289 placeringar på en vecka.
När damernas professionella tennistour, WTA, uppdaterade sin rankning den 14 november var det en spelare bland de tusen främsta i världen som stack ut.
En svensk 17-åring hade klättrat överlägset mest av alla.
Tiden efter finalplatsen i US Open för juniorer i början av september stod sportjournalister i kö för att träffa och göra inslag med Lea Nilsson – tjejen som skildrats som framtidshoppet och ljuset i det bestående svenska tennismörkret.
Men den vänsterhänta talangens största framgång hittills – den som fick henne att slungas från plats 985 upp till 696 – kom inte i New York, utan i en turnering på Madeira ett par månader senare.
Som kvalspelare och färsking i seniorsammanhang slog Lea Nilsson ut äldre spelare som var rankade flera hundra platser bättre än henne på löpande band.
Till sist blev 30-åriga Tamara Korpatsch, tidigare 71:a i världen, för svår i finalen (5–7, 7–5, 6–1) – men inte utan att uppstickaren från Sverige hade gjort intryck på tyskan.
– Efteråt frågade hon vad jag var rankad, för hon hade inte kollat det. När jag svarade sade hon: ”Oj, du spelar inte alls som 900 någonting. Du spelar som topp 200”, säger Lea Nilsson och ler åt minnet från prisceremonin.
Vilken är den stora skillnaden jämfört med att möta juniorer?
– På seniorsidan är spelarna mycket mer mogna. Det är fajt på varje boll, de är starkare och man vet att man inte kommer att få någon boll gratis.
– På juniorsidan kan de vika ner sig lite mer.
Vi ses efter ett träningspass i Salk-hallen i Alvik. Här, bara något stopp med tvärbanan från hemmet på Stora Essingen, har hon tränat sedan hon var tre år.
Nu är tiden inne för Sveriges mest lovande tennisspelare att bli vuxen och etablera sig på damtouren. Något deltagande i Australian Opens juniortävling blir det därför inte. I stället inleder hon året med att resa till Karibien och, till att börja med, spela en turnering på Martinique för att samla på sig ytterligare erfarenhet – och rankningspoäng.
– Nu blir det över till riktiga tennisen. Det är den som räknas, säger hon.
Ute på banan är det svårt att tyda vad som pågår i Lea Nilssons huvud; vare sig hon vinner eller missar en boll (de få gånger hon gör det) är ansiktsuttrycket detsamma.
I en sport där många vinnarskallar kan tappa humöret och kasta sin racket i frustration utgör Lea Nilsson möjligen ett undantag.
– Nej, det har jag faktiskt inte gjort.
Det säger kanske en del?
– Ja, jag vet inte. Jag har aldrig varit den där aggressiva personen. Det kan bli mycket känslor ändå.
Hur tar det sig i uttryck?
– Man vill för mycket och kanske börjar gråta. Det är snarare den jag har varit. Det kunde hända efter en match, eller till och med under en match. Det blir ett överflöd av känslor.
– Jag har aldrig varit den som skriker eller slänger en racket. Det är samma när jag vinner. Jag vet inte om det är mina gener eller något.
Nervositet ser vi inte heller mycket av. Lea Nilsson är van att spela utan press och möta spelare som ofta förväntas slå henne, som i semifinalen i US Open då hon som oseedad förlorade det första setet med hela 0–6 mot då högre rankade brittiskan Mika Stojsavljevic – bara för att sedan vända och ta hem de två sista med 6–1, 6–1.
När Lea Nilssons tränare Milos Sekulic svarar på vad som talar för att hon kommer att nå världstoppen är psyket det första han nämner.
– Hon är aldrig nöjd. Vem hon än möter så går hon in för att vinna matchen. Det är något vi har pratat mycket om, att utmana motståndaren både mentalt och spelmässigt, säger han och fortsätter:
– Många ger upp på tok för tidigt – till och med före en match beroende på vem de möter. Där är hon stark. Även om hon slår en bra spelare eller går långt i en tävling så är hon aldrig nöjd i en semifinal utan vill vinna den matchen också. Det är en stor styrka och det är inte alla som har den.
När det kommer till styrka, snabbhet och uthållighet – alla de här fysiska aspekterna – så börjar hon nu få en profil som håller en väldigt hög WTA-nivå.
I teamet runt Lea Nilsson ingår också fystränaren Kalle Engström som har stort inflytande över det tränings- och tävlingsmässiga upplägget, ett detaljerat och noga utstuderat program.
– Det kommer mer och mer, särskilt på damsidan, att man jobbar mer strukturerat och programmerat med spelarna, säger han.
Tiden lägger de lika mycket på tennisträning som fys. Även om det skiljer en del jämfört med 182 centimeter långa och 80 kilo tunga världsettan Aryna Sabalenka menar Kalle Engström att Lea Nilsson tagit stora kliv i sin fysik det senaste året och drar sig inte för att kalla henne ”en fysisk talang”.
– När det kommer till styrka, snabbhet och uthållighet – alla de här fysiska aspekterna – så börjar hon nu få en profil som håller en väldigt hög WTA-nivå. Vi är på väg dit även om det är vissa saker som behöver slipas till.
Vid sidan av träningar, tävlingar och allt resande går Lea Nilsson en distansutbildning och pluggar juridik och ekonomi. Samtidigt går livet för hennes tidigare klasskamrater i grundskolan vidare på gymnasiet.
– Tennis är ju en väldigt ensam sport. Jag reser egentligen bara med min tränare och är inte så mycket med kompisar, säger Lea Nilsson.
Att underhålla vänskapsrelationer och samtidigt ägna all vaken tid åt att optimera möjligheten att nå tennisens världselit är lättare sagt än gjort.
– De hör av sig om de ser en på nyheterna, när det går bra och så. Det är kul, men det är svårt att ses eftersom vi lever så olika liv och inte har så mycket gemensamt. Oftast är jag borta och det passar inte när jag är hemma. De jag är med när jag är hemma är oftast tenniskompisar.
Hon fortsätter:
– Jag älskar det jag gör. Har jag ett mål så jobbar jag för det. Det är en livsstil som man får acceptera. Det blir många uppoffringar men…
Det är värt det?
Hon tänker efter en stund innan hon svarar:
– Det är svårt att förklara. Men det är så kul att spela tennis och är man bra på det blir det ännu roligare. Man jobbar hela tiden för att bli bättre, man blir starkare och utvecklar allting hela tiden.
– Och man får göra det med bra människor runt omkring sig som vill hjälpa en.
Vare sig på herr- eller damsidan har Sverige någon spelare som nu ens är nära att vara rankad topp 100 i singel.
Den historiskt mest framgångsrika svenskan är Catarina Lindqvist som var tia i världen som bäst och vid två tillfällen nådde semifinal i grand slam-sammanhang – 1987 i Australian Open och 1989 i Wimbledon.
Det tycks nästan inte finnas något slut på ökenvandringen för den forna stormakten i tennis – och det är anledningen, tror Lea Nilsson, till att det blir så pass stort liv när en svensk spelare går långt i en juniortävling.
– Jag tror att jag har fått många medieförfrågningar för att vi inte har någon annan. I andra länder är det många fler som spelar. Det blir högre konkurrens och de pushar varandra, då blir det fler och bättre spelare.
Lea Nilsson konstaterar att hon säkerligen hade haft en mer anonym tillvaro om hon kommit från exempelvis Tjeckien – ett land med lika stor befolkning som Sverige men som bara på damsidan har åtta topp 100-spelare för närvarande.
Men i Sverige, som törstar efter framgångar, har det gått så långt att hon känner att hon inte kan ställa upp på alla intervjuer.
Hur ofta påminns du om hur dåligt det gått för svensk tennis och att du är den nya friska fläkten som folk hoppas på?
– Det har varit mycket i media, skulle jag säga. Inte här hemma på klubben. Jag är medveten om att vi inte har någon topp 100-spelare. Men det är inget som stör mig. Jag försöker bara att göra min grej.
Tränare Milos Sekulic uppskattar att hans adept har nått den största scenen och kvalar till grand slams inom en tvåårsperiod.
För egen del tillåter sig Lea Nilsson att njuta åtminstone lite grann av att drömmen snart finns inom räckhåll – utan att sväva i väg.
– Det gäller att fortsätta fokusera på mig själv. På varför jag kom hit och försöka hålla mig så nära verkligheten som möjligt, säger 17-åringen.
