Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Varje år runt jul tänker jag på Gun-Britt Sundströms förhållanderoman ”Maken”, som fyller 50 år 2026. Jag menar då inte i första hand den jul i boken då romanfigurerna Martina och Gustav firar med ”fasta och bön” i kampanjen mot ”kommersialisering, överflöd och julhysteri”.
Det vore visserligen en kampanj som skulle ha passat även i dag, med all konsumtion kring dessa veckor. Först ska man köpa klappar till alla andra, sedan förväntar sig handeln att man ska shoppa på mellandagsrean till sig själv. Därefter kommer nyår med fyrverkerier och champagne (nåja, cava och Champis) och så propsar någon kanske på en för dyr köttbit eller hummer. Och om klapparna (som redan de tre vise männen visste var det viktigaste med jul) var en besvikelse, då måste man göra något med det. Kanske sälja – det har var tionde svensk gjort, var fjärde har funderat på att göra det.
Men att fasta känns lite för extremt: Martina blir i boken helt matt efter två dagar och Gustav får malligt belägg för ”någonting, som att matbehov inte bara är en borgerlig fördom eller så”.
Och ändå – juletider kan vara utmattande. Därför är uttrycket ”julen handlar inte om att få – utan om att ge” så vidrigt. Dessa stora krav på sällskap, klappar och leenden, som avrundning på året när man redan är helt slut, är nog för att ta kål på vem som helst. De rekordmånga som i år söker hjälp för att klara av julen – och kämpar för att alls kunna ge klappar till sina barn – behöver inte höra att de måste fokusera på att ge.
Jag uppfylls av en dundrande glädje när jag tänker på hur Gustav och Martina vanhelgar idén med julklappar.
Så när jag varje år runt juletider tänker på ”Maken” är det en alldeles kort passage, tidigt i romanen. Jag uppfylls av en dundrande glädje när jag tänker på hur Gustav och Martina vanhelgar idén med julklappar. Och på så sätt förintar all denna ångest.
Det går till som så att de ses vid julafton (egentligen för att för första gången dela sänghalmen på vuxnas vis – men den saken struntar vi i). Och så berättas:
”Innan vi äter middag slår vi in julklappsböckerna i presentpapper, när vi har ätit byter vi dem och packar upp dem – Gustav ger mig Bubers antologi med chassidiska anekdoter, jag har köpt Felicias bryllup åt honom – och sedan lånar vi varandras.”
När de sedan läser den bok de själva gav bort tror jag inte att de är besvikna på sin present. De kanske inte ens bryr sig. De har insett något större: Att juletider varken handlar om att få eller om att ge – utan om att bara få vara. Att julefrid skänks till de som lyckas sänka kraven, och slappna av. Att sluta ett år, och börja nästa, med lite lägre krav på varandra.
Läs mer:
Max Hjelm: Inbördeskrig i Trumprörelsen – JD Vance leker med elden
Max Hjelm: Varannan svensk ung kille följer influerare med kvinnofientligt innehåll
