Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Var är kaoset?” skrev en redaktör från Stockholm på skämt, morgonen efter det första stora snöfallet i Göteborg.
Mina kollegor och jag hade plikttroget skickat bilder på översnöade gator, resenärer som väntar på en spårvagn som inte kommer och plogbilar som krigar mot snömassorna.
Bilderna skulle illustrera nyhetsrapporteringen om snöovädret men de gick knappt att använda – de var alldeles för stillsamma.
Jag försökte hitta någon som rasade men ingen verkade det minsta upprörd. De flesta av oss hade ju försonat oss med att vi aldrig mer, eller i alla fall ytterst sällan, skulle få vakna till ett tjockt täcke av nysnö. Jag var så säker på det denna vinter att jag för första gången i mitt liv åkte på en skidresa till fjällen.
Jag hade kunnat vara bitter över det, men hur kan man vara bitter när man rör sig i en vintersaga?
Trots att vi egentligen inte är någon skidåkande familj, åkte vi skidor i tö och i storm. Vi maxade för att få ut det mesta av upplevelsen och vi var rätt trötta när vi kom hem.
Och så kom snön hit ändå! Jag hade kunnat vara bitter över det, men hur kan man vara bitter när man rör sig i en vintersaga?
På vägen till jobbet, morgonen efter årets första snöfall, såg jag mjuka siluetter, vadderade med flera lager funktionskläder, gunga fram som pingviner genom stan. Det var svårt att urskilja ansikten men de gånger jag mötte någons blick var det som att möta en vän.
Tänk att vi får vara med om detta, sa vi ordlöst till varandra.
I nyheterna läste jag om främlingar som hjälpte till att skotta snö och dra upp bilar ur diken. Otaliga exempel på en sorts impulsiv medmänsklighet, som uppstår ur den omedelbara nöden. Vi är så bra på att klara oss själva annars. Nästan för bra.
Från lunchrummet på jobbet såg jag två barn slänga sig i snön på Kungstorget i centrala Göteborg. De rullade runt och sedan låg de bara där på rygg med utsträckta armar och ben, döva för sina föräldrars uppmaningar. I snön kan man ju inte ha bråttom, det vet barn.
Spårvagnstrafiken stod stilla under flera timmar den dagen. Det började snöa igen. Plogbilarna fortsatte med sitt sisyfosarbete, så små inför den enorma uppgiften. Jag var på väg hem men färjan som skulle ta mig över älven ställdes in. Ändå rasade ingen då heller. I stället köpte man en kopp kaffe på Pressbyrån och småpratade med främlingar.
Mitt i idyllen blev jag plötsligt sorgen. När kommer vi att få uppleva detta igen?
Allt saktade ner, även den ständigt snurrande karusellen som är den moderna vardagen. Det var som att förflyttas till ett idealiserat förflutet då vinter var vinter, barn lekte ute och folk pratade med varandra. Mitt i idyllen blev jag plötsligt sorgen. När kommer vi att få uppleva detta igen?
Då såg jag honom, en man i tunna, rörelseoptimerade kläder, med en cykel. Nog borde han vara rasande över snön och de oplogade cykelbanorna. Människor som tränar på väg till och från jobbet är väl förprogrammerade att hata allt som sätter käppar i hjulen för deras effektivitet, tänkte jag fördomsfullt.
Men nej, till och med han log godmodigt medan han drog den omedgörliga cykeln bredvid sig. Ingen är immun mot det vackra, mot det stilla. Kanske var det precis vad vi behövde just nu. Ett undantagstillstånd, en olägenhet som går att hantera, ett litet kaos som respit från det stora kaoset som är vår samtid.
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
