Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Gott nytt år!
Egentligen ett contradictio in adjecto – hur kan årets runda kretslopp innebära något verkligt nytt? Sketchens ”same procedure as last year?” Snarare då en omärklig krusning på naturens eviga lagbundenhet: på höst följer vinter, på vinter vår… och så vidare. Ständigt det samma. Runt, runt, runt, det snurrar. Och skulle hacket i rundgången märkas om det inte vore för de tolv dånande slagen, det bubblande glaset (torftig prosecco) och annan klockklang (numera raketer)?
Den eviga återkomsten bände för länge sedan vår tid till en cirkel. De fyra årstidernas ringdans behärskade den så länge vi levde tätt intill naturens statiska och obönhörliga kretslopp, nära jorden, beroende av väder och vind. I den cirkeln är växter och djur inskrivna. Men inte längre djuret människa: som en skapelsens Houdini har hon brutit sig ur den, främst genom att våldföra sig på samma natur, alltså dess energi och andra tillgångar.
Det kallas utveckling. Förr fanns den inte.
Den forna tidscirkeln ersätts så med en rät tidslinje, i vår kultur löpande från vänster till höger: en ”pil i det blå” som Arthur Koestler skriver om sin djupt mänskliga och moderna självbiografiska resa, raka motsatsen till bondesamhällets lunkande opersonliga kretsgång.
Cirkeln? Den tillhör naturen. Linjen människan. Nuförtiden gäller utåtriktat, inte inåtvänt.
Men nyårsfirandet går i grunden tillbaka på den där cirkulära tidsföreställningen, kallas i dag tradition och har sedan länge inkorporerats i vår lineära samtid, väl mest som dekorativ förströelse. Överallt i vår civilisation kan det verka vara samma sak. Fast kanske ändå inte: under nyåret är jag i Zagreb och får en vag aning av att den gamla cirkeln lever kvar, låt vara i form av bräckliga arkeologiska rester av det förflutna.
Våra demokratiska politiker är i sina program sömngångaraktigt försvurna en optimistisk, positivt stigande linje och skulle genast förlora makten om de ville sänka den.
Och skillnaden mellan här och där är hårfina – en tjeckisk vän övervakade under några månader i Zagreb filmatiseringen av en av sina böcker. Det var på 70-talet, och skillnaden mellan det restaliniserade Prag och det titoistiska Zagreb var avsevärd. Självfallet njöt han av den. Men när jag pressade honom var den avgörande skillnaden ändå en annan: i Zagreb hade han aldrig kunnat upptäcka när någonting började och när någonting slutade. I Prag, sade han, vore en sådan ordning en omöjlighet.
Klara, färdiga, gå! Punkt slut! Begrepp som hör linjen, inte cirkeln till.
Utvecklingens linje har dessutom egenheten att alltid stiga uppåt, ibland försiktigt, ibland som en brant stegrad kurva ungefär som den där koestlerska pilen. Fast aldrig får den bli spikrakt platt som den elektroniska kurvan över den hjärndöde; i stället är våra demokratiska politiker i sina program sömngångaraktigt försvurna en optimistisk, positivt stigande linje och skulle genast förlora makten om de ville sänka den – om de vågade antyda att även pilen i det blå efter att ha nått höjdpunkten, kommer att plana ut och sedan falla.
Spara? Dra åt svångremmen? Sämre i dag än igår? Uteslutet. Det skulle strida mot den lineära logik som är en av vår demokratis dogmer, och diktaturen har det lättare: i den kan utvecklingspilen fortsätta stiga och kommer att försvinna i den knallblå himlen tills bara en liten prick återstår av den. Linjens män (alltid män) – som Putin, Trump eller Xi – hatar cirkeln. Ingen tror dem förstås. Men linjens mänskliga upp och ner är utesluten, i stället kan här svångremmen närsomhelst dras åt och folk beordras tiga.
Det fungerar ett tag. Men som redan Talleyrand visste: i längden kan ingen regera sittande på bajonetter.
Att till fullo bekänna sig till den uppåtsträvande linjen verkar vara det bästa receptet för undergång: åtminstone om vi frågar apokalyptiker, trädkramare och en hel drös vetenskapsmän. Enligt dem är vi på god väg att utplåna naturen, linjen mycket nära att slutgiltigt ta död på cirkeln, en linje som älskar ledet, folk som rättar in sig i det, står där i givakt eller i kön med mössan i hand.
Och det var vi människor som släppte denne linjedjävul ur flaskan.
I längden kan ingen regera sittande på bajonetter.
Allt är förstås inte manikeiskt svartvitt. En av linjens fördelar är att den möjliggör en punkt. I cirkelns runda bana finns ingen plats för den; allt flyter där i varandra utan just början eller slut, senvåren bara diffust möjlig att skilja från försommaren. Jag kom att tänka på saken när ungraren László Krasznahorkai fick Nobelpriset nu i december. I bokhyllan står en av hans böcker, bestående av en enda lång mening försedd enbart med andfådda kommatecken, konsekvent i avsaknad av också en slutpunkt, något oändligt pågående där man kan misstänka att början blir till slut och slutet till början, och att där emellan ingenting egentligen förändras.
En liknande nästan punktlös berättarflod möter vi hos österrikaren Thomas Bernhard, och i Zagreb började jag fundera på om det särskilt har något med Centraleuropa att göra, utan att komma fram till något bestämt resultat.
Vilka är de estetiska och moraliska konsekvenserna av att inte kunna eller vägra sätta punkt? För egen del klamrar jag mig gärna till detta skiljetecken, inbillar mig att punkten kräver både existentiell medvetenhet och mod. Men tvivlar ofta: känner mig då i mina funderingar genast trängd av horder av kommatecken.
Läs mer:
Ledare: Attacken på Venezuela är farlig för Trump – och oss andra
Max Hjelm: Så spelar japanska kammusslor en viktig roll för en fredligare värld
