Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När mammor dör, växer det sly överallt.
Göran Tunströms välbekanta strof vrider tag i min själ en gråkall novemberdag. Min Saab niger av inbromsningen utanför tv-huset på Östermalm när jag ser den.
Platsen där den riksbekanta tv-eken stod.
Minns ni tv-eken – och alla protester? Det är fjorton år sedan den 600 år gamla eken fälldes mitt i gatans refug trots stora protester. DN:s Lars Epstein rapporterade på plats hur motorsågarna tjöt genom natten.
Men det sattes snabbt en ”lill-ek” några meter invid. Ett hopp tändes. Nu tittar jag på den platsen. Där, i refugen, står en ung reslig ek med kunglig staty invid.
Skojar.
Nej, där växer sly – eksly. Ett par meter bort skjuter en vildvuxen ungbjörk upp ur själva stubben.
Ingen tycks sköta om platsen.
Det känns som en symbol för en större trend – slysamhället.
Jag har precis flyttat till Skanstull på Södermalm, några kilometer bort, och när jag och min Saab förvirrat försöker hitta påfarterna till områdets stora trafikled, ser jag bara en sak: hur slyet växer ohämmat i refugerna. Först kändes det så där vilt och underbart hedonistiskt i en annars alltför blankpolerad huvudstad – om det inte vore för avsaknaden av kärlek. I ingenmanslandets sly bryr sig ingen.
Fram till 60-talet tycks sly knappt finnas som begrepp. Sveriges diken slogs med lie av bönderna med svepande, rytmiska rörelser. Industriområden kunde vara som utvidgade egnahemsträdgårdar. Jag besökte nyligen pappersbruksorten Kvarnsveden och fick se en färgbild från orten från 1954.
Oj så den berörde. Den visade en mönsterträdgård. Gula, röda och vita tulpaner spirade i en rensad rabatt. I slänten bakom omslöts välansade perenner av en gräsmatta som såg ut som en golfgreen.
Det var inte brukets herrgårdspark, utan inne på industriområdet.
Bland arbetarna.
Blunda, och föreställ dig ett valfritt industriområde i dag. Hur ser det ut?
Fram till 1960-talet hade alla järnvägsstationer en mönsterträdgård med ädelträd och buskar. Men när jag nyligen klev av tåget i min hemkommun Nordmaling växte slyet högt efter husväggen på den tämligen nya tågstationen.
Hur hamnade vi här – i ett slysamhälle?
När vi så förtvivlat väl vet, att när mammor dör, växer det sly överallt.
Läs fler kåserier, till exempel n’Jonas om att vara den enda som cyklar enväxlat över Västerbron.















