salt, clear” (2020) och var redo att gå vidare med nästa bok. Men samtalen med Jack och Josh lämnade henne ingen ro.
I såväl Storbritannien som Sverige har det förts en tidvis upphettad diskussion kring uppgiften att rätt många yngre människor åter söker sig till kyrkorna. En del bedömare menar att sekulariseringen kommit av sig – andra ser det som ett uttryck för nykonservatism, att man då helt enkelt söker ”fasta strukturer”. Men Ash tyckte sig också se något annat i sina studiekamrater. Hur uppstår en sådan kursändring, och inte minst ett sådant nytt allvar? Hur hittar man en punkt där man förändrar sitt liv?
Hennes nya bok, ”Don’t forget we’re here forever” kastar sig bokstavligen huvudet före in i frågan om varför ”generation Z” åter intresserar sig för kristendomen. Ash är utbildad antropolog och bestämde sig för att ägna ett år åt djupintervjuer med unga människor, de flesta under trettio (hon är född 1994) som söker sig till olika kyrkor. Hon skriver att hon mer eller mindre på skoj ställde sig frågan om hon själv ”kunde bli kristen på ett år”? Alltså börjar hon ta del i traditionella bibelstudier i den anglikanska kyrkan ”All Souls” i London, hos den konservative studentprästen Rico Tice, som hon kände till från Oxford.
Hon går in i studierna med rätt stora förbehåll mot en kyrka hon ser som toppstyrd, dogmatisk, patriarkal
Där kunde det också ha tagit slut. Hon går in i studierna med rätt stora förbehåll mot en kyrka hon ser som toppstyrd, dogmatisk, patriarkal och inte minst fördomsfull mot människor från hbtq-kretsar hon känner samhörighet med.
Till en början får hon fog för sina invändningar. Prästen och kursledaren Tice lämnar med buller och bång sin egen kyrka då den öppnar sig för samkönade äktenskap. Men Ash vill, på antropologers vis och utan att döma, förstå vad som griper människor i den religiösa miljö hon ser omkring sig.
Hon fortsätter till den evangelikala rörelsen Youth with a mission (Ywam, i Sverige Ungdom med uppgift) och slås av den karismatiska extasen. Men får åter fördomar besannade. Ywam har på senare år kritiserats just för toppstyrning, ledarskapskult och för att ha försökt ”omvända” medlemmar från homosexualitet, något som åter stöter Ash.
Men det är inte organisationsformerna som intresserar henne, utan människorna och deras upplevelser. Hon moraliserar inte utan konstaterar att även auktoritära kristna rörelser, sådana hon själv reagerar negativt på, faktiskt räddat en del vilsna människor hon intervjuar. Som stjärnkocken ”Alex” vilken efter ett yrkesliv i megarika kretsar på Rivieran känner en sådan tomhet att självmordet är nära, men som tar sig in i en tämligen patriarkal grekiskortodox kyrka, vilket ger honom stabilitet.
När hon vistas en vecka på en retreat i den radikala, kristna kommuniteten på den skotska ön Iona inser hon att hon själv nu är troende – men inte utan förbehåll
Hur människors når sådana vändpunkter i sina liv är det som fascinerar Ash. Och längs resans gång börjar hennes fokus förändras. Det handlar inte längre bara om att kartlägga ett socialt fenomen utan om den mening människor faktiskt finner.
När hon vistas en vecka på en retreat i den radikala, kristna kommuniteten på den skotska ön Iona inser hon att hon själv nu är troende – men inte utan förbehåll. Det är den öppna, välkomnande miljön, där sådant som olika sorters könsidentitet eller sexualitet inte stänger några dörrar, som gör att hon kan lyssna till vad som ordlöst sägs i katedralens tystnad. Hon söker sig sedan till kväkarna, och fascineras av deras lika tysta teologi – liksom att man, som den ”Lawrence” hon intervjuar, kan vara ateist och ändå kväkare. Det är inte etiketter som är det viktiga.
Det är bokens avslutande tredjedel som är intressantast, där Ash samtalar med människor som beskriver sig som ”dekonstruerade kristna”. Det rör sig om en allt större rörelse för sådana som formats av en mer eller mindre fundamentalistisk kristendom, ofta med ”evangelikal” bakgrund, och som sedan stötts bort eller ut, inte sällan på grund av ”fel” sexuell läggning eller av politiska skäl – men som inte släpper taget om sin tro.
Ett annat viktigt stopp på vägen är poeten och jesuiten Gerald Manley Hopkins djupt originella lyrik som får ett starkt fäste i henne
Just deras sökande efter ett sammanhang och en kristendom som bottnar i egna erfarenheter i stället för de förskrivna sätten att förhålla sig till Gud gör ett stort intryck på Ash. Ett annat viktigt stopp på vägen är poeten och jesuiten Gerald Manley Hopkins djupt originella lyrik som får ett starkt fäste i henne. Hon blir teologiskt spränglärd och återkommer gång på gång till bilden av Jakobs brottning med ängeln – eller med Gud – som blir emblematisk för den bok hon skriver.
Hur gick det då med själva undersökningen? Varför intresserar sig ett mätbart antal från ”generation Z” för klassisk kristendom och kyrkornas liv? Ash tror inte på någon ”bred väckelse” – antalet medlemmar i traditionella kyrkor minskar fortfarande. Men något är på gång. Enligt en tolkning kan det handla om yngre människor som ser kristendomen som ännu ett jag-tillbehör, ”what’s in it for me”? Några av intervjuerna lutar åt det hållet. Men antropologen inom Ash drar en annan slutsats: att det handlar om en utrotningshotad samhällelighet.
”Kanske handlar det förnyade intresset för kristendomen som jag kartlagt på dessa sidor om en särskild känsla. Alltmer atomiserade, under kapitalismens kompromisslösa krav på individualisering, finner vi i vår generation ett allt starkare begär efter samhörighet och sociala band, som en gång kanske fanns i de sakrala miljöerna.”
Läs fler texter av Ola Larsmo och andra av DN:s bokrecensioner
