Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det snöar i Sverige. Om det undgått någon?
Nyårshelgen 2026 kommer att gå till mediehistorien för angreppet mot Venezuela, hoten mot Grönland och de återkommande snöstormarna.
Det har bara blivit fel på vinkeln. Efter all vår krispiga längtan efter utrotningshotade vita himmelsflarn verkar vi bara notera dess skuggor.
Inställda tåg, oplogade vägar, elavbrott och ryggskott hos villafolket kräver visserligen förändrade planer och överlevnadskunskap. Men framsidan är ren lycka!
Jag tror att de snölösa vintrarna försätter oss nordbor i en stress vi inte riktigt kan få fatt i. Ungefär som när delfinerna på Kolmården får astma och fel slags streptokocker för att de befinner sig i ett onaturligt habitat. De kan attackera varandra, gnissla tänder, simma runt, runt, runt eller helt enkelt sluta andas.
Det är också vi, i svartblöt januari.
När snön faller i mjuka drivor uppstår den miljö där våra traditionella sagor utspelar sig. Vi befinner oss i vår egen mytologi. Det är omöjligt att inte notera skönheten i de påklädda träden och skymningens mjölkiga ljus.
Åtminstone om man är vad Tove Jansson kallar för hemul. För den som inte läst hennes ”Trollvinter” är det hög tid. Där möter Mumintrollet för första gången den obegripliga snön. Han är vilsen. Tills en hemul kommer skidande till Mumindalen.
Tillsammans med några skräckslagna knytt tittar han på medan hemulen tar ett dopp bland isflaken i floden och gymnastiserar på stranden.
– Det är det bästa jag vet, säger Hemulen och strålar emot honom. Det jagar bort alla onödiga tankar och fantasier.
– Å? säger Mumintrollet.
Trollet är kylkänsligt, och kanske är snön inte svaret på riktigt allt. Men en ljudisolerande hätta som får tjuriga grannar att le, studenter att bjuda varandra på kaffe, tonåringar att gräva gropar och resten av oss att hasa runt under tunga grenar med ett alldeles speciellt ljus reflekterat på kinderna – det är i alla fall svaret på mycket.
Snö är mer än en yster lek, den berättar om världens förtrollning. Det vita täcket håller oron på tillfälligt avstånd, och vi behöver det. En andningspaus, en rosa soluppgång mellan översnöade bilar. Det är inte banalt, det är en påminnelse om vad vi fått till låns, och att det är värt att lämna vidare.
Läs mer av Josefin Olevik
