Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag vet var det där är. Nyheten att Trumps stormtrupper ICE skjutit ihjäl 37-åriga Renee Good på Portland Avenue i Minneapolis slår till med en bumerangeffekt i mitt huvud. Jag känner igen kvarteren på CNN:s inslag, inte långt från American-Swedish Institute mitt i Minneapolis. Åt andra hållet är det fem-sex kvarter till George Floyd memorial på 38:e gatan.
ICE är på intet sätt välkomna i delstaten; Minneapolis borgmästare Frey skrädde inte heller orden efter dödsskjutningen när han bad dem dra.
Men Minnesota är en besatthet för Trump och delar av hans administration. De ständiga attackerna mot demokratiska kongressledamoten Ilhan Omar liknar inte mycket annat: Trump har personligen kallat henne förskingrare och påstått att hon gift sig med sin bror. Hela den somaliska kommuniteten i Minneapolis kallar han ”lowlifes”. De uppmärksammade bedrägerierna med statliga medel inom barnomsorg och covidvård skylls rakt av på den etniska gruppen somalier som sådana. Det är den sortens generaliserande hatspråk som är rasismens kärna.
Måltavlan för Trump har länge varit guvernören och tidigare vicepresidentkandidaten Tim Walz och särskilt dennes son Gus
Kongressen tillåter presidenten att använda statens institutioner för att förfölja sina verkliga och inbillade fiender. Måltavlan för Trump har länge varit guvernören och tidigare vicepresidentkandidaten Tim Walz och särskilt dennes son Gus. Familjen har varit öppen med att Gus har adhd och så kallad ”språkstörning”. Därmed är de en enkel måltavla för Trump, som tidigare plockat poäng hos sina kärnväljare genom att förlöjliga rörelsehindrade.
Maga-folket har på (a)sociala medier lagt ut uppmaningar att köra förbi familjen Walz hus och skrika ”retard!” – vilket tusentals också gjort. Hoten och hatet mot familjen har fått Walz, en uppskattad politiker, att inte ställa upp för omval. ”Retard”, utvecklingsstörd, är därmed ett etablerat skällsord hos det republikanska partiet. Och alla konservativa politiker sitter på händerna och månar om sina karriärer.
Vi kan jämföra med de sverigedemokratiska kommentarfältshjältarnas favorituttryck ”vänsterbliven”, en översättning av Maga-folkets ”libtard”
Det finns skäl att stanna i själva språkbruket. Vad det handlar om är befrielsen ur ”åsiktskorridoren”. Den där det länge inte var ”PK” att vädra sitt förakt för människor med funktionsnedsättningar. Vi kan jämföra med de sverigedemokratiska kommentarfältshjältarnas favorituttryck ”vänsterbliven”, en översättning av Maga-folkets ”libtard”. Vi känner väl igen den särskilda skolan av hatspråk. Den starkare har där alltid rätt att pissa på den svagare – så länge ingen säger emot.
I en intervju med CNN:s Jake Tapper slog Stephen Miller, Trumps vice stabschef och hjärnan bakom utvisningspolitiken, fast vilka principer som styr administrationen. ”Den verkliga världen styrs av de starka, av våld, med makt. Detta är världens järnlagar och så har det alltid varit.” Miller har också varit tydlig med att han anser att ICE står över lagen.
Andra medborgare, dina grannar, är ”retards” och ”lowlifes”. Är det inte skönt att vara utanför ”åsiktskorridoren”, nu när du får kalla folk för mongo, cp, idiot? Känns det bra nu?
Den starkes rätt. Det är nu allt som återstår av politiken. Andra medborgare, dina grannar, är ”retards” och ”lowlifes”. Är det inte skönt att vara utanför ”åsiktskorridoren”, nu när du får kalla folk för mongo, cp, idiot? Känns det bra nu?
Problemet är hatspråkets själva mekanismer. De fungerar och de ger dig uppmärksamhet, informationssamhällets hårdvaluta. Men när du dragit proppen ur hatspråkets gifttunna går den inte att sätta tillbaka. Det ena efter det andra sprutar ut, utan stopp. Alltför många politiker i USA och Sverige har nu valt att ta den snabba vägen till uppmärksamhet genom sin hatretorik och vi kommer att få följa med till absoluta botten. Där slutar det alltid i våld. Som på Portland Avenue.
Läs mer:
Kristina Lindquist: Ingen kan leva i en utvisningsapparat
