Numera krävs det inte mycket för att blåsa liv i en gammal filmfranchise – idétorkan utgör till och med kärnan i bioaktuella ”Anaconda” (2025), en smårolig metaparodi där Paul Rudd och Jack Black med sällskap spelar misslyckade filmskapare som ger sig in i Amazonas regnskog för att göra en katastrofal B-filmsremake av den högst mediokra boaormsskräckisen från 1997.
Riktigt så roligt har inte av-och-på-duon Danny Boyle och Alex Garland haft med den zombieapokalyptiska filmserien som inleddes med ”28 dagar senare” (2002). Försök hänga med nu: första uppföljaren ”28 veckor senare” (2007) gjordes utan inblandning av Boyle och Garland, som till sist gjorde comeback med fjolårets ”28 years later” (2025) – i sin tur den första filmen i en planerad trilogi vars mittdel nu får premiär med manus av Garland men med Boyle begränsad till producentroll. I stället regisserar Nia DaCosta, som efter bland andra skräckfilmsrebooten ”Candyman” (2021) och superhjältefloppen ”The Marvels” (2023) verkar trivas utmärkt i franchiseträsket.
Jag kan förstå lockelsen i att som utomstående välkomnas in i andras sandlåda och leka runt på. Vad originalduon får ut av det är mer oklart. ”The bone temple” är en direkt uppföljare och saknar det särpräglade bildspråket eller berättandet som skulle motivera en ny röst.
Ännu en gång påminns vi om att människan är det värsta monstret, här exemplifierat av en satanistisk sekt där alla bär blonda peruker
Ännu en gång påminns vi om att människan är det värsta monstret, här exemplifierat av en satanistisk sekt där alla bär blonda peruker och kallas ”Jimmy” eller ”Jimmima” (en uppenbar namn- och utseendereferens till den ökända brittiska kändispedofilen Jimmy Savile). De ljushåriga satungarna leds av Jack O’Connell, som med denna roll och sin suveräna insats som vampyrledare i ”Sinners” (2025), gjort en märklig nisch av underhållande alfapsykopater.
Gängets nyaste medlem är också dess mest intvingade: lilla stackars Spike (Alfie Williams), föregångarfilmens huvudperson. Sektens vansinneståg leder sakteligen till en återförening med Ralph Fiennes andliga läkarfigur, som nu börjat ta till morfin för att försöka tämja jättezombien Samson (Chi Lewis-Parry). Just denna sidohistoria är den mest naturliga fortsättningen på förra delens expansion, men behandlas här mestadels som ett apart bihang till satanssektens frosseri i ondska, tortyr och jävligheter.
Inte förrän de parallella historierna sammanflätas, när galenskaperna bromsar in vid det själsligas monument, vaknar ”The bone temple” till liv och lyckas hitta ett eget smultronställe i filmernas delade universum. Tur det, då ju en möjligen orättvis bieffekt av att ”28 veckor senare” inspirerat så många filmer, serier och spel är att det numera känns mer uttjatat än omskakande att se laglösa sadister löpa amok i en postapokalyptisk värld.
Den sista akten bjuder på härligt fräck, svart religionssatir som kulminerar i en helt underbar scen där en utspökad Ralph Fiennes spårar ur till Iron Maiden, men tyvärr blir det för lite av det goda och för sent. De vanhelgande löjligheterna hade gott kunnat släppas fram dessförinnan. Förslagsvis 28 minuter tidigare.
Se mer. Satans bra skräck: ”Rosemarys baby” (1968), ”The ninth gate” (1999), ”The witch” (2015).
Läs fler film- och tv-recensioner
