Det är tidig morgon och församlingspedagogen Helena Eriksson är den sista som går på bussen vid Mellanhedsskolan, där en femteklass redan har stigit på. I dag agerar hon även reseledare.
– Nu ska vi vidare till Bulltoftaskolan, säger hon i mikrofonen.
Ännu en klass ska plockas upp.
Turen tar barnen genom det abrahamitiska Malmö – en synagoga, en kyrka och en moské – under en förmiddag. Som avslutning hålls en gemensam frågestund med företrädare från varje samfund.
I fyra år har projektet Abrahams tält funnits, projektets namn är sprunget ur en biblisk berättelse.
– Det berättas om hur Gud gästar Abrahams tält och hur gästfri han är då, och det är det vi fokuserar på i projektet. Gästfriheten i de tre abrahamitiska religionerna, säger Helena Eriksson.
Det surras i bussen som drar fram genom ett gråmulet Malmö.
– Alla i vår klass har varit i en kyrka, många har varit i moskén, men ingen har varit i en synagoga. Det här ska bli jättekul, säger Rebecka Berg, ämneslärare i religion och SO.
Det har varit mycket debatt kring det judiska livets utsatthet i Malmö. Tror du att den här typen av projekt kan göra skillnad?
– Jag tänker att det kan öka respekt och förståelse, att man får se att ”det här kanske inte är viktigt för mig, men är viktigt för någon annan” och att man då tar till sig det, och kan tänka på andra människor på ett annat sätt, säger Rebecka Berg.
Genom religionsämnet kan religiöst kodade konflikter som pågår i världen lätt leta sig in i klassrummet och få fäste, om man inte öppet pratar om de här frågorna, menar hon.
– Även om vissa grupper inte kommer överens i en annan del av världen, så är det inte vi här som har den konflikten. Vi måste självklart adressera det, vi måste prata om det, men också kunna särskilja. Det är inte jag som har den konflikten, det är inte de här barnen som har valt den konflikten. Vi måste fortfarande respektera och acceptera varandra här.
Får hon bara vara den som först får adressera det, tycker hon att det blir enklare att ta samtalet i klassen.
– De tillfällen det är svårt är när det har pratats mycket hemma, på ett kanske nedlåtande sätt. Då är det svårt att vända den trenden.
Det florerar ju även en del tråkiga idéer om muslimer, och kristna, ja om religiösa i allmänhet.
– Så är det. Det är lite svårigheten i klassrummet också, dels så har vi dem som inte är troende över huvudtaget, dels har vi också barn från familjer som är väldigt troende från olika religioner. Att lägga undervisningen på en nivå som är intressant för alla utan att värdera.
Tycker du att du når fram då?
– Det kan ju alltid bli bättre, men jo, ju mer man pratar om det desto tydligare tycker jag att eleverna diskuterar också.
Barnen är förväntansfulla och har förberetts på vad som gäller i de olika religiösa rummen: I synagogan ska pojkar ha mössa, eller så får man låna en kippa, i moskén ska man ta av sig skorna.
– Och i kyrkan har man ingenting på huvudet. Det är en viktig regel som jag själv lade till, för den stod inte med, säger Rebecka Berg.
Kan det vara negativt, att det är de olika religiösa samfunden som ordnar det här och inte skolan själv som bokar besöken?
– Nej, det här ingår i läroplanen och det här sättet att göra det på, stärker likvärdigheten. Nu är det fler som kan följa med, annars bekostar bussen varje enskild skola och det är inte alla skolor som har möjligheten att skicka iväg elever. Och just för att det är ett samprojekt mellan de olika samfunden, blir det mer rättvist, säger hon.
Första stoppet: Malmö synagoga, som ligger mitt i Malmö city, byggdes och invigdes år 1903. Då var den Malmös första icke-kristna lokal. I dag är det en av få synagogor i Europa som är byggd i morisk stil, som finns kvar. De flesta andra förstördes under Kristallnatten 1938.
Fredrik Sieradzki, verksamhetschef för judiskt kunskapscenter i Malmö synagoga, tar emot klasserna och börjar sjunga på barnvisan Fader Abraham som skrivits om något för att passa in i projektet.
– Fader Abraham, Fader Abraham, åtta söner hade Abraham. En klok man han var, tre religioner det blev och nu lär vi oss om det!
Sångtexten har slagits upp på en stor skärm, barnen fattar galoppen och sjunger med.
Rubrikerna som besöket i varje rum utgår ifrån är: Kläder. Högtider. Ritualer. Symboler.
Gud och jag. Gästfrihet.
– Och vad har man i en synagoga då? frågar Fredrik Sieradzki.
– Gudstjänst! ropar ett barn ut.
– Just det, precis som i kyrkan och i moskén, är det här ett ställe där man samlas. När man kommer in i ett hus som judar samlas i, så finns det en… Titta mot dörren där. Där har ni en liten sak, och här kommer ett ord på hebreiska, den kallas mezuza. Kan ni säga det? frågar Fredrik Sieradzki.
– Mezuza, svarar barnen i kör.
Fredrik Sieradzki pekar på en liten pergamentrulle som enligt judisk sed skall sättas upp i en dörrpost i hemmet.
– Åtminstone alla judar som jag känner har en mezuza och inne i mezuzan finns det stycken ur Torah, säger Fredrik Sieradzki och berättar vidare om sabbaten och flera av de årliga högtiderna.
Det är inte helt lätt att sammanfatta tusenårig visdom och religiös praktik på denna lilla stund, men det är inte heller målet. Idén är att barnen ska få bekanta sig, med religionen, föremålen, den grundläggande trossatsen.
– Det är helt fantastiskt när barnen kommer och de är oftast så otroligt vetgiriga, säger Fredrik Sieradzki, innan barnen skyndar ut för att ta på sig ytterkläder och hoppa på bussen för att åka vidare.
Esra Celili är ämneslärare i religionskunskap på Bulltoftaskolan. Hon har märkt att många barn är nyfikna på ämnet och tycker aldrig att det blir så infekterat som man kan föreställa sig, att prata om religion i en klass där det finns barn med olika religiös bakgrund.
– Många tycker kanske att de kontroversiella frågorna är en utmaning, men jag tycker att man som lärare ska vara öppen för frågorna, prata med eleverna och visa hur man visar respekt. Man ska inte backa, säger hon.
Är barnen lika öppna inför att komma till alla samfund?
– Ja, det är ingen som uttryckt något annat.
Nästa stopp: Kirsebergs kyrka, en liten vitkalkad kyrka i lantlig stil i östra delen av Malmö som invigdes 1928. Så fort barnen kommit i bänkarna, börjar diakonen Sara Eriksson sjunga Abrahamsvisan, och barnen hakar på.
– Präster bär skjortor som är svart, blå eller grå. Jag som är diakon, bär en grön skjorta och jag har också ett sånt här emblem, säger Sara Eriksson och fortsätter visa olika föremål som man kan se i en kyrka.
– Gudstjänsten hålls på söndagarna och vid andra högtider…
– Som halloween, hojtar ett barn.
– Njae… Den har bara hamnat där men vad uppmärksammar vi annars då?
– Alla helgons dag, säger ett annat barn.
– Just det!
Barnen delas in i smågrupper och roterar mellan olika stationer. Det blir stimmigt i lokalen när barnen får titta på dopfunten, känna på delar av olika dräkter, tända ljus, smaka på oblat.
– Får man bara äta ett? säger ett barn.
Efter kyrkan hastar hela gruppen på bussen som kör vidare mot moskén. Några barn har spring i benen, men det kan inte hjälpas. Det är dags att kliva in i det stora bönerummet där Jonida Vishkurti, kommunikatör och projektledare i församlingen Islamic center, som förvaltar moskén.
Den är Sveriges näst äldsta och invigdes 1984.
Klasserna sätter sig på golvet framför henne där hon står. Nu behövs inte låttexten på skärmen längre, barnen börjar sjunga Fader Abraham så det ekar upp i kupolen.
Jonida Vishkurti börjar med att peka ut de få möblemang och utsmyckningar som finns i ett muslimsk bönerum. Predikstolen, kalligrafin på väggarna. Hon berättar om ramadan och pilgrimsfärden till Mecka, hon berättar om muslimska högtider.
– Högtiden börjar ofta här, med en bön, sen fikar vi ihop, innan alla går hem till sitt. Man äter gott, är tillsammans, det delas ut presenter.
Ritualerna är, som i både synagogan och kyrkan, många. Bönen infaller under fem olika tidpunkter under dagen, får barnen veta.
Ett barn räcker upp handen:
– Vilken är muslimernas symbol?
– Halvmånen, för att muslimer ofta använder sig av månen för att kunna avgöra när det är tid för olika händelser, som när fastan ska infalla, svarar hon.
Fredrik Sieradzki från synagogan och församlingspedagogen Helena Eriksson kliver fram till Jonida Vishkurti för den gemensamma frågestunden.
”Varför blev ni medlemmar i era olika religioner?” frågar ett barn och ett annat barn undrar ”varför har man kippa i synagogan?” och ”varför ber man?” och flera därtill, men nu måste barnen tillbaka till sina skolor.
Har ni någonsin fått en fråga som är svår för er att svara på?
– Njae… Bara när det kommer väldigt teologiska frågor, som ”vad händer i livet efter detta”, säger Jonida Vishkurti och de andra ler igenkännande.
De olika samfunden som samarbetar i det här projektet har beslutat att hålla isär religion och politik när de möter barnen. En utmaning kan man tänka, men det har inte varit särskilt svårt att hålla den linjen, menar Fredrik Sieradzki.
– Det har aldrig hänt att barnen vill att vi ska kommentera vad som händer i till exempel Gaza. För vi pratar utifrån att vi är här i Malmö. Men, med tanke på hur situationen är i dag, är det extra viktigt att vi syns tillsammans, så känner jag faktiskt.
Jonida Vishkurti tillägger:
– Ja, med ökad polarisering och mer rasism, måste vi visa ett praktiskt exempel på hur man lever i ömsesidig respekt även om man inte delar samma tro. Vi hoppas att barnen är inspirerade av det när de går härifrån.
Klasskamraterna Elvin Jelacic och Maksim de Bruin sammanfattar dagen på bussen hem. Säger att det bästa var att de nu har fått en verklighet som de kan koppla till böckerna på religionen i skolan.
– Nu blir det nog lite lättare att fatta, när man läser så kan man liksom föreställa sig, säger Maksim de Bruin, som är van gudstjänstbesökare i kyrkan.
Kunde du känna dig hemma i synagogan och moskén med?
– Ja… Det var samma känsla i alla hus. Alltså, alla tror ju på en gud, det är ju liksom nästan samma religion. Bara att vissa är lite äldre, säger han och funderar en stund.
– Det kändes lite heligt. Speciellt, lite extra.
Kompisen Elvin Jelacic håller med:
– Ja, det var nånting, jag vet inte vad, men det var nånting.
Läs mer:
Fler får jobb och klarar skolan i Malmös utsatta områden
Judisk filmfestival blir av i Malmö
