– Det är det vackra med vetenskap, själva kraften, att vi kan omvandla våra fantasier till verklighet, säger Omar Yaghi när DN träffar honom i Stockholm några dagar innan han ska ta emot sin Nobelmedalj.
Vad hade du sagt om någon hade erbjudit dig en apparat som kunde fånga dricksvatten från luften när du sprang där med dunkarna som barn?
– Haha, då hade jag ropat att det var science fiction. Och att vi ändå inte hade råd, att vi inte hade några pengar.
Omar Yaghi växte upp tillsammans med sina föräldrar och nio syskon i utkanten av Amman, i Jordanien. Hans föräldrar flydde dit när de tvingades lämna sin hemby al-Masmiya, fyra mil norr om Gaza 1948.
– Vi bodde i ett enda rum, så det var oftast trångt och rörigt och högljutt. Fast jag var ganska stillsam och brukade sitta i ett hörn och läsa eller göra läxor. Det blev min egen bubbla kan man nog säga.
Att studera betraktades som en självklarhet. Trots att hans föräldrar själva inte hade möjlighet att utbilda sig tycks de ha haft ett vetenskapligt sinne. När de till exempel födde upp några kor för att kunna sälja kött utvärderade de noga hur mycket mat och vatten djuren skulle ha.
– Det var nästan som ett forskningsprojekt, och min far var aldrig nöjd förrän något var helt perfekt. Vi fick ofta höra att man måste vara noggrann och göra saker fullt ut, och att man alltid ska ha en minst en reservplan.
Som tioåring smög Omar Yaghi in i skolans bibliotek när det egentligen skulle vara låst och hittade en bok med bilder på molekylmodeller. Han förstod inte vad det var, men tyckte att de var vackra och fascinerande.
Där väcktes något.
När han som 15-åring fick möjlighet att med hjälp av familjens besparingar från köttaffären åka till USA för att studera kunde hans fascination och nyfikenhet blomma ut.
Som total nykomling fick han börja studera på en offentlig skola i Troy, norr om New York. Därifrån kunde han fortsätta på bland annat universitet i Albany. Numera är han sedan många år professor i kemi vid University of California, Berkeley – och Nobelpristagare.
– Jag tror att jag haft glädje av att det inte har varit så ordnat runt omkring mig. Jag var aldrig sysslolös. Antingen pluggade jag, eller så vattnade jag våra odlingar, hjälpte till med korna eller jobbade i köttaffären. Det kan nog vara bra för tänkandet med lite kaos och att tvingas lösa olika typer av problem som dyker upp.
Den upptäckt som han nu belönas för, tillsammans med årets två andra pristagare, kombinerar två vanligtvis åtskilda discipliner inom kemin – organisk och oorganisk kemi. Forskarna har utvecklat något som kallas för metallorganiska ramverk, MOF (metal organic framework). Det är material som består av en enorm massa hålrum, där ytorna kan skräddarsys för att attrahera en viss typ av molekyler och få dem att reagera på olika sätt.
En tillämpning är exempelvis att suga upp vattenmolekyler från luften, för att få dricksvatten i torra ökenområden. En annan möjlighet är att fånga in koldioxid, för att bromsa klimatförändringarna, eller omvandla giftiga gaser till ofarliga restprodukter.
– Det är egentligen bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt nu när vi kan kontrollera material på atomnivå. Det är ett helt nytt verktyg, ungefär som när vi lärde oss att göra stenredskap och stenåldern började. Nu har vi kommit till MOF-åldern, säger Omar Yaghi.
Läs mer: Jörn Spolander: ”Kemipristagarna har utvecklat ett material som kan få närmast magiska egenskaper”















