Det är ett stort drama som har flyttat in på Göteborgs stadsteaters lilla scen. I Charlie Åströms lutherskt sparsmakade, svarta scenrum, endast möblerat med några enkla trästolar och vridbara väggar i svart och bländande vitt, ser vi fyra skådespelare i 17 olika roller, vars öden korsas i en kyrka. De famlar alla på olika sätt i mörkret och det outsagda – på jakt efter ljuset och sanningen. Eller i alla fall ett språk som bryter deras existentiella tystnad.
Låter det sakralt och suggestivt? Det är det. Lägg till en intertextuell ram av Bibelns mest apokalyptiska texter ur Uppenbarelseboken, de sju dödssynderna och en närmast sociologisk studie av ett gäng individer på svaj i ett krackelerande välfärdssamhälle – så har du några av huvudingredienserna i dramatikern och regissören Paula Stenström Öhmans (från det uppmärksammade scenkonstkompaniet Lumor) nyskrivna pjäs.
Det är ett ambitiöst verk, med (lite väl) många tematiska utgångspunkter, men det sceniska resultatet är lekande lätt – och inget mindre än en högtidsstund för alla som vill frossa i tre timmars nyansrikt skådespeleri.
Den täta ensemblen (Jonatan Rodriguez, Elin Skarin, Caroline Söderström, Ove Wolf) axlar ett imponerande rollgalleri som utgör ett helt litet samhälle i sig själv. Vi serveras snabba klipp ur deras vardag, som efter hand vävs ihop till ett helt nät av relationer. Kostym, mask och röst markerar effektivt tvära rollskiften. Ljud, musik och ljus markerar snyggt scenövergångarna. Det är rasande maffigt och minimalistiskt på en och samma gång.
Vi möter den överspända prästen Ingela (Caroline Söderström) som kan rabbla bibelverser utantill, men vars språk imploderar när hon ska sätta ord på sina egna tankar och känslor. Att Söderström är en fena på att gestalta krackelerande kvinnor vet vi redan, därför är det en fröjd att även se henne i rollen som den spattiga volontären Cia i skinnpaj och en bitsk (och av oro förtärd) mormor.
Ove Wolf briljerar som torr organist, ångestfylld hemvändande värsting och nördig konfirmand. I rollen som son till den manodepressiva kantorn Mari (Elin Skarin, vilken otrolig rollprestation!) vet han att det är bäst att hålla tyst om mammans psykiska ohälsa för soc-Jussi (också gestaltad av Elin Skarin). Även Jonatan Rodriguez står för fina insatser, särskilt som den övergivne lillebrodern Dag, som har svårt att förlåta sin strulige storebror och bryta tystnaden om hans svek. Hans avslutande bikt utgör ett slags katharsis.
Vardagsverkligheten vibrerar mellan raderna och i den skarpa dialogen (som delvis bygger på dokumentära intervjuer), men här anas också en närmast religiös tro på försoning och syndernas förlåtelse. Så blir ”7 sorters tystnad” ett sakralt och socialrealistiskt stycke om tystnad, där oändligt mycket blir sagt.
Läs fler texter av Isa Andersson och fler scenrecensioner.
