Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Per Carlén tillhör 90-talet.
För oss som var i blomman av vår ålder under den perioden var han en idrottsikon redan under sin aktiva tid. Bengan Boys var kanske Sveriges mest älskade landslag – några 20-åringar sitter som levande frågetecken när jag för saken på tal: ”Vilken sport sade du…”?
Handboll, ungdomar. Den där sporten som farsan och hans generation inte heller begrep sig på. ”De springer ju bara upp till målen och står och passarrunt bollen, tills någon missar eller gör mål, då springer de upp till andra målet”.
Här fanns inget som belackarna ansåg gjorde det gröna fältets schack så älskvärt, eller hockeyn och bandyn så underhållande och fartfylld.
Jag växte upp när en vardagsomgång av handbollsallsvenskan i stort sett kunde inleda kvällens Sportnytt eller veckans Sportspegel – varje gång.
När såg vi senast kontinuerliga rapporter från den svenska Handbollsligan…? Ingen större nationell sport är under de senaste 10-20 åren satt på sådant undantag som just handbollen.
Jag är en person som läser kolossalt mycket meningslösa tabeller och diverse resultatbörsar, jag ser knappt ens längre en handbollstabell.
Under mästerskapen, EM, VM och OS fullkomligt exploderar som bekant sporten i allmänintresse och kärlek. Lös den gåtan om ni kan.
En logisk förklaring är den att just Bengan Boys, och spelare som Per Carlén, Magnus Wislander, Ola Lindgren och Staffan Olsson, så benhårt har etsat sig fast i vårt kollektiva minne att det skall till generationers glömska för att helt radera ut deras prestationer och bragder.
Jag hittar dokumentärfilmen ”Bengan boys – minnena inte medaljerna” på nätet och ser om den som uppladdning inför stundande EM. Bengan Boys dominerade världshandbollen under hela 90-talet, de utgörs av iallafall två gudabenådade handbollsgenerationer – och förbundskapten Bengt ”Bengan” Johansson skapar nästan en sekt av sitt lag.
Nu är det handbolls-EM för herrar igen. Sverige inleder denna lördag mot Nederländerna – matcherna sänds på Viaplay, några enstaka på TV10. Som vanligt är förväntningarna enorma.
TV4, som också sände Bengan Boys-dokumentären 2014, passar nu på att sända en nygjord handbollsdokumentär, denna gång om mannen som fick inleda denna krönika: Per Carlén.
Filmen är gjord av Christian Albinsson och Anton Berg, den heter ”Kampen” och skildrar en annan match som Per Carlén, hans familj och barn gått igenom de senaste två-tre åren: Kampen mot cancern.
Match-metaforiken i dessa sammanhang är något sliten (”min match mot cancern är den tuffaste någonsin”…), och den ältas om och om igen också i denna dokumentär, men: Det finns betydligt större värden i den här skildringen än några klyschor man lätt hakar upp sig på.
Per Carlén viker ut sig brutalt, och även om han gärna mytologiserar sig själv – den store, den starke, den odödlige – så brister det emellanåt på alla håll och kanter. Inte minst hans vuxna, kloka, smarta barn står som garant för att inte ens Per Carlén i längden kan gömma sig bakom realiteterna.
Vi får följa honom på läkarbesök, under operation och på hemvändarnostalgi i Skoghall där han är född och uppvuxen, vi får höra hans gamla lagkamrater beskriva och berätta om både spelaren och kamraten, den unika fysiken och det stenhårda pannbenet.
Ni minns kanske riddaren som aldrig ger upp i Monty Pythons ”The holy grail”? Som får både armar och ben avhuggna men ändå inte vill ses sig besegrad: ”Skall vi säga oavgjort”?
Det är Per Carlén.
Hans hemvändartripp till Skoghall är filmens höjdpunkt. Hembesöket hos ungdomstränaren Sören Borgström är djupt rörande.
Det är levande svensk idrottshistoria och grundläggande svensk idrottsrörelse, när den är som bäst och mest och vackrast.
Läs fler texter av Johan Croneman
















