Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Basic instinct”, ”Farlig förbindelse” och ”Handen som gungar vaggan”. 1990-talets biorepertoar dominerades av erotiska thrillerfilmer där de liderliga lycksökerskorna som förförde männen och nästlade sig in kärnfamiljerna alltid gick en mycket grym död till mötes. Att ”Misstänkt för mord” (1990) nyligen gjordes om till tv-serie (”Presumed innocent”) är bara ett av alla exempel på att filmgenren blivit populär igen.
”The housemaid” bygger dock på Freida McFaddens bästsäljande roman ”Hembiträdet” från 2022. I filmen spelas den sexiga familjesabotören Millie av Sydney Sweeney. Utfattig som hon är tvingas hon söka både jobb och tak över huvudet. Familjen Winchester visar sig kunna erbjuda henne mer än så, Hon får bo i ett vindsrum på deras pampiga residens mot att hon städar, lagar mat och tar hand om deras dotter får. När grinden glider igen bakom Millie tänker hon att hon hamnat i paradiset bara för att kort därefter inse motsatsen.
Regissören Paul Feig förknippas snarare med romantiska komedier som ”Bridesmaids” (2011) än den här typen av nagelbitare, men faktum är att det märks att han njuter av genrebytet.
Feigs främsta vapen är våra förväntningar på huvudkaraktärerna som alla bygger på enkla schabloner: drömprinsen, den dåliga modern och femme fatalen. Av samma skäl använder han sig av den erotiska thrillerns stereotypa föreställningar om kvinnlig rivalitet, rädsla för infertilitet och åldrande.
Porträttlikheten mellan Sydney Sweeney och Amanda Seyfried är naturligtvis inte heller någon slump – det gör dem till lätt utbytbara dockor i ett vackert dockhus
Porträttlikheten mellan Sydney Sweeney och Amanda Seyfried är naturligtvis inte heller någon slump – det gör dem till lätt utbytbara dockor i ett vackert dockhus. För att inte tala om associationerna det ger till den rysliga doppelgänger-thrillern ”Ensam ung kvinna söker…” (1992).
De spelar alla sina roller mer än väl. Millies utsatthet och mjuka framtoning gör henne lätt att tycka om medan Amanda Seyfried gör sin manipulativa ”hysterika” med bravur och Brandon Sklenar (”Det slutar med oss”) charmar pärlörhängena av alla granntanterna med sina ledsna ögon och sneda leende.
Det hela utvecklar sig till en underhållande uppvisning i psykologisk krigföring i den högre skolan. Spänningen bibehålls genom att sympatierna hela tiden skiftar mellan karaktärerna. Dock är flera av scenerna så smöriga att man fullkomligen vrider sig i stolen även om det också tycks vara en av Feigs alla avledningsmanövrar inför vad som komma skall.
För det här är just en sådan film med flera, om än inte särskilt överraskande, vändningar. Tyvärr dras betyget ner av filmens andra halva som dels är för lång och dels har en övertydlig berättarröst. Men vid det laget har ju publiken redan fått närmare två timmars lekfullt berättad thriller vilket räcker långt.
Se mer. Tre andra filmer av Paul Feig: ”The Heat” (2013), ”Ghostbusters” (2016), ”Another simple favor” (2025).
Läs fler film- och tv-recensioner
