Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
En jag känner blir så upprymd av att stå på innergården till det Jagellonska universitetet i Krakow att han impulsköper en marinblå toppluva i butiken.
Det är nu inte så konstigt, blickar man upp mot de tegelröda väggarna, betraktar de harmoniska bågarna och föreställer sig att Kopernikus faktiskt pluggade där kan man vilja äga något med ett litet emblem. Det är ändå en kunskapsplats med anor från 1300-talet.
Jag som aldrig handlar souvenirer dras med och går därifrån med en prydligt vit och preppy piké som kan göra vilken Östermalmsbo som helst avundsjuk. Med tröjan i en påse tänker jag att 1300-talet är längesen. Exakt hur längesen är svårare att säga.
Tidsuppfattningen är finurlig, den tid som ligger långt bort flyter ihop och blir allt mindre greppbar än den tid som ligger nära.
Ser man tillbaka kan några hundra år hit eller dit kännas som same same, allt det där är gammalt bara – men då ska man komma ihåg att universitetet i Bologna hade funnits i över trehundra år när de lärda i Krakow höll sin första föreläsning.
Och Visingsös turister kan lojt konstatera att det finns två gamla kyrkor där – fast när den nyaste uppfördes hade den första noga taget stått där i femhundra år redan. Den äldsta kyrkan var alltså för de som byggde den yngsta lika urgammal som den yngsta känns för oss, nu.
Kanske snart börjar bli dags att planera en ny, för att hålla intervallerna.
Jag funderar på det längs Krakows kullerstensgator, och undrar om vi av turister och skolelever om sådär fem-, sexhundra år kommer att klumpas ihop med dem som levde på säg 1700-talet, enligt principen några-hundra-år-hit-eller-dit.
På liknande vis är det intressant att andra världskriget när jag var tonåring på det poppiga åttiotalet låg lika långt tillbaka som åttiotalet gör i dag. Är de åren avlägsna eller närvarande? Välj själv.
Tiden mellan krigsslutet och ”Last Christmas” är snäppet kortare än tiden mellan ”Wake me up before you go-go” och Stephen Millers utfall om våld och makt i amerikansk tv.
Undrar vad Trumps chefsideolog gör om fyrtio år. Eller vi, mer obetydliga personer. Om vi lever och om vi har toppluva. Kopernikus blev sjuttio år, det var inte så illa på hans tid. George Michael dog vid femtiotre, nog borde han ha fått leva lite längre även om de sista åren lätt flyter ihop.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om separationsångest i olika tider.
