Vi befinner oss i SwissTech convention center i Lausanne. Det är måndagen den 24 juni 2019. Några timmar innan Internationella olympiska kommittén (IOK) ska kungöra vem som arrangerar vinter-OS 2026 kommer en man fram till Arne Ljungqvist och säger:
”Sorry Arne, it wasn’t meant to be”.
Nestorn inom den svenska olympiska rörelsen ser oförstående ut när han strax efteråt får frågan vad Alan Abrahamson, den i olympiska frågor alltid välinformerade journalisten, menat med att saker och ting inte skulle bli som det var menat. Det amerikanen syftade på var att Sverige än en gång blivit snuvat på vinter-OS. Milano Cortina, enda motståndaren i omröstningen, hade tagit hem spelet.
Abrahamson var inte den ende som kommit till den insikten. Faktum är att ledningen för Stockholm Åres OS-kampanj redan en dag tidigare insett att spelet redan var förlorat. När IOK:s utvärderingskommitté vid ett möte gick igenom de två kandidaturerna med de röstande IOK-medlemmarna riktade man stark kritik mot att det svenska budet inte hade några statliga ekonomiska garantier.
– Det var en direkt uppmaning till IOK-medlemmarna att rösta på Italien, säger en person som var med på mötet och tillägger att ordern om att rata Sverige kom från högsta ort.
Att folkopinionen ofta varit emot OS i Sverige och att Stockholms stad inte undertecknat det så kallade värdkontraktet var andra saker som talade emot Sverige.
Det hjälpte inte att statsminister Stefan Löfven reste till Lausanne och talade för Sveriges sak. Eller att AB Volvo styrelseordförande Carl-Henric Svanberg bedyrade för IOK-medlemmarna att svenskt näringsliv skulle ersätta staten som OS-garant. Milano Cortina vann omröstningen med siffrorna med 47–34 och efteråt var den mångåriga svenska IOK-medlemmen Gunilla Lindberg i tårar.
Kanske hoppades hon att hennes långa arbete inom den olympiska rörelsen skulle resultera på samma sätt som när IOK premierade hennes IOK-kollega, australiern John Coates, med sommar-OS i Brisbane.
Under sitt brandtal inför omröstningen hade Lindberg spänt ögonen i den röstande församlingen och sagt:
– Världen förändras, den olympiska rörelsen förändras och vi måste fånga ögonblicket. Frågan är: är IOK redo för ”the new norm” eller är det bara snack?”
Hon syftade på den nya inriktning som IOK klubbat igenom, den som predikade hållbarhet och syftade till att hålla nere kostnaderna för spelen.
Även Lindberg hade insett att utvärderingskommittén kritik var förödande för de svenska chanserna och därför var hon glad att så många som 34 av de röstande valde att lyssna på henne.
Med IOK-ledningens uppmaning dagen före omröstningen i åtanke var resultatet sensationellt jämnt. Det hade bara behövts att ytterligare sju IOK-medlemmar lagt sin röst på Sverige, så hade vi den 6 februari haft en OS-invigning på Strawberry Arena.
– Det är klart att det hade pirrat i magen och det är klart att det hade varit något som varit väldigt spännande att få göra, säger Hans von Uthmann, ordförande i Sveriges olympiska kommitté (SOK), som var del av den svenska delegationen i Lausanne 2019 och tog över som SOK-bas 2023.
Han anser att Gunilla Lindberg gjorde en stor insats som lyckades locka så många av sina kollegor i IOK till den svenska sidan.
von Uthmann tror att Sverige, även om pandemin skulle ha spolierat minst två år av förberedelser, hade stått väl rustat för att arrangera sitt första vinter-OS och Paralympics
– De flesta arenorna var ju redan på plats. Vi hade planer på att bygga en arena för längdskidor söder om Stockholm, men jag tror att om vi hade fått OS skulle skidorna ha flyttats till Falun, säger von Uthmann.
Det var så som konceptet såg ut när Sverige oväntat gjorde ett nytt försök att få OS 2030.
Efter besvikelsen med 2026 skallade ropen: ”aldrig mer”, men när von Uthmann i januari 2023 ingick i en svensk delegation på besök i Lausanne, där man bland annat träffade IOK-basen Thomas Bach, uppmuntrade IOK-ledningen svenskarna till att göra ett nytt försök. Efter att den ena kandidaten efter den andra hoppat var det oroligt i det olympiska högkvarteret. En värdstad skulle normalt sett ha presenteras redan samma år.
Under stor brådska började SOK snickra på en ny ansökan och redan den 8 februari meddelade man att en förstudie kring OS 2030 skulle inledas. Under sommaren blev OS-planerna alltmer konkreta och den 12 november meddelade regeringen att man ställde sig bakom kandidaturen. Den ekonomiska garantin, som fällde Sverige 2019, skulle ges senare.
– För oss var det inte ett problem. Alla de tre kandidater som var aktuella hade fått besked från IOK om att garantin inte behövde vara klar förrän i mars 2024 när vi hade gått in i skarpt läge med vår ansökan, säger von Uthmann.
Men när IOK i november 2023 meddelade vilka som gått vidare till det som IOK kallar den målinriktade fasen fanns Sverige inte med och återigen angavs bristande statliga garantier som ett skäl.
Lika överraskande var det att Franska alperna pekades ut som enda alternativ för 2030. Det intressanta var att inte heller fransmännen hade sin ekonomiska garanti på plats och inte heller hade det när man ett drygt halvår senare officiellt utsågs till OS-värd dagarna innan sommarspelen invigdes i Paris 2024.
Att det franska OS-konceptet innehöll bygge respektive ombyggnad av två inomhusarenor för issporter i Nice på Riverian rimmade ju också illa med IOK:s riktlinjer.
von Uthmann har svårt att dölja sin besvikelse över hur SOK behandlades och att Sverige inte ens fick chansen att mäta sig med det franska budet.
– Vi hade allting på plats och vanan av att göra stora arrangemang. Ingen gör skidskytte så bra som de som arrangerar i Östersund. Ingen gör alpint så bra som de som arrangerar i Åre, och så vidare, så vi kände oss starka med de förutsättningar som IOK gett. Jag tycker att det är en skandal att vi inte fick det, säger han.
Samtidigt har SOK-basen kommit till insikt om att det inte alltid är bästa konceptet som vinner och att storpolitik och marknadskrafter styr utvecklingen.
Italien hade vinter-OS i Turin för 20 års sedan
Frankrike hade sommar-OS i Paris och kommer 2030 att arrangera vinter-OS för fjärde gången.
Att Salt Lake City för andra gången det här seklet tilldelats spelen 2034 är knappast en tillfällighet.
– Vi måste inse att länder som Italien och Frankrike, för att inte tala om den amerikanska, är betydligt större marknader än Sverige och Norden. Och när (president Emmanuel) Macron lägger armen om Thomas Bach och säger: ”det här fixar vi” väger det tungt. Då spelar det ingen roll om vår statsminister heter Andersson, Kristersson, Åkesson eller något annat. Framför allt jobbar vi inte så i Sverige – och jag har ingen kritik mot politiken i det avseendet. Däremot kan jag önska att man kunde se fördelarna och möjligheterna med och hur mycket det skulle betyda om Sverige fick arrangera ett OS, vilket ju är fallet på regional och lokal nivå, säger von Uthmann.
Mycket talar för att Sveriges nionde försök att få vinter-OS var det sista. Det lär i alla fall dröja innan vi ens kan söka igen. Efter Milano Cortina och Franska alperna är det dags för Salt Lake City 2034 och IOK har pekat ut Schweiz som tänkbart värdland för 2038. Fyra år senare lär det vara dags för Asien eller Nordamerika igen.
Sannolikt är det först om 20 år som en av världens främsta vintersportnationer på nytt kan komma ifråga. SOK har för tillfället inga planer på att ge sig in i leken igen. Samtidigt väcker klimatkrisen frågor om vinter-OS existens. Vem vet om det ens finns några vinterspel 2046, så som vi känner dem.
När snön i vinter har fallit i rikliga mängder över Sverige tycker OS-guldmedaljören i höjdhopp, den tidigare IOK-medlemmen Stefan Holm, att det är tråkigt att Sverige inte fick spelen. På Facebook skriver han:
”Ju mer snö som faller över Sverige, desto tråkigare blir det att vi inte vann den där j-a omröstningen om att få arrangera vinter-OS 2026!!! (Men jag är inte bitter)”.
















