Den fängslade seriemördaren Manako Kajii ställer först inte upp på intervju. Men när journalisten Rika Machida i ett brev ber henne om receptet på den bouef bourguignon som Kajii serverat sitt senaste offer får hon sitt möte.
Det är upptakten i ”Smör” av Asako Yuzuki, som kommer på svenska i vår.
Den internationella succéromanen är löst baserad på en verklig seriemördare, känd i medier som ”The Konkatsu killer”. Kvinnan förförde sina offer med avancerade maträtter.
Det är både mordgåtan och de elaborerade matlagningsskildringarna – Asako Yuzuki skriver som en fullfjädrad foodie och beskrivningarna får det att vattnas i munnen under läsningen – som banat väg för bokens framgångar, liksom att Asako Yuzuki tar upp det japanska samhällets misogyni, som bland annat yttrar sig i att kvinnor som tycker om mat ofta kroppsskammas.
– En kvinna ska se bra ut, veta sin plats på jobbet och hemma. Hon ska gärna vara huslig och en duktig matlagare. Tjock ska hon helst inte vara, eftersom tjockhet associeras med lathet, kommenterar kulturjournalisten och översättaren Yukiko Duke de japanska könsstereotypa traditioner som många kvinnliga författare, bland annat Asako Yuzuki, vänder sig emot.
Yukiko Duke växte upp med en japansk mamma och har tillbringat mycket tid i Japan. Hon säger att maten är central i det japanska samhället och att den är ett sätt att ”leva genom årstiderna”, ett annat viktigt koncept i landets kultur.
– Frågar man någon på gatan, oavsett samhällsklass, om vad man ska äta en viss säsong får man utförliga beskrivningar av typen ”det är januari och just nu är det krabbor från det området som gäller”, säger hon.
En annan viktig aspekt av den japanska mattraditionen är att den i hög grad är estetisk. I Japan äter man både med ögonen och munnen. Är det detta som gör att matlagningen lämpar sig så väl för litterära beskrivningar?
– Att japaner äter sig igenom årstiderna är ett sätt att njuta av livet. Genom att komponera måltider med primörer av olika sorter och lägga upp dem vackert – gärna på fat med årstidsrelaterade mönster – framhävs säsongerna, säger Yukiko Duke.
Tillsammans med sin numera bortgångna mamma, Eiko Duke, har Yukiko Duke översatt några titlar av Japans kanske mest kände författare: Haruki Murakami. Bland annat stod de för översättningen av hans bästa bok, ”Fågeln som vrider upp världen”. Dess första mening lyder: ”Jag stod i köket och kokade spaghetti när det ringde.”
Både i ”Fågeln som vrider upp världen” och andra romaner kontrasterar Haruki Murakami det vardagliga i den oftast enkla matlagningen (omeletter, nudlar) mot mer fantasyliknande inslag, som kan utlösas av just ett sådant plötsligt telefonsamtal.
– Han skriver också om mat för att han och hans hustru är extremt matintresserade, för att inte säga gourmeter. Innan han slog igenom som författare drev han jazzklubben Peter Cat, där han lagade all mat själv. Det är ett av hans stora intressen, förklarar Yukiko Duke.
Det är inte bara Haruki Murakami som ägnar sig åt att beskriva mat och matlagning i sina böcker. På svenska har det på senare år kommit en rad japanska romaner där maten är central.
En av dessa är ”Kitchen” av Banana Yoshimoto. Sedan den publicerades i Japan 1988 har den blivit en kultklassiker som ständigt kommer i nya upplagor. Handlingen går kortfattat ut på att föräldralösa Mikage sörjer sin nyligen bortgångna mormor som hon har vuxit upp hos. Mikage flyttar tillfälligt in i köket hos sin vän Yuichi och hans mamma Eriko, en transkvinna som driver en klubb i Tokyo.
– Köket är den enda plats hon känner sig lugn på, säger Banana Yoshimoto om sin huvudperson.
– Eftersom det fortfarande är kvinnorna som står för matlagningen i de flesta familjer, är köket en kvinnlig domän. Dit kommer män sällan och därför kan kvinnor känna sig fria från många krav som samhället – och männen – ställer på dem där, förklarar Yukiko Duke.
Banana Yoshimotos romanpersoner är för sårade och bräckliga för att kunna möta varandra i direkta samtal. Gemensamma middagar blir en ventil för dem och maten blir ett sätt att känna gemenskap.
– I den dystra, provisoriska familj där hon hamnat finns bara den äkta glädjen under de delade måltiderna. Genom att äta tillsammans får de helt enkelt kraft att orka leva vidare, säger Banana Yoshimoto.
Banana Yoshimoto ägnade mycket tid åt att göra research om både råvaror och matlagning när hon tecknade porträttet av Mikage, som i romanen blir bättre och bättre på att laga delikata maträtter. Banana Yoshimoto säger att det, via maten, också finns en stark koppling till naturen.
– Japans natur ger liv åt det japanska köket, eftersom råvarorna kommer därifrån. Matlagningen ger en sensibilitet, även för naturen.
I romanen symboliserar maten både ny vänskap och sorg. När Yuiki blir deprimerad, efter att hans mamma dödats av en homofob, räddar Mikage honom genom att servera en extra god katsudon.
– När någon legat på sjukhus och börjar äta igen är det ett tecken på att personen tillfrisknat. Jag ville skildra något liknande. Vi människor kan ju inte leva utan mat.
Att mat kan vara en symbol för en rad olika saker är också tydligt i Junko Takases roman ”Hoppas det smakar bra”. På romanens första sida bestämmer chefen att alla anställda ska gå ut och äta sobanudlar tillsammans. Här är maten en del av maktutövningen.
– För mig är det främst en bok om japanskt arbetsliv. Men mat är förstås en väldigt viktig del av boken, vilket ju redan märks i titeln, säger Tranans förlagschef Johannes Holmqvist som ger ut både Banana Yoshimoto och Junko Takase i Sverige.
Junko Takase svarar på mina frågor via e-post. Hon skriver att hon själv var kontorsanställd innan hon blev författare. Under den tiden upplevde hon de negativa sidorna av denna makt-genom-måltider-utövning.
– Att äta lunch tillsammans med trevliga kollegor, såväl seniorer som juniorer, är väl en sak, men när chefen var med kändes det så stressigt och påfrestande att jag knappt kände hur maten smakade, skriver hon.
Romanens huvudperson Nitani skiljer ut sig från de andra på kontoret genom att inte vilja ”anpassa [s]itt liv efter att äta god mat”. Han försöker svara upp emot företagets krav på produktivitet och effektivitet och äter därför oftast snabbnudlar utan att bry sig om vad de smakar.
– Att man känner en sådan avsky mot mat som Nitani gör är nog sällsynt, men att tycka att det är besvärligt att äta, att matlagning är slöseri med tid, och att man endast äter för näringsintagets skull är desto vanligare. På senare tid har det blivit populärt med så kallade ”kompletta måltidsersättningar” som sägs ge en alla näringsämnen och det energiintag man behöver. Dessutom finns speciella näringsbröd och halvfabrikat som främst går hem hos den yngre generationen, säger Junko Takase.
Precis som Banana Yoshimoto vill också Junko Takase kommentera de traditionella, stereotypa könsrollerna. I romanen kompenserar den söta men sjukliga Ashikawa sin sjukfrånvaro med att ta med sig avancerade bakverk till jobbet.
– I Japan finns fortfarande en olycklig atmosfär där kvinnor förväntas vara vänliga och leende, och duktiga på att baka sötsaker och laga mat. Medan fler kvinnor säger nej till påtvingade, föråldrade könsroller, fortsätter andra att uppfylla de feminina egenskaper som samhället kräver. Ashikawa tillhör den senare gruppen, skriver Junko Takase.
I förlaget Tranans utgivning under senare år finns ytterligare en japansk roman där maten är tematiskt central. I Hiromi Kawakamis ”Senseis portfölj” möter huvudpersonen Tsukiko sin trettio år äldre lärare, som hon envisas med att tilltala ”sensei” (”förstfödd”, ett respektfullt tilltal som används för lärare, läkare, politiker och andra) på en bar. De inleder en vänskap som går ut på att de träffas på barer och restauranger där de äter och dricker tillsammans. Kanske är det rent av kärlek?
Detta utgör gåtan i romanen som annars skildrar ett vardagligt liv i Tokyo. Även här handlar det om monotont kontorsarbete, men i ”Senseis portfölj” blir maten och måltiderna aldrig en del av arbetslivets hierarkier. Snarare utgör matkulturen en oas där de båda huvudpersonerna kan prata om livet och drömma sig bort. De träffas på en izakaya, en sorts hål-i-väggen-restaurang som är väldigt vanlig i Japan.
– I Sverige har vi ju ändå rätt bra koll på japansk mat. Jag har alltid tyckt om matskildringar i litteratur och även om det kanske inte är lika viktigt för handlingen som i Takases ”Hoppas det smakar bra” njöt jag av alla matskildringar när jag läste ”Senseis portfölj”, säger Johannes Holmqvist.
Att det blivit så mycket japanska romaner som kretsar kring mat i Tranans utgivning är förstås en slump. Men efter en kort stunds eftertanke säger Johannes Holmqvist att det kanske ändå inte är så konstigt.
– Det är de kvinnliga författarna som skriver de mest intressanta romanerna i den japanska litteraturen just nu. Ofta handlar det om att bryta mot traditioner och stereotypa könsroller. Att mat och köksmiljöer då blir överrepresenterade kanske är logiskt, eftersom det är så kvinnligt kodat i det japanska samhället.
Läs fler texter av Mats Almegård här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
