Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Framtidens historiker får ett helvete att tolka inledningen av 2026. Ryska missiler slog ut elen i Kiev. Kina kraftsamlade kring Taiwan. Gatuprotester möttes med våld i Iran. Samtidigt makulerade USA sin egen världsordning av folkrätt och demokrati.
Varför?
Shakespeare blir till större hjälp att lösa den gåtan än filosofer och statsvetare. Otur för de sistnämnda, inklusive Finlands president Alexander Stubb vars bok ”Maktens triangel” är ett seriöst försök att förklara världen av i dag, som raskt blivit världen av igår.
Donald Trump började året med att shoppa kakel till Vita husets festsal. Med samma lätta hand kidnappade han Venezuelas ledare, varnade Kuba och Colombia att de står näst på tur, torpederade Nato genom att kräva Grönland från Danmark samt prisade federala agenters avrättning av en trebarnsmamma i Minnesota.
”Det finns decennier då ingenting händer, och så finns det veckor då decennier händer”, som Lenin konstaterade. Sedan Stubb satte punkt för sin analys i somras har det producerats mer historia än vad någon orkar konsumera. Tempot i den politiska utvecklingen gör dock inte denna bok mindre angelägen, tvärtom.
Står världen inför ett 1914 eller ett 1989? I tangentens riktning talar mer för storkrig än för töväder. Vägen ur det politiska kaninhålet är svår att se. Alla missade chanser sedan millennieskiftet är desto mer uppenbara.
Alexander Stubb ansluter sig ödmjukt till Löfven-doktrinen: vi var naiva. Här är det inte bara en nationell flyktingpolitik som havererar, utan en hel värld. Nästan varje kapitel inleds med varianter på temat ”vi såg det inte komma”, från Rysslands invasioner i Georgien och Ukraina till USA:s katastrofer i Irak och Afghanistan, finanskris, populism, pandemi, Brexit, Trump …
Allt verkade ju så lovande för tjugofem år sedan, då marknader skulle öppnas och fredlig demokrati sprida sig. Finland är väl bland de minst skyldiga till att drömmarna gick i stöpet. Desto mer imponerande med en president som idkar konstruktiv självkritik åt den fria världen.
I hans tänkta triangeldrama utgörs denna av ”Väst”, medan ”Öst” i form av Kina och Ryssland vill riva den gamla ordningen. Hög tid då att ta större hänsyn till ”Syd” som blir tungan på vågen. Ju mer Donald Trump krånglar till denna ekvation, desto giltigare blir den.
På fliken av ”Maktens triangel” får författaren beröm av utrikeschefen i Financial Times, Gideon Rachman, och Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt. År 2000 låg denna trio i mittfåran. I dag är liberala internationalister (tyvärr) en kuriositet.
Om det går illa gäller det att inte hetsa upp sig. Ta ett isbad och sätt dig i bastun för att tänka ut lösningen. ”Var en finne.”
Stubb har både tur och otur med tajmingen av denna bok som han skrivit på sedan 2020. När allt förändras så snabbt är det svårt att ställa aktuella diagnoser, men välsignat med en nordisk ledare som säger: ”Se världen som den är, inte som du önskar att den vore.” Om det går illa gäller det att inte hetsa upp sig. Ta ett isbad och sätt dig i bastun för att tänka ut lösningen. ”Var en finne.”
Presidenten gör förstås en poäng av att hans folk korats till världens lyckligaste, tack vare sina låga förväntningar. Inte minst har man bitter erfarenhet av att leva i Rysslands skugga. Sovjettidens ”finlandisering” – alltså frivillig anpassning till kvarterets buse – är inget som Stubb rekommenderar. Ukrainare, polacker och balter nickar garanterat.
För små exportländer i geografiskt utsatt läge är en rimlig världsordning allt. EU, FN, WTO, Nato – Finland och Sverige har levt gott i dessa strukturer. Kruxet är att så många andra inte längre ser poängen med dem.
Alexander Stubb har en viktig mission både som tänkare och politiker. Statsmannarollen verkar göra honom lyckligast i de lyckligas land. Sällan har väl denna optimistiska aura behövts mer.
Det mest spännande i hans bok är närvaron i laddade ögonblick: golfrundor med Trump, klarspråk mellan fyra ögon med Xi Jinping, desperata sms till Rysslands utrikesminister om att stoppa Putins våldtäkt på Ukraina. Annars utmärks prosan lite för ofta av begrepp som ”mångvektoriell”, ”multilateral”, ”multipolär” och en multitud andra abstraktioner.
Den korta versionen av Stubbs evangelium kan läsas i januarinumret av Foreign Affairs, under rubriken ”The west’s last chance”. Slutsatsen liknar den som historikern Timothy Garton Ash kom till i boken ”Free world” 2004. Redan då var det västvärldens sista chans.
Bara för att många ropat ”vargen kommer” är det inte säkert att fåren lämnas i fred den här gången.
Läs andra texter av Niklas Ekdal och andra av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Alexander Stubb: USA är fortfarande våra allierade i Ukrainafrågan
