Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
En förvirrad fluga fastnar i flygplatsens säkerhetskontroll och ställs inför ett svårt förhör om de yttersta tingen. Och en stackars rullstolsbunden räka sprattlar förgäves för att nå sin väska där den kommer åkande på bagagebandet.
Detta allt medan affischtavlan i bakgrunden gör turistreklam för paradisiska ”Elysium”. Och högtalarna ekar sina utrop om eviga förseningar.
När Niki Lindroth von Bahrs nya filmprojekt fått titeln ”Terminal” anar den som har följt med i hennes konstnärskap att här också döljer sig en existentiell positionsbestämning. Flygplatsen vi befinner oss på är mycket riktigt en sorts själslig slutdestination, ett samtida limbo där själva passagen verkar sträckas ut i det oändliga.
Det mesta är med andra ord som det brukar i von Bahrs animerade fabelvärldar. Men när Kalmar konstmuseum nu visar ”Terminal” blir det en ovanlig premiär – själva filmen beräknas nämligen bli färdig först senare under 2026. Det vi får se är i stället en installation bestående av rekvisita och korta filmklipp, där särskilt miniatyrmiljöernas omsorgsfulla detaljarbete fängslar och fascinerar.
Som till exempel sushirestaurangens olikfärgade små tallrikar. Kafépersonalens väggschema, med sina ditslarvade postitlappar. Eller korsordstidningen på flygplatsledningens manöverbord.
Det är just de där oväntade, för helheten egentligen överflödiga småsakerna som skänker liv och karaktär åt dessa skruvade men ömsinta tablåer där paddor, sniglar och delfiner får vår postindustriella samtid att stå fram i all sin blänkande tragik.
Niki Lindroth von Bahr har en särskild dragning till senmodernitetens opersonliga, offentliga miljöer – köpcenter och snabbmatsrestauranger, sjukhus och kontorslandskap, där hennes fabeldjur antingen utför den kommersiella kulturens ritualer tills de slår över i karikatyr. Eller helt enkelt faller igenom dess illusioner, ner i andlig tomhet och förtvivlan.
Det ena, kan väl sägas, leder ofta till det andra.
I Kalmar konstmuseums utställning visas, förutom ”Terminal”, också två äldre animationer: ”Min börda” och ”Något att minnas”, från 2017 respektive 2019. Bägge två små pärlor i genren, där von Bahr utvecklar och förfinar den originella, surrealistiska estetik som redan från första början gjort hennes verk till omedelbara publikfavoriter.
Till ”Något att minnas” har Alice Tegnérs klassiska ”Grodans sång” lånat sin melodi åt en absurd vaggvisa som slutar i en apokalyptisk vädjan om bekräftelse och mening. Den lite längre ”Min börda” utspelar sig i ett förortscentrum där slukhål öppnar sig inne på stormarknaden, och kontorsapor och städråttor brister ut i spontana sång- och dansnummer innan filmen överraskande zoomar ut i kosmos från den lilla skärva till planet där den utspelar sig.
Som symbolisk vision är det hisnande, på gränsen till övertydligt. Själens ensamhet är sannerligen obotlig i von Bahrs värld – den gemenskap som finns inskränker sig till marknadens iskalla kundrelationer eller arbetsplatsens kollektiva neuroser.
I ett tonläge någonstans mittemellan Richard Scarry och Roy Andersson laddar hon sina näpna psykodramer med en tröstlöshet så avgrundsdjup att den blir dråplig. Bara undantagsvis lyfts alienationens slöja, den sociala masken faller och vi ser en snigel gråta ut på vårdcentralen eller en ensam sill med sprucken röst rikta sin bön om befrielse ut i intet.
Båda dessa filmer förstärker det profana frälsningstema som alltså tycks bli bärande även i ”Terminal”. Utställningens karaktär av fragmentariska trailers till detta ännu oavslutade verk framgår aldrig i museets presentation, oklart varför, och gör det förstås svårt att bedöma som helhet.
Ändå är det onekligen fint att komma nära de små modellerna och se med vilken fantasi och precision von Bahr bygger sina postmoderna sagokulisser. Beundra den rörelsehindrade räkans fyrärmade lilla polotröja. Notera smörgåsdiskens illusoriskt fransiga salladsblad och skrocka åt menyn som gör reklam för smoothies spetsade med asbest, arsenik och diklorodifenyltrikloroetan.
Vad kan man göra annat än se fram emot en sådan film.
Läs mer:
Djuren har huvudrollen i Niki Lindroth von Bahrs filmer
Moderna fabler som väcker starka känslor
