Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sedan mer än ett kvartssekel har jag återvänt under otaliga resor till Tanzania, det första land jag kom till i regionen som tonårig backpacker på sent 1990-tal. Staden Arusha i norr var en av de första jag besökte, naturligt eftersom den är porten till nationalparkerna Serengeti, Kilimanjaro och Ngorongoro-reservatet, tre resmål som få länder i Afrika kan konkurrera med.
Jag har alltid upplevt Arusha som en stökig stad med kaotisk trafik, och så var det även på måndagskvällen. Men av andra anledningar än vanligt. För på måndagen försökte så många som möjligt ta sig hem till sina byar och fly staden inför självständighetsdagen den 9 december som nu firas i moll. På tisdagen låg gatorna helt öde, bara enstaka människor promenerade i uppförsbackarna mot den väldiga vulkanen Meru, lillebror till mäktiga Kilimanjaro sju mil österut.
Regeringen har uppmanat alla tanzanier att använda den 9 december för vila och att fira hemma, enligt ett uttalande som publicerats på en plattform som väldigt få invånare kan nå. X ligger nämligen nere sedan flera dagar och kan bara nås av den som använder en skyddad uppkoppling med en vpn-klient. Samma gäller för sociala medie-appen Tiktok. Och Meta har stängt av Instagramkonton för flera inflytelserika tanzanier efter uppmaningar från regeringen i huvudstaden Dodoma.
Regeringen är nämligen livrädd för vad som kan hända om tanzanierna tillåts kommunicera med varandra i öppna forum. För säkerhets skull har bussresor förbjudits och militär satts att bevaka alla bensinstationer som är stängda, och kring alla offentliga byggnader har trupper posterats. I luften cirkulerar en militärhelikopter, redo att ändra kurs om piloten ser en svart rökpelare, som brukar komma från brinnande bildäck.
Hotellet är helt tomt – det har 161 rum och jag är den enda gästen – och ”Stilla natt” spelas vemodigt i hotellkorridoren. De blinkande led-lamporna på en ensam julgran är den enda aktiviteten i den övergivna frukostmatsalen. Rummet fick jag till 60 procents rabatt. Trots att detta egentligen är starten på högsäsongen.
Vid valet i slutet av oktober kunde det största oppositionspartiet Chademas partiledare Tundu Lissu inte delta, då han står åtalad för förräderi efter att han uppmanat till bojkott i väntan på reformer av vallagarna. Ett mindre oppositionsparti förbjöds på valtekniska grunder. Det var därför som Samia Suluhu Hassan vann med parodiska 98 procent av rösterna. Den höga siffran är inget styrkebesked. Tvärtom går regimen, den längst styrande i Afrika, mot sin största kris sedan man fick makten vid självständigheten 1961.
Omedelbart efter valet började generation Z-ungdomar demonstrera inte bara i större städer utan även i mindre byar och svaret från säkerhetsstyrkorna blev brutalt. Hundratals ungdomar dödades men många människorättsgrupper och aktivister befarar att de döda kan räknas i tusental.
Samia Suluhu Hassan har lovat en utredning av vad som hände, men få tror att den kommer att leverera någon objektiv sanning. Dessutom har hon haft svårt att frammana någon ärlig känsla av försoning. Hon citerar Jesus på korset när hon uppmanar myndigheterna att visa hänsyn mot de hundratals som fängslats under senare veckor: ”Förlåt dem, de vet inte vad de gör”.
Den 9 december hade markerats i kalendern som en dag av förnyade protester. Nu står regeringen uppenbart förberedd att kväsa revolterna. Men styrkedemonstrationen är bedräglig.
I regeringspartiet CCM mullrar nämligen också missnöjet. Många toppolitiker tycker att det brutala agerandet mot ungdomarna var långt över anständighetens gräns. Och den brutna relationen till västländerna – Sverige är ett av flera länder som nu aviserat stoppat bistånd – är högst provocerande i ett land som värderat sin alliansfrihet och goda relationer både med väst och öst.
Av rent opportunistiska skäl kan de visa enighet med presidenten i detta skakiga läge. Men knivarna kan mycket väl komma fram i ett senare skede, och frågan är om Suluhu Hassan överlever politiskt på längre sikt.
