– Norra är bäst!
– Va? Du bor i Södra.
– Abow, du bor i Norra.
– Nä, du bor i Södra!
Förvirringen är total bland tio- och elvaåringarna som sitter på en fotbollsplan i Biskopsgården. Till slut vänder de sig mot tränaren.
– Hector, är Klarvädersgatan Norra eller Södra?
Tystnad. Det är just den typen av diskussioner som tränaren Hector Valeria inte vill ha bland spelarna.
– Jag vet inte vad ni pratar om, jag känner bara till ett Biskopsgården, säger han till slut.
Uppdelningen är en känslig fråga. För många är det en oskyldig rivalitet, men i området finns också de som tar den på blodigt allvar.
Konflikten mellan gängen som kopplats till norra och södra delar av Biskopsgården har pågått sedan 2012 och har enligt polisen skördat 28 liv, varav flera barn.
Att allt började som ett bråk över en tjej säger de flesta vi möter. Berättelsen, vida spridd men med oklar sanningshalt, har blivit en del av områdets mytologi.
Nu dikterar den hur en del av Biskopsgårdens, framför allt unga, invånare rör sig och lever.
En skramlande spårvagn betar plikttroget av hållplatser, döpta efter olika väderfenomen, ett kännetecken för Biskopsgården.
Vårväderstorget ligger i södra delen av området, medan Friskväderstorget i den norra. Däremellan finns Önskevädersgatan som pekas ut som den inofficiella gränshållplatsen.
Därifrån leder en backe ner till Jättestensskolan.
– Det finns Södra Biskopsgården och Norra Biskopsgården, och du tillhör alltid någon av dem. Båda sidor fanns på min skolgård, säger Elmedina, 19 år gammal och tidigare elev på skolan.
Nu pratar hon inte enbart om gängtillhörighet, utan även om en mer eller mindre lös identifiering med den ena eller andra sidan i konflikten.
Som liten bodde hon i Norra, men flyttade med sin familj till ett villaområde intill Jättestensskolan på lågstadiet. Ändå gick det inte att undgå konflikten helt.
– Det romantiserades. Hela berättelsen om hur det hade börjat och att det ska ha varit bästa vänner som gick mot varandra, säger hon.
Det var inte helt ovanligt att tjejkompisarna blev kära i killar på ”fel” sida av Önskevädersgatan, berättar hon.
– Det var lite som förbjuden frukt. En vän från Södra blev ihop med en kille som var kopplad till Norra nätverket. De kriminella kan inte röra sig som de vill, han fick egentligen inte sätta sin fot i hennes område. Hon och hennes familj utsattes för hot. De fick sluta träffas.
En annan tonåring uppvuxen i Biskopsgården vill vara anonym. Att hon skulle dras in i något fanns aldrig på kartan.
– Jag var duktig i skolan. Jag visste att jag kunde göra något bättre av mitt liv. De unga som blir kriminella tror inte att de har något annat val.
För henne var skjutningen på Vår krog och bar 2015 en ögonöppnare. Två män hade stormat en restaurang beväpnade med automatvapen och dödat två personer.
– Vi tittade på nyheterna i skolan och det var ju här, på Vårväderstorget, som det hände. Alla känner alla så man fick snart höra: Min storebrors vän blev skjuten. Eller: Min systers kompis är involverad.
Själv lyckades hon hålla sig utanför.
– Jag har ingen koppling till den världen. Jag hade bekanta som hade det och för dem var det svårt att röra sig hur de ville. Du behöver inte ens vara med själv, det räcker att du känner fel person eller åker bil med någon som är med, så kan du bli en måltavla. Så har det alltid varit.
Under uppväxten har hon sett andra dras in i kriminaliteten. I regel var det killar som ansågs vara stökiga i skolan, berättar hon:
– Många hade potential, men en lärare är en lärare. En lärare kan inte vara en förälder. De behövde extra stöd efter skolan och det fanns inte. De trodde inte på sig själva och blev övertygade av de som redan var involverade i gäng att det var den enda vägen.
De som rekryterar barn finns, enligt henne, i närheten. Det kan vara en kompis storebror eller en granne.
– Ibland är de riktigt små när de dras in och det avgör hela deras liv. Jag har sett elvaåringar, tolvåringar som står utanför någons port och säljer knark. Om man ska göra något åt detta, måste man satsa på på unga killar, säger hon.
Elmedina håller med. Enligt henne handlar mycket om bristande framtidstro.
– De har inga drömmar, och även om de har det så tror de inte på sig själva. Själv hade jag musiken och mina föräldrar som alltid var där och stöttade mig. Och så Filip, säger hon.
I dokumentären ”You die when you’re young” som visas på SVT ser man Elmedina sitta i en soffa på skolans fritidsgård, spela gitarr och sjunga tillsammans med fritidsledaren Filip Ekström. Det var mycket tack vare honom som hon vågade söka sig till ett musikgymnasium i stan.
Filmen följer ytterligare två ungdomar: en programmerare som fick problem med rättvisan när han hackade Göteborgs stads lärplattform Vklass och en tonåring dömd för narkotikabrott.
Filip är ett konstant inslag i en kaotisk tid i deras liv – han uppmuntrar, han ställer krav och han skäller.
– Jag brukar säga att 95 procent av eleverna på skolan inte behöver mig. Och 5 procent tar 95 procent av min tid. De behöver en vuxen som inte låter sig charmas, som blir stolt när man är duktig och arg när man gör fel, säger han.
Vi möter honom i Jättestensskolan där han jobbat i över tio år. Han minns att han redan första arbetsdagen blev konfronterad av en kille på skolan.
– Han sade ungefär: tro inte att du är något. Då kände jag nu kör vi. För det finns få saker som jag gillar så mycket som killar med attitydproblem. För då bjuds du in. Det är en inbjudan med armbågar, men ändå en inbjudan, säger han.
Enligt honom är skolan en fredad plats, men konflikten mellan Norra och Södra kunde påverka enskilda elever mer än andra.
– Det kunde vara så att man umgås med folk från ena sidan men man bor på den andra. Det var inte en helt ovanlig historia och då fick man gå hem på nåder, utan att man ens var en del av något gäng, säger han.
Nu upplever han att situationen inte är lika laddad längre.
Det finns dock sårbarheter hos barn här som kriminella kan utnyttja, menar han. Det kan handla om barn till invandrade föräldrar, som inte har någon stark anknytning till hemlandet – men inte heller till Sverige.
Då blir området de bor i mycket viktigare, på gott och ont.
– Det är en identitet som bygger på att utestänga, eller vara utestängd från, majoritetssamhället. Jag tror inte att det gynnar dem. Om det dessutom är ett område som kan premiera ett destruktivt beteende och kriminalitet, blir den identifieringen farlig, säger han.
Mycket av hans jobb går ut på att hjälpa eleverna skapa andra berättelser om sig själva.
– Jag vill alltid att den bästa versionen av dem ska vara den som lämnar högstadiet. Sedan kan vi vara kompisar när de är vuxna.
Som på beställning ringer telefonen och det är en av killarna från filmen – programmeraren. Han vill göra lumpen och ber Filip vara hans referens.
Även den andre killen har han fortfarande kontakt med – han försöker hjälpa honom hitta ett jobb.
– Jag tänker alltid: det är inte över förrän det är över. En del behöver mer tid. När elever lämnar nian säger jag: Jag kommer alltid vara din fritidsledare. För min erfarenhet säger att det inte är i högstadiet som de behöver mig mest.
I Neutrala ungdomsföreningens lokaler i Norra Biskopsgården samlas en grupp kvinnor en gång i veckan för att umgås.
En återkommande punkt på deras önskelista är en tandläkarmottagning i området, helst på Friskväderstorget.
– Närmaste tandläkare finns på Vårväderstorget. Våra pojkar är oroliga för att ta sig dit. De är rädda att någon kan skjuta dem bara för att de bor i Norra, säger en mamma som vill vara anonym.
– Det är inte lösningen. Vi ska inte behöva anpassa oss till kriminella, säger en annan.
Saida Moge är socialdemokratisk lokalpolitiker och boende i området. För henne finns inga gränser i stadsdelen – så menar hon att det är för de flesta boende.
– Jag känner mig alltid trygg här. Det enda som skrämmer mig är rasismen ute i samhället, att någon ska trakassera mig på grund av min hudfärg eller min slöja, eller diskriminera mina barn, säger hon.
Hon visar runt på Meeting Plays, en samlingsplats med fokus på kultur och konst på Vårväderstorget. I en sittgrupp sitter Berit Abrahamsson. Hon växte upp i Biskopsgården och bestämde sig för några år sedan att flytta tillbaka.
– Några av mina vänner sade: Du kommer behöva ha på dig skyddsväst om du bor där. Sedan trodde inte ens jag att det skulle bli så bra som det blev. Här pratar folk med varandra. Det finns samlingsplatser. Fler svenska pensionärer borde flytta hit.
De flesta boende berättar att de är trötta på att prata om kriminalitet och ses som en del av problemet.
– Vi är en resurs. Använd oss istället. Vi vill inget hellre än att våra barn ska lyckas i skolan och leva bra liv, säger Fahriye, mamma i området.
Helst skulle hon vilja se en fast lokal där man kan hålla läxhjälp och ordna aktiviteter för barn varje dag efter skolan. Fatima, en annan mamma, nickar instämmande.
– Våra barn får en stämpel bara för att de är från Biskopsgården. Ingen väntar sig att de ska gå på universitetet och bli något. Vår största utmaning är att få dem att tro på sig själva, oavsett vad samhället säger till dem, säger hon.
Tillbaka på Solväders FC:s fotbollsplan pågår träningen för fullt. Barn fortsätter att strömma till från olika håll och alla tar tränaren Hector Valeria i hand.
– Jag kommer hit fem dagar i veckan. Ibland även på lördag och söndag. Man ska inte underskatta vikten av kontinuitet, säger han.
Själv bor han inte i Biskopsgården men har fortsatt komma hit i över två decennier. Han har agerat även bortom fotbollsplanen, brutit upp slagsmål på torgen och kört skolkande ungdomar till skolan.
– Om jag såg något som inte stämde, då agerade jag. Och jag kunde göra så för att jag kände deras föräldrar och de kände mig.
Flera killar han tränat har fallit offer för gängvåldet. De slutade bara komma till träningen en dag. Men det finns desto fler solskenshistorier, intygar han. Imam Jagne, som nu spelar för IFK Göteborg, var en av hans spelare.
– Det är jättekul! Men jag säger till barnen: Alla kan inte bli proffs, men ni kan bli läkare, lärare, ekonomer, socionomer, vad ni vill. Det måste de förstå och tro på.
Vad tycker du behöver göras för att vända på utvecklingen i området?
– Det handlar inte om området, utan om att något har gått förlorat i Sverige. Folk har slutat delta i samhället. Vi slutar våra jobb, går hem, kollar på tv och klagar på utvecklingen. Men om du klagar så mycket, kom ut hit och försök påverka. Det är inte så svårt, jag lovar, säger han.
Efter träningen sitter barnen på gräsplanen. De listar allt de älskar med sitt område. Att spela fotboll, så klart. Vännerna. Sina lärare. Tränaren Hector.
– Man kan bli proffs som Imam Jagne! ropar en pojke.
Det här med Södra och Norra, hur viktigt är det för er?
– Det är på skoj. Biskopsgården är ett. Biskopsgården är bäst, försäkrar en pojke.
– Men så tänker inte kriminella, tillägger en annan pojke tankfullt.
– Hector kan vi spela lite till? Snälla! säger en tredje otåligt.
Hector nickar godmodigt. Jubel utbryter. Spelet är i full gång på några sekunder.
