Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
För poeterna, vars arbete består i att karva ut ett eget språk ur språket, är krigets verklighet en särskild utmaning. De letar efter de mest specifika sätten att uttrycka det mest allmänna på. När vardagen hotas av död och förstörelse blir kallet att tala desto starkare. Hur tala om vardagen när den är på väg att gå under? Hur ta till orda när livet kretsar kring hotet om utplåning och politiken möter detta hot genom att klä livet i hjälte- och mytspråk?
Ariel och Ellerströms ger nu ut tre korta böcker med dikter av tre ukrainska poeter, samtliga översatta av Mikael Nydahl, som ger tre olika svar på de frågorna.
Olena Herasymjuk (född 1991) som arbetat länge som sjukvårdare vid fronten talar affekterat men dämpat, bitvis didaktiskt till läsaren. I den för hennes poesi emblematiska ”Mariupol” framträder ett diktjag som beskriver sig självt i färd med att läsa sina dikter från en scen på den teater i staden Mariupol i vilken många hundra civila dödades under ett bombangrepp i början av kriget. Hos henne sliter ”poesins konst” sönder ”böckernas kroppar/och kropparna hos dem som läser dem” och dikterna sägs vara ”osynliga” eftersom hennes diktjag läser dem för ”mördade läsare”.
Hon låter förstå att krigskonsten är rysk och ”ljuder ur strupen/på ryska stridsvagnar och artillerisystem” medan poesin är ukrainsk, ”en sång av förtvivlan, som vill ljuda högre/än explosionerna från deras imperium”.
Hennes dikter griper efter läsaren med sådan kraft och på sådant avstånd att det är nästan som om jag ser handen komma farande mot mig när jag läser. Hon bevarar och vidareför motståndspolitikens uppdelningar, klargör vem som är vän, vem som är fiende och tydliggör min uppgift: att förskräckas av den senare och identifiera mig med den förre.
Hos Lesyk Panasiuk (född 1991) är det delvis annorlunda. Även hos honom hämtas en del av bilderna ur motståndets språk men han har också en bister och befriande humor, en sarkastisk lekfullhet i blicken på krigets verklighet som han parar med intensivt raseri. Ryska soldater sägs landa ”med våra ansikten som fallskärmar”, de ”kommer framkrypande/likt daggmaskar ur sitt svarta ryssland/för att dö i pölar i av ukrainska tårar”.
Eftersom hyperbolerna är så drastiska desarmeras uppdelningarna de utgår ifrån och gestaltar, och avståndet till läsaren snävas in. Panasiuk gömmer sig inte, han insisterar på och spänner patriotismens igenkännbara språk så att det knakar i fogarna.
Den tredje av poeterna, Maksym Kryvstsov (född 1990), skiljer sig från både Panasiuk och Herasymjuk. Hans gestik är betydligt mindre. Han ägnar sig inte åt bilder av fienden och tilltalar inte läsaren. Han är varken didaktisk eller självbespeglande. Han markerar konturerna för ett gränsland, karvar ut ett tunt språk på en yta mellan verklighet och mardröm, återger ett slags svart sol som lyser en i ögonen. Hans vardaglighet blir inte banal, hans djup känns inte tillkämpat.
Om kriget säger Kryvtsovs diktjag att det är ”en låt utan text/och en låt utan noter” som sjöngs ”före människan/innan världen skapades.” I fasan som förgör diktjagets omvärld görs en kärlekdeklaration. Kriget är ”en sång utan sång och en sångernas sång”. Alltså en Höga visan som inte låter sig sjungas. En Höga visan utan älskande. Vad gör man med en sådan ganska häpnadsväckande tanke?
Kryvstov behöver inte snäva in några avstånd eftersom han redan befinner sig så nära den verklighet han skildrar. Han måste inte tilltala läsaren eftersom det finns en täthet i hans ord som obönhörligen drar läsaren till sig. Han talar inte den heroiserande politikens språk, målar inte upp fiender berövade personlighet eller mytologiserar vänner och förlorade bröder. Han gräver sig djupare ner i språket och verkligheten – och stannar samtidigt kvar på ytan.
Huruvida förmågan att uttrycka denna närhet och denna djupa yta är förbunden med faktumet att Kryvtsov kom så nära kriget är svårt att spekulera i, men det är omöjligt att ta miste på att han var en verklig begåvning.
2014 anmälde sig Maksym Kryvstsov som frivillig vid fronten i Donbass, sedan tog han värvning igen i samband med den fullskaliga invasionen. I januari 2024 dödades han. Hans dikter förtjänar att spridas.
Läs fler texter av Gabriel Itkes-Sznap och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
