Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det går bra nu, för norsk film. Det är festivalvinster och globala hyllningar till höger och vänster. Helt välförtjänt, dessutom. Dramer som ”Sentimental value”, ”Älskling” och ”Drömmar” är dynamiska bevis på att landet just nu är världsbäst i Film-Norden. Men de nya vindarna verkar inte kunna rucka branschens bastion av filmer om den nazistiska ockupationen. De är oftast habila och stabila, inte sällan påkostade panoramor, men rent uttrycksmässigt vaggar de fram i nednött mittfåra.
Så även ”Battle of Oslo”.
Sakrala toner ljuder när vi ser en gammal man blicka ut över fjorden. En helgonbild är under produktion och motivet är översten Birger Eriksen (Bjørn Sundquist) som 1940 gav order om att sänka det skepp som var på väg in i Oslofjorden. Detta trots att han på grund av nattlig dimma inte kunde avgöra vilken nationalitet som krigsfartyget hade.
Det visade sig dock vara tyska Blücher och aktionen gav sedermera Eriksen hjältestatus – och såg mer konkret till att försena den tyska invasionen med några dagar. Vilket i sin tur gav kung Håkon VII med familj tid att fly till London.
När Blücher mullrar där ute i dimman frågar en storögd basse Eriksen om han tror att något ont kommer att hända.
När Blücher mullrar där ute i dimman frågar en storögd basse Eriksen om han tror att något ont kommer att hända. Översten nickar bistert, han anar – men vi vet (och då inte bara för att filmmakarna pedagogiskt nog lägger sången ”Stormy weather” på ljudbandet). Och det är den vetskapen som alstrar spänd förväntan; en nervig illusion av att vara på plats när historiska saker sker.
Det är i de få ögonblicken som ”Battle of Oslo” lever och övertygar, men den engelska titeln är missvisande. Det här är främst en torrt akademisk rekapitulation av skeendet, där scener från fjorden 1940 varvas med domstolsförhör sex år senare där Eriksen står till svars för sitt handlande under invasionen.
Den delen av konflikten är serverad som en lyrboll, som Eriksen kan smasha in i krysset: ”Riktiga” soldater blir förrådda av politiker och andra kontorsråttor som minsann aldrig har befunnit sig i stridens hetta (samma tankar som brukade luftas av den gamle krigspitten ”Rambo”, med filmiskt anhang). Eriksen (och manusförfattarna) kritiserar de styrande för att ha fört en alltför defensiv försvarspolitik i en offensiv omvärld. Om Norge hade rustat upp i tid skulle tyskarna ha kunnat stoppas vid gränsen, menar de. Vilket får filmen att skaka tass med vår tids galopperande rustningsmani.
Men norrmännen gillar sina krigshjältar. ”Battle of Oslo” lär ha sålt nästan 400 000 biljetter, och de andra patriotiska porträtten av Norge under andra världskriget, som ”Kungens val”, ”Kampen om tungvattnet” och ”Den 12:e mannen” har också vält kiosken. Vilket sannolikt har mer med landets historia och det norska kollektiva minnet än filmernas kvalitet att göra. Vilket ändå är rätt vackert.
Men det gör tyvärr inte den lätt museala ”Battle of Oslo” mer sevärd.
Se mer: Bra ny norsk film: ”De oskyldiga” (2021), ”Sex” (2024), ”The ugly stepsister” (2025).
Läs fler film- och tv-recensioner
