Det var länge sedan jag såg så mycket säregen, skarp och samtidigt spirituell konst som nu av Marisol på Louisiana. Konstnärens skulpturer känns dessutom nyskapande, trots att hon var född 1930 och dog 2016. Marisol var som mest uppmärksammad på 1960-talet, då tusentals människor kunde köa till hennes galleriutställningar i New York – men hon kallades vid sin död ”popkonstens glömda stjärna”.
I Europa är Marisol sedan länge okänd och hon får nu sin första stora presentation, vilket Louisiana länge arbetat för. Denna retrospektiv med omkring 100 verk är gjord i samarbete med Buffalo AKG museum. Dit testamenterade Marisol hela sin kvarlåtenskap, då museet var först med att förvärva verk av henne.
María Sol Escobar växte upp i en välbärgad venezuelansk familj, som var bosatt i Paris under hennes första fem år, före flytten tillbaka till Caracas. Modern var konstmecenat och tog ofta med henne på ateljébesök, men begick självmord när dottern var 11 år. María Sol Escobar slutade då att tala i flera år. Därefter gick hon i high school i Los Angeles följt av konstskola i Paris, för att som 20-åring landa i New York 1950.
Där blev denna kosmopolitiska, snygga och begåvade unga konstnär snabbt en del av stadens bohemiska avantgardekrets, då dominerad av abstrakta expressionister. Knarket flödade. Efter hallucinatoriska figurframställningar på papper, varav ett par teckningar visas på Louisiana, gick hon över till att experimentera med skulptur. Marisol blev snabbt uppmärksammad och fick 1957 sin första soloutställning på mäktiga Leo Castelli gallery.
Marisols originalitet är slående redan i utställningens första sal, med en parad av skulpterade människoframställningar från hennes bästa period – vissa så fräcka och dråpliga att jag måste skratta.
Inflytande från precolumbiansk skulptur märks i de klossartade, stiliserade formerna men här syns även inslag från amerikansk folkkonst och dadaism. Detta egensinnigt mixat med drag från den frambrytande popkonsten, främst synligt i intresset för kändisar, reklam, mode, film och konsumtionskultur.
I likhet med den äldre vännen Louise Nevelson byggde Marisol upp sina bemålade assemblage med både tillyxat trä och upphittade föremål, allt från hattblock och kläder till möbler och vagnar. Utställningens tidigaste exempel är ”The hungarians” från 1955 – en sorgsen flyktingfamilj i mörkbetsat trä som talande nog placerats på en rullvagn.
Redan här märks Marisols empati för migranter, en utsatt grupp hon själv tillhörde, om än ekonomiskt privilegierad under hela sitt kringflackande liv. I första salen finns också ett ömsint porträtt av fadern och ett mer tvetydigt av modern, i relation till konstnären själv.
I skulpturen ”Min mor och jag” är hon en allvarsam prepubertal flicka i rosa klänning, som håller ett skyddande parasoll över sig och sin mor. Den paranta modern ler men är fångad i en rosa kloss, varur nätta små händer och fötter sticker ut. Både mor och dotter har här betydligt mörkare hudfärg än i verkligheten. Sannolikt i solidaritet med alla som utsattes för rasism i det amerikanska samhället – svarta personer, latinamerikaner, kineser, urfolk.
Marisols politiska medvetenhet, präglad av dåtidens radikala medborgarrättsrörelser och spirande feminism, blir tydligare och tydligare ju längre in man kommer i utställningen. Hennes samhällskritik är effektivt serverad i lag med humor och satir, som i skulpturen ”Baby boy” från tidigt 60-tal.
Den kraftiga gossen är närmast grotesk och håller hårt i en dockflicka – med Marisols eget ansikte. För henne var detta en gestaltning av USA:s brutala imperialism och i skulpturgruppen ”Tre kvinnor med paraply” från 60-talets mitt har hon tecknat av ett nyhetsfoto från Vietnamkriget. På den mittersta damens överkropp syns två nakna, vettskrämda barn klamra sig fast vid sina mödrar, i kontrast till de kolugna kvinnofigurerna i piffiga hattar.
På 60-talet benämndes Marisol ständigt som ”dockmakare”. Till hennes starkaste barndomsminnen hörde besöket hos den då berömda venezuelanska konstnären Armando Reverón, som tillverkade egna dockor – använda som modeller och behandlade som familjemedlemmar.
Marisols skulpturer växte efterhand och figurerna grupperades i mångbottnade tablåer, där hon allt oftare använde sig själv som modell. På utställningen dyker hennes gestalt och anletsdrag upp överallt, i teckningar, fotografier och gipsavgjutningar av olika kroppsdelar – händer, fötter, bröst, ansikte. Ibland figurerar bara hennes fingrar, ögon, näsa eller mun. Dessutom kan ”dockorna” vara klädda i hennes egna kläder och skor.
I den stora reliefen ”The jazzwall” bär flera av musikerna hennes ansiktsdrag och i ”The car”, ett över tre meter långt vrålåk med en heterogen samling coola figurer, är hon själv representerad i olika åldrar. Dessutom både vit och svart.
I media framställdes hon i ett mystiskt skimmer och blev som popkonstens ”glamour girl” vän med Andy Warhol. Hon porträtterade honom och han filmade henne flera gånger. I ett hörn rullar nu en loop i slow motion som de gjorde tillsammans 1964. Där tittar Marisol stadigt in i kameran och rör inte en min.
När hon var som mest i ropet fick hon också beställningar, som att porträttera den brittiska kungafamiljen. ”The royal family” är med på Louisiana, med porträttlika familjemedlemmar i vardagliga kläder och komiskt poängterade näsor. Marisols porträtt är aldrig idealiserande, hon hade örnblick för personens karaktär och gjorde upp med klichébilder och stereotypa könsroller.
Utställningens allra roligaste verk är ”John Wayne”, beställt av Time magazine. Här framställer Marisol västernhjälten som en sprattelgubbe, en löjeväckande machofigur som privat var högerkonservativ och stödde Vietnamkriget. På Louisiana berättar en guide att det under ett skolbesök, då barnen kröp på golvet, gjordes en upptäckt – Wayne är fullt utrustad under kläderna!
Framgångarna för Marisol toppades 1968 med att hon fick representera Venezuela på Venedigbiennalen och var en av blott fyra kvinnor som valdes ut till Documenta i Kassel. Men hon hade svårt att hantera förväntningar och stå ut med alla fördomar.
Dåtidens journalister ältade hur det kom sig att hon som kvinna kunde skapa så stora skulpturer och när hon skulle gifta sig och skaffa barn. Marisol som gjorde allt själv kunde ge svar på tal – men var samtidigt en känslig och orolig natur.
Hon flydde fältet gång på gång och gjorde långa resor till Mexiko, Frankrike, Italien, Thailand och Indien. Hon började praktisera yoga och 1969 var hon fyra månader på Tahiti för att lära sig så kallad scubadykning.
En sak som slår mig på utställningen är att Marisol på en gång uttrycker en längtan efter identifikation, tillhörighet, och samtidigt alienation, fragmentering.
I hennes figurframställningar är kroppsdelar ofta avstyckade, främst händer och fötter. Ansiktena är alltid mer finmejslade än de grova kropparna och huvudena känns liksom påskruvade. Kanske en gestaltning av den moderna människans känsla av splittring mellan kropp och själ?
I intervjuer berättade Marisol att hon under pressade perioder hade ett behov av att ”jorda sig” och började tidigt rita av konturerna av sin kropp. I utställningens verk på papper är dessa kroppskonturer ofta flerdubblade och utflytande. Hon hade flera relationer med män men i färgteckningar och tryck är känslan av könstillhörighet flytande.
Hennes ”Portrait of Betty” (som troligen syftar på den lesbiska galleristen Betty Parsons) kan till och med kallas autoerotiskt. De kyssande figurerna i centrum är båda avgjutningar av konstnärens eget ansikte, omgivet av fingrar med lackerade naglar. Dessa masker och smekande (tafsande?) händer återkommer i flera verk.
Jag har svårt att skaka av mig känslan av något gränslöst och sårigt i hennes kroppsuppfattning – och en mening i katalogen bekräftar misstanken om att hon utsatts för övergrepp.
Marisol blev också mörkare i tonen och mer öppet politisk på 70-talet. Då hade intresset för popkonsten dessutom falnat och konstkritikerna vände sig emot henne. Hon började utforska andra medier som grafik, foto, film och scenografi. Bland annat designade hon kulisser och kostymer till dansföreställningar av Martha Graham och några mörka, korniga videoklipp ger prov på detta arbete.
Under 1900-talets sista decennier fortsatte hon samtidigt att skapa skarpsynta porträttskulpturer, av allt från Picasso till Desmond Tutu. Hon fick även beställningar på offentliga monument över historiska personer, varav många i Venezuela.
Människans relation till naturen är ett av Marisols sena teman. Det var under sina dödsföraktande dykningar som hon upptäckte störningar i ekosystemet och filmade skador på korallrev.
En sådan film från sent 70-tal visas i utställning, tillsammans med skulpturer av fiskar med människoansikten. Dessa antropomorfa figurer har i vissa fall kopplingar till mytologiska väsen, men kan även referera till missiler och andra vapen under USA:s upprustning.
I de sista salarna märks det att Marisol förlorade något av sin skärpa på äldre dar och 2006 diagnostiserades hon med Alzheimers sjukdom. Denna utställning innebär en comeback för henne, om än postumt. Allt som allt är detta en av mina största konstupplevelser i år.
Det som ytterligare talar för ett besök på Louisiana är Jon Rafmans högintressanta utställning ”Report a concern” (visas t o m 11/1). Där presenterar den kanadensiska konstnären sitt mångåriga arbete med Google street view – ett rikt urval roande, oroande och besynnerliga ögonblicksbilder av människor över hela världen.
Lägg till det museets presentation av de senaste fem årens flotta förvärv till samlingen. Där får vi svenskar än en gång anledning att avundas danskarnas rika kulturfonder, som bekostar och förgyller så mycket i Danmark.
Läs fler texter av Birgitta Rubin och mer om konst på dn.se
