Vissa hävdar att tomtefar har sitt viste på Nordpolen. Andra ser finska Rovaniemi som julens epicentrum på jorden. Hundratusentals turister vallfärdar årligen till Finland för audiens i Santa Claus Village.
– Äh, jag brukar kalla det för Disneyland, säger Alf Andersson.
Han justerar vinkeln på sin cowboyhatt. För mer än ett decennium sen sneglade han över gränsen till Finland. Sedan dess reser årligen tusentals britter till byn Juhonpieti.
– Det här är mer genuint. Engelsmännen är tokiga i det. En dam som kom till oss efter att ha varit i Rovaniemi sa: ”this is number one”. Här bor den riktiga tomten.
Ögonen smalnar. Han skrattar. Det är svårt att avgöra om Affe, som han kallas, är tvär eller bara full i fan. Han tar en tugga av kanelbullen. En klunk kaffe.
Han sveper med handen i riktning mot entrédörren.
– Allt du ser där är gjort av frigolit. Knacka i väggen så får du se, säger han.
Timmerväggen består av målad frigolit. Likaså bardisken, lätt som fjäderdun. Även tomten, släden och renen som svävar under taket är tillverkade av cellplast. Men renhornen är äkta. Här hänger också två, alldeles äkta, verk av den samiska konstnären Anders Sunna.
Viktigast av allt: Hårväxten i tomtefars ansikte måste ha äkthetsstämpel. Den saken stod smärtsamt klar för några år sedan.
– Förut hade vi en tomte här hemifrån. Det blev lite strul. Någon påstod att han hade haft skägget felvänt, säger Alf Andersson.
Turistföretaget i England hade synpunkter på skägget. Affe klämdes mellan business och sin kamrat. Tomten skulle få sparken, efter att i många år burit uppdraget med stolthet. Den hjärtskärande intrigen skildrades i dokumentärserien ”Tomteländ” i SVT i fjol. DN:s Nicholas Wennö kallade serien för underbart sorglustig, gripande, excentrisk och existentiell.
En ny – tillräckligt behårad – tomte rekryterades från byn Anttis två mil bort.
– Det var rena turen. Jag var på bensinstationen och där träffade jag bärgaren. Han visste en tomte och jag fick telefonnumret. Han var lite skeptisk i början, när jag ringde upp, men jag övertalade honom. Han är ännu kvar, säger Alf Andersson.
Själv har han inget skägg. Cowboyhatten är hans signum. Den bär han för jämnan. Även när det som i dag är 25 grader kallt. Hela Affe är som ett värmeaggregat. Oupphörligen i rörelse. Än hit, än dit. Han måste få fason på strömmen. Säkringar går i kylan. I ett band runt hattbrättet sitter en pannlampa.
– Jag måste åka till Pajala och fixa en grej, ropar han.
Som i ett trollslag är han borta. Puts väck. Alf Andersson har fyllt 80 år. Tempot i hans kropp skär sig mot åldern.
En Boeing närmar sig Pajala i 800 kilometer i timmen.
Himlen är ljusblå. I nederkant övergår den i blekrosa. De som bor i trakten tittar uppåt. Pajalaborna vet att stora flygplan flyger in i december. Jultrafiken är ett av skälen till en tidigare utbyggnad av den kommunala flygplatsen.
Planet är en halvtimme försenat. Piloterna har försovit sig, sägs det.
Alf Andersson suckar i bussen utanför terminalen. Han trummar otåligt på ratten.
– De är ju inte med i EU, allt gick mycket snabbare förut.
183 resenärer från East Midlands har landat, i en av årets 12 dagsturer. Gränspolisen väntar i tullen. Samtliga fotograferas och lämnar fingeravtryck innan de tillåts att lämna flygplatsområdet.
– Welcome!
Britterna hälsar artigt innan de sätter sig till rätta. Något är annorlunda. Alf Andersson har tagit av sig hatten. I stället bär han en grön och toppig mössa. Den är batteridriven och rör sig i takt med en trudelutt.
– Hello everybody, do you like my hat? I am the Elf.
Nyvakna barn tittar häpet på honom. De har stigit upp mitt i natten och sovit i luften.
Knastertorr kyla kan kännas som efter en tandläkarbedövning. Ansiktet domnar bort. Musklerna får jobba hårdare för att forma orden. Det är nytt för familjen Woodward från Leicestershire.
– Det kan vara kallt hemma, men vi har fuktigare luft, säger Emma Woodward.
Hon är sjuksköterska, maken Simon är lärare. Fyraåriga dottern Willow har halsduken snörd över ansiktet. Tioåriga brorsan Jesse är mest bara storögd.
– Jag har inte sett så mycket snö förut, säger han.
Knappast har han sett så många täckoveraller heller. Rad efter rad. Kläder och skor för utlåning, i storlekar från pytte till jätte. Ali Asghar kryssar mellan galgarna. Det är hans tredje år i Juhonpieti. På en nanosekund kan han bedöma en engelsmans omfång.
Vuxna förses med västar i grönt, gult, rött eller blått. Familjen Woodward hör till den gröna gruppen. Färgen avgör ordningen i ett späckat schema. Det ska åkas släde efter renar och draghundar. Det ska ätas traditional lunch: spagetti, köttfärssås och varmkorv. Det ska åkas pulka utför backen i Affes specialramp. De vuxna ska köra snöskoter.
Lillasyster Willow gråter i kylan. Pappa tröstar.
– Nu ska vi snart få träffa Santa, säger Emma Woodward.
Sällskapen slussas iväg längs en plogad stig. Snåla timmar av dagsljus övergår i skymning. En kvinna från det brittiska charterföretaget serverar pepparkaka och uppvärmd saft, som här kallas för berry juice.
Simon Woodward hjälper dottern att värma händerna.
Många är barnfamiljer. Andra reser ensamma eller med andra vuxna. Det finns också de som kommer åter. Stammisarna. De som inte kan få nog av tomten.
– Det är första gången för mig. Jag har fyllt 60 år och alltid velat träffa Santa. Det här är min födelsedagspresent, säger en kvinna.
Hon är frusen men uppspelt.
Syskonen Jesse och Willow knackar blygt: knock, knock, knock.
– Welcome to Santa, säger tomtefar.
Där sitter han i sin stol. Mannen från grannbyn. Han som rekryterades för skäggets äkthet, i dramat då föregångaren fick foten. Dörren till stugan är lite trasig. Tomten har glömt att ta på sig täckbyxor under dräkten. Han biter ihop för julefriden.
– Merry Christmas!
Är ni nöjda?
– Ja, vi har haft en magisk dag. Att träffa Santa var bra, men jag gillade hundspannet bäst, säger Emma Woodward.
Familjerna värmer sig och fikar Swedish cinnamon buns i matsalen när en strimma färg fladdrar över himlavalvet utanför.
– Go out! Go out! It’s northern light, ropar Affe.
Mobiltelefonernas kameror riktas mot rymden.
Om någon timme sitter Woodwards från Leicestershire på planet hem igen. Då kan Affe lägga cowboyhatten på nattygsbordet. Men det gör han nog inte. Troligen vilar han med den över ansiktet. Redo att kliva upp för att fixa med säkringar, fan och hans moster.
– Nog släpper jag taget en dag, när de gräver ner mig, säger Alf Andersson.
