Close Menu
Sol ReporterSol Reporter
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Trendigt
Epsteinoffer: Harrodsägaren utsatte mig för övergrepp

Epsteinoffer: Harrodsägaren utsatte mig för övergrepp

mars 15, 2026
L-toppen om SD-närmandet: ”En käftsmäll”

L-toppen om SD-närmandet: ”En käftsmäll”

mars 15, 2026
Tyskland tackar nej till Trumps Hormuzgiv

Tyskland tackar nej till Trumps Hormuzgiv

mars 15, 2026
Trots derbyförlust – Djurgården mer nöjda än Hammarby

Trots derbyförlust – Djurgården mer nöjda än Hammarby

mars 15, 2026
Kreml stryper internet: ”Stresstestar systemet”

Kreml stryper internet: ”Stresstestar systemet”

mars 15, 2026
Facebook X (Twitter) Instagram
Login
Facebook X (Twitter) Instagram
Sol ReporterSol Reporter
Webberättelser
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Nyhetsbrev
Sol ReporterSol Reporter
Hemsida » Isabelle Ståhl: Hennes ilska får hela världen att skälva i ”Pluribus”
Kultur

Isabelle Ståhl: Hennes ilska får hela världen att skälva i ”Pluribus”

NyhetsrumBy Nyhetsrumdecember 24, 2025
Facebook Twitter WhatsApp Telegram Email Tumblr Reddit LinkedIn
Isabelle Ståhl: Hennes ilska får hela världen att skälva i ”Pluribus”

I tv-serien ”Pluribus” återkommer en till synes omsorgsfull fråga: ”How are you, really?”

Den ställs vänligt, mjukt. Ändå är det just denna fråga som driver huvudpersonen Carol mot sammanbrott.

Serien utspelar sig efter de världsomvälvande händelserna som kallas ”the joining”: ett utomjordiskt virus har förenat nästan hela mänskligheten till ett kollektivt medvetande. De som smittats är lugna, samstämmiga, till synes lyckliga. De delar minnen, intentioner, känslor. Alla konflikter har upphört. Kvar finns några få immuna – däribland Carol – som lever mitt i gemenskapen men utanför den. Serien handlar inte främst om utomjordiska virus, utan om rädslan för att stå ensam inför de andra – och om drömmen att slippa göra det.


Från kalla krigets invasioner till samtidens dystopier är den gemensamma nämnaren densamma: när individgränser löses upp försvinner också friheten

Denna dröm bär på en lång kulturell historia. I amerikansk populärkultur har kollektivet ofta framställts som hot: massan, kommunismen, flocken, ”the hive”. Från kalla krigets invasioner till samtidens dystopier är den gemensamma nämnaren densamma: när individgränser löses upp försvinner också friheten. ”Pluribus” skriver tydligt in sig i denna tradition. Kollektivet framstår som lugnt och välvilligt – men också som ett utplånande av individualiteten.

Carols partner Helen dog i samband med ”the joining”, men alla hennes minnen hann uppgå i det kollektiva medvetandet. Nu befinner sig Carol i sorg, men det är inte främst ensamheten som plågar henne, utan exponeringen. Hon litar inte på den nya mänsklighetens omsorg. ”How are you, really?” Frågan tycks alltid förutsätta att något är fel.

Känslan av att ständigt vara iakttagen av andra som redan vet allt om henne, genom Helens minnesbilder. Hon själv är synlig, medan medlemmarna i kollektivet framstår som helt outgrundliga. Hon lever i ett tillstånd där hon är genomlyst, men aldrig känner sig förstådd.

Jean-Paul Sartre beskrev redan på 1940-talet denna erfarenhet som central för det mänskliga. För Sartre uppstår skammen i ögonblicket då jag upptäcker mig själv som synlig och fixerad i den andres blick, medan det som betyder mest i mig förblir osynligt.

Det utgör en avgörande asymmetri i mötet med andra människor. Jag är utlämnad åt den andres blick, medan den andre själv förblir delvis ogenomskinlig för mig. Jag vet att jag ses, men jag vet inte hur. Även den andre kan känna sig sedd på liknande sätt – men det förändrar inte min egen utsatthet.


I intervjuer från 1960- och 70-talen insisterar Sartre på att helvetet inte är de andra i sig, utan relationer som gör oss helt beroende av de andras omdömen

Sartres berömda formulering ”L’enfer, c’est les autres” – helvetet är de andra – har ofta lästs som misantropi. Själv försökte han gång på gång att korrigera denna uppfattning. I intervjuer från 1960- och 70-talen insisterar Sartre på att helvetet inte är de andra i sig, utan relationer som gör oss helt beroende av de andras omdömen. När mitt värde, mina känslor och min existens hänger på hur jag tas emot – ja, då blir den andre ett helvete.

Samtidigt betonar Sartre något mer förbryllande. Han beskriver det inre livet inte som ett hemligt rum som bara väntar på att delas, utan som en dunkel botten. Inte omedveten, säger han, utan känd – men motståndskraftig mot språk. Det finns alltid något som ”vägrar utsägas”.

Sartre stannar inte där. I samma intervjuer rör han sig mot en utopisk tanke: ett framtida samhälle där genomskinligheten ersätter hemligheten, där människor ger sig helt och hållet åt varandra, där det subjektiva livet blir lika synligt som det objektiva. Kropp och medvetande görs likvärdiga. Vi existerar redan för varandra som kroppar genom blick och närvaro – varför skulle tankar vara annorlunda?


Hos Sartre finns en blind fläck inför det våld som denna utopi rymmer: vad händer med den som inte vill ge sig helt och hållet åt gemenskapen

Här blir Sartres tänkande plötsligt påfallande likt grundidén i ”Pluribus”: visionen om ett samhälle utan missförstånd, utan ensamhet. En sådan total transparens är lika förförisk som den är invasiv. Hos Sartre finns en blind fläck inför det våld som denna utopi rymmer: vad händer med den som inte vill ge sig helt och hållet åt gemenskapen – eller med den vars ostyriga känsloliv inte ryms i det harmoniska kollektiva medvetandet?

Det är här Carols roll i ”Pluribus” blir avgörande. I serien ser vi hur hennes ilska blir överväldigande efter ”the joining”; människor dör och skadas när hennes affekter inte kan absorberas. Ilskan bottnar både i sorgen efter hennes partner och i desperationen inför mänsklighetens undergång, men framstår ändå som ett hot mot den virusfrälsta gemenskapen.

Det är inte nödvändigtvis hat eller aggression som ger upphov till erfarenheten av att ”helvetet är de andra”, utan den kan uppstå ur något mer stillsamt. Som att tidigt lära sig att ens känslor är farliga. Att ens ilska, sorg eller intensitet – precis som i ”Pluribus” – kan få andra att gå sönder eller försvinna. Man lär sig att inte uttrycka sig – man blir overklig för sig själv.

Då börjar de andras blickar kännas invasiva. Inte för att de ser för mycket, utan för att de kräver ett svar som man inte får ge.

”Jag vill veta hur du har det”, frågar alla Carol.

Men egentligen menar de: Säg bara något som vi klarar av att ta emot.

Frågan som ”Pluribus” ställer är egentligen enklare än den först verkar. Problemet är inte att bli sedd. Problemet är att bli inbjuden till ärlighet utan att mottagaren kan bära den. Serien skildrar vad som händer när denna logik drivs till sin spets: ett kollektiv som uppmanar till total öppenhet men inte tål ilska, avvikelse eller mörker hos den enskilda.

Sartre visar varför drömmen om absolut, fullständig förbindelse är så lockande. ”Pluribus” visar varför den är farlig. Det som hotar gemenskapen är inte mörkret i individen, utan kollektivets oförmåga att stå kvar inför det.

Läs mer:

Vince Gilligan borde aldrig gett sig på viruskrig från rymden

Share. Facebook Twitter Pinterest LinkedIn Email Telegram WhatsApp

Relaterade Artiklar

Vem vinner Oscar? Här är en snabbguide till årets hetaste kandidater

Vem vinner Oscar? Här är en snabbguide till årets hetaste kandidater

Kultur mars 15, 2026
Martin Gelin: Städerna är parallella universum där politiken fungerar

Martin Gelin: Städerna är parallella universum där politiken fungerar

Kultur mars 15, 2026
Bakslag för Israels regering i dess kamp mot den fria pressen

Bakslag för Israels regering i dess kamp mot den fria pressen

Kultur mars 15, 2026
Det säger dina kläder om ditt undermedvetna

Det säger dina kläder om ditt undermedvetna

Kultur mars 15, 2026
Nicholas Wennö: Därför borde Stellan Skarsgård spöa Sean Penn i natt

Nicholas Wennö: Därför borde Stellan Skarsgård spöa Sean Penn i natt

Kultur mars 15, 2026
Vecka 11 i bilder – se världen genom DN-fotografernas ögon

Vecka 11 i bilder – se världen genom DN-fotografernas ögon

Kultur mars 15, 2026
Hunkig Jesus får medeltida mystiker i extas

Hunkig Jesus får medeltida mystiker i extas

Kultur mars 15, 2026
Ada Berger: ”Jag läste till präst men hoppade av”

Ada Berger: ”Jag läste till präst men hoppade av”

Kultur mars 15, 2026
Saga Cavallin: Det banbrytande musikåret 2016 sätter avtryck än i dag

Saga Cavallin: Det banbrytande musikåret 2016 sätter avtryck än i dag

Kultur mars 15, 2026

Redaktörens Val

L-toppen om SD-närmandet: ”En käftsmäll”

L-toppen om SD-närmandet: ”En käftsmäll”

mars 15, 2026
Tyskland tackar nej till Trumps Hormuzgiv

Tyskland tackar nej till Trumps Hormuzgiv

mars 15, 2026
Trots derbyförlust – Djurgården mer nöjda än Hammarby

Trots derbyförlust – Djurgården mer nöjda än Hammarby

mars 15, 2026
Kreml stryper internet: ”Stresstestar systemet”

Kreml stryper internet: ”Stresstestar systemet”

mars 15, 2026
Vem vinner Oscar? Här är en snabbguide till årets hetaste kandidater

Vem vinner Oscar? Här är en snabbguide till årets hetaste kandidater

mars 15, 2026

Senaste Nytt

Andreas Johansson Heinö: Kan en tjej från Osby verkligen vara amerikansk patriot?

Andreas Johansson Heinö: Kan en tjej från Osby verkligen vara amerikansk patriot?

mars 15, 2026
L kallar till ”tyst” möte efter kritiserade SD-beskedet

L kallar till ”tyst” möte efter kritiserade SD-beskedet

mars 15, 2026
Martin Gelin: Städerna är parallella universum där politiken fungerar

Martin Gelin: Städerna är parallella universum där politiken fungerar

mars 15, 2026
Facebook X (Twitter) Pinterest TikTok Instagram
2026 © Sol Reporter. Alla rättigheter förbehållna.
  • Integritetspolicy
  • Villkor
  • Kontakt

Type above and press Enter to search. Press Esc to cancel.

Sign In or Register

Welcome Back!

Login to your account below.

Lost password?