Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Hur ser egentligen den svenska opinionen ut i de brännande frågorna om klimat, migration och bistånd – tre frågor som ”woke-stämplats” av Trump? De senaste tre åren har politiken på dessa områden genomgått stora förändringar, vilket den svenska regeringen beskrivit som ”paradigmskiften”.
Motståndet har dock varit förvånansvärt svagt. Bland de politiska partierna är det få som försvarar klimatskatter, en human flyktingpolitik eller Sveriges roll för att bekämpa fattigdom och förtryck i världen.
Men vad tycker egentligen svenska folket? Det går faktiskt att ta reda på. Opinionen i de här frågorna mäts regelbundet av bland andra SOM-institutet, European Social Survey (ESS), Eurobarometern, Naturvårdsverket och Sida. Sammantaget visar dessa mätningar att bara en minoritet av svenskarna är negativa till klimatåtgärder, migration och bistånd (SOM-institutets fråga om att ”ta emot färre flyktingar” ett undantag).
Dessutom har opinionen de senaste fem åren i flertalet fall rört sig mot att bli mindre negativ.
På klimatområdet är en minoritet emot koldioxidskatter på bensin och andra utsläppskällor i såväl SOM-institutets som Naturvårdsverkets undersökningar, en andel som minskat över tid. En överväldigande majoritet ger i stället sitt stöd till EU:s klimatmål (Eurobarometern).
När det gäller migration är opinionsundersökningarna mindre entydiga. På SOM-institutets fråga om att ”ta emot färre flyktingar” instämmer en knapp majoritet, men andelen har minskat sedan uppgången efter flyktingkrisen 2014-15. Samtidigt är det, i samma undersökning, bara en knapp tredjedel som motsätter sig ökad arbetskraftsinvandring, även det en sjunkande andel. I ESS mätning svarar bara en tiondel att Sverige bör ta emot ”få eller inga” migranter, och endast en femtedel menar att migration är dåligt för landets ekonomi.
På biståndsområdet är resultaten samstämmiga; en dryg tredjedel vill att biståndet ska minskas eller ges lägre prioritet i de återkommande mätningar som görs av Eurobarometern, SOM-institutet och Sida. Även den biståndskritiska opinionen har sjunkit sedan 2020.
Sammantaget är alltså kritikerna av klimatskatter, migration och bistånd en tydlig minoritet. Varför avspeglas inte detta tydligare i den politiska debatten?
En viktig förklaring är att de här frågorna blivit alltmer politiskt polariserade under det senaste decenniet. Nedbrytningar efter partisympati eller vänster–högerskala visar ett entydigt mönster: ju längre åt höger, desto större skepsis mot klimatskatter, migration och bistånd. Mest utpräglad är denna hållning bland Sverigedemokraternas sympatisörer.
Den högra sidans kritiska inställning i de här frågorna är inte given. Det finns inget i kristdemokratisk, liberal eller konservativ ideologi som motiverar att man ska bry sig mindre om planetens framtid eller om utsatta människor. Tvärtom rymmer både liberalismens och konservatismens rötter ideologiska argument för ansvarstagande i miljö- och solidaritetsfrågor, något som nyligen belysts av Olle Torpman i boken En grön höger (Timbro förlag).
En statsvetenskaplig teori som kallas marginalväljarteoremet menar att politiken i en flerpartidemokrati tenderar att dras mot mitten, där det finns partibytare att hämta. Det behöver inte vara ett problem för demokratins representativitet. Men något nytt har hänt: många av dagens marginalväljare finns i ett högerpopulistiskt parti som med framgång lockat väljare från övriga partier.
I jakten på dessa väljare anpassar sig nu andra partier – inte mot mitten, utan mot yttre högerkanten. Resultatet blir en politisk retorik som inte avspeglar majoritetens åsikter. Folket hänger inte med i högersvängen.
Högerpopulistiska partier hävdar gärna att de representerar folket och dess tysta majoritet. Men som opinionsmätningarna här visar är det snarare tvärtom. Majoriteten består av människor med mer ansvarstagande och generösa hållningar i klimat-, migrations- och biståndsfrågor.
En central fråga inför valåret är om den tysta majoriteten förblir tyst
Den tysta majoriteten hurrar inte för migrationspolitiker som uttrycker sig generaliserande och ovälkomnande om invandrare eller när sjukvårdsbiträden utvisas för att månadslönen är för låg. Inte heller ger de sitt bifall till politiker som marknadsför hur de gjort bensinen billigare, elbilarna dyrare, uppmuntrat flygande och nedprioriterat vindkraften.
De inser också att det är något oanständigt som sker när de får höra att biståndsanslagen till Afrika mer än halverats och därtill har använts för tvivelaktig finansiering av tvångsavvisningar till Somalia. Eller när stödet till centrala FN-organ reducerats med över 90 procent, i en värld som nu ser ut som den gör.
De traditionella partierna verkar ta de här väljarna för givna när de fiskar röster på den yttersta högerkanten. Hur länge håller det? En central fråga inför valåret är om den tysta majoriteten förblir tyst.
Kanske är det till hjälp att veta att man utgör majoriteten.
Källor: SOM-institutet, Naturvårdsverket, Eurobarometern och här, Sida.
