Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Den lilla byn som jag bor i har drabbats av extas. Badhuset har varit stängt i, hur länge är det nu… sex-sju månader? Men förra veckan öppnade badet på nytt.
Jag var där. Dels för att ta mitt årliga julbad, en tradition jag håller fast vid vare sig det behövs eller ej. Dels för att göra en antropologisk undersökning och besvara frågan: Hur mycket behöver en by ett badhus egentligen?
Redan i foajén stod ett par enorma, leriga stövlar avtrampade – som om någon gått direkt från åkern in i bastun. Jackor låg kastade över bänkar, övergivna. Och jag har aldrig tidigare sett så många barn med lyckofnatt.
Ett litet barn dök upp, intensivt småpratande med alla hon passerade. Hon förklarade att allt det här var en stor överraskning för henne. Hennes pappa hade sagt att de skulle gå på gym. Det här var alltså ett litet barn, men på små barns vis hade hon accepterat sitt öde, trots att hon inte var galen i idén.
När de kom fram hade hennes mamma sagt ”Öppna väskan”. Och där låg badkläderna. Både de gamla, som hon vuxit ur sen sist, och en helt ny uppsättning, en överraskning för just det här tillfället.
När flickan fick syn på mig förklarade hon snabbt och tydligt att hon föredrog blå skåp framför turkosa. Jag, som stod och höll i dörren till ett turkost skåp, frågade varför. Hon gjorde en förstående gest och sa att hon så klart, precis som jag, också tyckte att de turkosa skåpen var finare. Men att de blå skåpen ändå var bättre, rent funktionsmässigt. Dörrarna går nämligen att ställa upp.
Och så visade hon, mycket pedagogiskt, genom att ställa upp dörren på sitt skåp. Jag, som precis pulat in en fuktig toffla under dörren på mitt skåp för att den inte skulle smälla igen, stirrade med öppen mun.
Nummer 25 och 73, fortsatte hon, var de allra bästa. Och så gick hon för att ställa upp dörrarna på båda skåpen. Jag, som varit på badet hundratals gånger, hade aldrig lyckats räkna ut detta. Men det hade alltså det här barnet trots att hon, enligt uppgift, bara var där för tvådje gången.
Jag accepterar villigt att jag inte är lika smart som en ettagluttare. Samt att jag är minst lika glad att badet öppnat igen. En perfekt julklapp till en liten, lerig by.
Läs fler kåserier av EU, till exempel om hur konstigt det tydligen är att ha en mulltoa under trappan.













