Varje gång jag träffar en fransman, alldeles för sällan, är den allra första frågan jag ställer: ”Känner du till Nina Bouraoui?” Svaret blir, alldeles för ofta: ”Aldrig hört talas om.”
Utifrån denna högst privata undersökning har jag dragit två nedslående slutsatser, som kanske i själva verket är en och samma. Ett: Frankrike är inte det lysande undantag i den allmänna kulturskymningen som jag slentrianmässigt trott. Två: Nina Bouraoui är inte alls lika känd i sitt hemland som man som svensk har anledning att vänta sig.
Helt anonym därnere är hon naturligtvis inte. På ett trettiotal år i den litterära offentligheten har hon skrivit ett tjugotal romaner och dessutom belönats med ett gäng priser för dem (om än aldrig Prix Gouncourt, det allra mest prestigefyllda). Böckerna handlar ofta om det Algeriet som Bouraoui sedan hon lämnade det för moderns hemland vid fjorton års ålder endast har återvänt till i litterär form och alltid – på ett eller annat sätt – om kärleken, den stora och sinnliga.
I och med att Elisabeth Grate Bokförlag i dagarna gett ut hennes tjugosex år gamla roman ”Jordskalvet” i Sverige för första gången finns nu totalt arton av hennes böcker tillgängliga på svenska. Det är en hedersbetygelse som inte tillfaller vilken utländsk författare som helst.
Och i Sverige är Nina Bouraoui verkligen inte vem som helst. När hon kommer på tal får flera generationer läsare någonting mjukt i blicken, och hon framkallar liknande vördnad hos våra recensenter. Därav bestörtningen när någon av hennes landsmän i stället för att mjukna bara ser totalt oförstående ut då man frågar om Bouraoui.
”Du din fransman har aldrig hört talas om henne?” Man drabbas av samma harmsna förvåning som då man full av bävan yttrar namnet på den man är förälskad i och ens samtalspartner fortsätter att stirra dumt framför sig. Men hon är ju vackrast i världen?
Vad är det som får oss att älska Nina Bouraoui? Det har jag ofta frågat mig, i och med att jag är en av de hängivna. Det har jag varit ända sedan jag sjutton år gammal första gången öppnade en av hennes böcker. Sådana ungdomsförälskelser kan man ibland skämmas över i efterhand. Och det har hänt att jag har tvivlat, när jag inte läst henne på länge och minnet av lyckan hunnit stelna till en stum och glansig bild.
Då har jag återvänt till Bouraoui, och studsat på vissa formuleringar. Jag läser: ”jag återfinner Dianes hud, det är paradiset”, och känner en stigande oro. Var det detta som gjorde mig så lycklig? Sådana meningar, som jag hos alla andra författare genast hade avfärdat som överspänt nonsens?
Ja.
Jag fortsätter att läsa. Och snart stiger lättnaden och lyckan i stället, upp mot huvudet, medan jag sakta men säkert sjunker tillbaka ned i Bouraouis säregna staccato-rytm. Det är den som är hemligheten – mysteriet som läsaren får ta del av. Orden kan inte slitas från sidan utan att dö. De är inte statiskt uthuggna bilder utan lever av rörelse; hennes språk slingrar sig om sig självt i korta, konkreta meningar som transporterar läsaren till ett pulserande centrum, jordens inre. Prosan svallar fram och tillbaka, som tidvattnet, och återvänder förnyad till ständigt samma platser. Alger. Paris. Saint-Malo. Den tar sig in under huden. Den färgar av sig på läsaren.
”Man dör inte på sommaren. Den folktomma perrongen, lukten av het metall, havet nedanför stadsmuren, vägen via Le Sillon, Rochebonne, Paramé, Le Minihic. Mormor är inte här längre. Carol kommer att dö. Nikie har ställt ut bordet i trädgården. Liz är ledsen utan den lilla hunden.”
För att bli fullt ut förstådd skulle jag behöva fortsätta citera, klippa in hela boken, hela ”Om lycka”; en titel som skulle kunna gälla för alla hennes böcker. Det går inte att plocka enstaka satser ur dem, lika lite som man kan göra det från en symfoni. Maria Björkman har transponerat till svenska. Det är jag mycket tacksam för.
Bouraouis böcker är min tröst. I sin senaste roman ”Sorgen har ett minne” – mer explicit självbiografisk än de tidigare – konstaterar hon träffsäkert att hon har: ”en begåvning för lycka”. Begåvningen är stor och sällsam. Den gör det möjligt för henne att placera cancern och begäret sida vid sida, inuti en och samma förunderliga staccato-rytm, utan att den ena äter den andra. Smärtan dämpas inte det minsta, men blandas med jubel.
Så blir hennes författarskap diamanthårt, trots allt. Trots den sensuella mjukheten, och trots sentimentaliteten som rinner genom hennes böcker, utan att fräta på dem. De består helt enkelt av det verkliga i verkligheten. ”Döden träder in i sommaren”.
Enligt Friedrich Nietzsche är världen bara berättigad som estetiskt fenomen. Det är ett påstående som måste kännas intuitivt sant för att inte falla platt till marken. Liksom alla stora författare får Nina Bouraoui en att nicka instämmande när man hör det, om man slickar sina sår i hennes sällskap. Men till skillnad från många andra gör Bouraoui inte denna estetiskt upplevda värld till någonting skilt från en själv, att begrunda på avstånd. Med henne tycker man sig plötsligt vara alldeles oskiljaktig från den i stället. Hon låter en aldrig glömma bort att man är vid liv.
Kanske är det den märkvärdigaste begåvningen man över huvud taget kan tänka sig. Läsaren absorberar något av den genom huden
När jag är riktigt ledsen läser jag om ”Om lycka” och får gåshud, varje gång. Det är som att lyssna på världens bästa låt. Inte för inte har Bouraoui späckat sitt författarskap med sångtitlar, som ett slags spöklikt soundtrack till romanerna. Hon har till och med själv skrivit två låtar åt Céline Dion.
Många av hennes böcker har något oemotståndligt poppigt över sig. Solen, döden, huden, havet, kärleken. Etcetera. Men en poplåt varar inte mer än fem minuter och förlorar sin strålglans efter några genomlyssningar. De når sällan ända in. Bouraouis författarskap omfattar tusentals sidor och trots att jag läst vissa av dem tio gånger om gör staccato-rytmen alltid samma sak med mig. Om jag någon gång återvänder till ”Om lycka” utan att påminnas om att jag är vid liv vet jag att jag är illa ute på allvar.
”Hjärtat är bara blod som har fört med sig så många kärlekar”, läser jag, och tycker plötsligt att Nina Bouraouis begåvning för lycka strålar mot mig i koncentrerad form. Kanske är det den märkvärdigaste begåvningen man över huvud taget kan tänka sig. Läsaren absorberar något av den genom huden. Det stannar kvar länge i kroppen.
Läs fler artiklar av Samuel Levander och läs mer om böcker
