Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
I somras satt jag med mina föräldrar och min familj på ett flygplan på väg hem från ett resmål. Då såg jag någonting hemskt som hände. Min mamma, som satt med min treåring på andra sidan mittgången, hade tagit fram sin Nintendo Switch för att låta mitt barn spela lite på det.
Jag kunde genast känna hur pulsen steg. Jag fick till och med lätt yrsel. Med världens mest sammanbitna min tvingades jag sedan under den kommande kvarten låtsas vara oberörd av denna korta skärmtid.
Att spela annat än likgiltig inför händelsen skulle ha framställt mig som överdrivet nervös och töntig, och jag fick därmed återvända till min (fysiska) bok utan ett ord.
Jag har egentligen ingenting emot så kallad skärmtid när det kommer till mina barn. I alla fall inte om det rör sig om specifika tv-program eller att använda en ordbehandlare på min dator. Men portabla enheter, surfplattor framför allt, ger mig en sådan stark känslomässig reaktion att jag i princip måste gömma dem för barnen.
Öppnar man upp Pandoras ask kommer det inte dröja länge tills de börjar kolla på så kallat brainrot-innehåll eller, ännu värre, Youtube-kreatörer.
Jag förstår förstås att jag är helt orimlig. Även om jag i sak har rätt i att 95 procent av allt digitalt innehåll riktat till barn är värdelöst går det inte att stänga dem ute från den moderna världen, hur deprimerande den än är.
Det svåra är bara att veta exakt var gränserna ska sättas, och att försöka ta sig förbi den vägg av känslor som fyller min kropp när min dotter så mycket som frågar om hon kan få se bilderna jag tagit på henne med min telefon.
Min fru anklagar mig ofta för att vara snobbig, som bara vill att mina barn ska konsumera kultur med högt eller semi-högt kulturellt värde. Men det jag är mest rädd för är att mina barn ska bli som jag, som slösar bort så mycket av sin tid på sociala medier, internetforum och annat som är mer lättillgängligt än de aktiviteter jag egentligen vill ägna mig åt.
I slutändan är mina känslostyrda åtgärder förstås hopplösa. Samhället sipprar in hur mycket du än försöker. För några dagar sedan hörde jag min treåring, sådär apropå ingenting, ropa ”six seven”, en referens till en låt och ett mem.
Jag försöker påminna mig själv att jag älskade Dr Bombay som liten, och att det till slut blev en semi-fungerande vuxen av mig med.
Läs fler kåserier, till exempel Flanören om vad man gör när en treårings favoritdocka plötsligt är förstörd.
