Efter flera sekel av okunskap och fördomar har intresset för samisk konst, kultur och historia vuxit exponentiellt i Sverige det senaste decenniet – för att på sistone ha nått både stora institutioner och breda folklager.
Nordiska museet inkluderade för första gången samisk kulturhistoria i sin nya basutställning ”Nordbor” 2024 och senare samma år engagerade SVT:s spännande julkalender ”Snödrömmar” våra barn i samisk mytologi och det underjordiska Saivofolket. Kungliga Operan hade i höstas urpremiär för skapelseberättelsen ”Eatnama vaibmu/Jorden hjärta” i en magnifik uppsättning på nordsamiska, samtidigt som Britta Marakatt-Labbas bildbroderier skapade köer på Moderna museet. Och Vårsalongen på Liljevalchs har nu för första gången öppnats för konstnärer från hela Sápmi.
Denna vinter och vår bjuder dessutom två museer i Umeå på utställningar med sydsamisk konst; visuellt och materiellt högst varierade, samtidigt högintressanta som historielektioner.
På Västerbottens museum har Tomas Colbengtson sin hittills största separatutställning, medan Bildmuseets ”Art and truth-telling/ Sádniesvuahdah dájdán tjarra” presenterar nya verk av konstnärer och slöjdare med anknytning till södra Sábmie (här gäller umesamiska stavningar).
Detta i anslutning till Sanningskommissionen för det samiska folket, som efter fem års arbete lämnar sitt slutbetänkande i höst. Men redan i mars på just Bildmuseet presenteras en forskningsantologi om ”konsekvenser av statens politik och relation till samer och samiskt land, samhälle och kultur”.
Västerbottens museum har länge haft ett fokus på samisk kultur, och Colbengtson har i sin snyggt iscensatta presentation inkluderat flera betydelsefulla historiska objekt från museets samlingar. Punktbelysta i den första salens mörker får de ett magiskt skimmer; en ramtrumma konfiskerad 1725 av kyrkan i Åsele och två mjölkstävor från tidigt 1900-tal.
Colbengtson är uppvuxen i Tärnaby och kan nu styrka att renskötaren Anders Bengtzson Liuwa ägde denna trumma, vars trumskinn har påmålade symboler för dödsriket, renhagar, gudar och rovdjur. Bruket av ceremoniella trummor var allmänt förekommande, men förknippas främst med nåjdernas användning av dem för kommunikation med andevärlden och spådomar om framtiden. En utövning som vid tvångskristnandet kopplades till trolldom, förbjöds likt jojken och därtill belades med dödsstraff.
De fint snidade mjölkstävorna, använda vid mjölkning av renkor, kom i sin tur ur bruk efter andra världskriget. Då styrde ett statligt påbud över renskötseln till enbart köttproduktion.
Väggtexter bidrar med fakta om dessa kulturhistoriska föremål, som Colbengtson även inspirerats av i sin egen konst – främst synligt i ett skimrande glasobjekt i överfångsteknik. ”Naephie”, sydsamiska för mjölkstäva och med samma form, har ett mjölkningsmotiv inkapslat i glasmassan. I hans tre versioner av glasobjektet ”Hjärna” är bilder på nord- och sydsamer skilda åt i de olika hjärnhalvorna. En gestaltning av hur statens tvångsförflyttningar har ställt grupperna mot varandra.
Bruket av arkivfoton från olika samlingar går igen i Colbengtsons konstnärskap, återanvända oftast i screentryck.
Det är bilder på hans egna släktingar och kända samiska profiler som aktivisten Elsa Laula Renberg. Men också okända personer, som i en monotypi med två unga samiska kvinnor som konstnären dubbelt anonymiserat med ett skyddande dimraster. De fotograferades under den rasbiologiska Tärnaexpeditionen 1924, vars medlemmar Colbengtson i stället satt strålkastarljuset på, med namn på ett gruppfoto uppfiskat ur historiens mörker.
Utställningstiteln ”Skuggor” har kopplingar till den övernaturliga skugg- eller undervärlden i samisk religion. Men även till att det samiska folket länge har ställts i skuggan och osynliggjorts. Utställningen hade på senhösten en prolog på Stockholmsgalleriet Helle Knudsen, där motiv från en fjällvärld drabbad av klimatförändringar även lät oss förstå att det majestätiska landskapet numera är skuggan av sig själv.
På Västerbottens museum återkommer skuggbildningar överallt i utställningen, som i titelverkets långa manssiluett över ett snölandskap. I den första mörklagda salen flyter skuggorna över podier, golv och väggar. I en suggestiv filmloop figurerar konstnärens skulptur ”Pathfinder” på snöklädda Satsfjäll ihop med skuggbilder av samer som förflyttar renar, inklippta ur en gammal journalfilm från samma område.
I installationen ”Saiva soejvene” har han använt ett foto på en okänd kvinna i umesamisk kolt, som genom en videoprojektion fått en liksom levande skugga. Här antyds en förbindelse till det mytologiska folk som konstnären säger sig ha mött och beskrivit som ”ett silverstråk” eller just ”soejvene” (skuggor) i boken med samma namn.
Från mörkret rör sig publiken in i den andra, större salen, där ljuset flödar. I en central installation snurrar screentryckta bilder av olika urfolk tillsammans med en upp och nedvänd samisk schaman.
Detta rum har ett svagare känslomässigt tryck. Samtidigt vidgar flera verk perspektivet till att handla om jordens alla urfolk, som fått utstå liknande övergrepp på sina kulturer parallellt med miljökatastrofer i spåren av staters och multinationella företags rovdrift på naturtillgångar.
Colbengtsons styrka är att han behärskar så många konstnärliga tekniker, och sömlöst väver samman personliga och kollektiva minnen. På köpet får vi kunskap om såväl samisk kultur som motståndskamp.
På Bildmuseets utställning återkommer ceremonitrumman som motiv. Första blickfånget är Monica L Edmondsons färgstarka, glasinfattade trumform, effektfullt hängd i ett fönster med älven utanför som mäktig fond.
Publiken välkomnas sedan att stiga in en annan värld genom en vackert dekorerad träportal av den skickliga slöjdaren och möbelsnickaren Birgitta Ricklund, som även deltar med rikt dekorerade stolar.
Här möts vi direkt av Elme Äntings ringformade installation ”Sjeltie 1725” med 26 trummor. De är dekorerade med personliga spår och detaljer från arkivmaterial, återskapade till minne av det nämnda beslagtagandet av trummor i Åsele, där nästan alla är förstörda eller försvunna.
Bildmuseet har medvetet valt att belysa mångfalden i samisk konst och lyfta fram nya, företrädesvis unga förmågor, istället för de mest kända sydsamiska konstnärerna (som Colbengtson, Katarina Pirak Sikku och Carola Grahn).
Jag som själv upptäckte styrkan i den samiska konsten genom museets satsningar 2014 (då Umeå var kulturhuvudstad) känner bara igen tre av ett dussintal medverkande i utställningen, där ett par norska namn inkluderats.
”Art and truth-telling” vill som sagt uppmärksamma Sanningskommissionen för det samiska folket, men det märks mest bara som en idémässig underström. Här är personliga erfarenheter, hopp och drömmar i centrum – gestaltat mot bakgrund av den nedärvda kulturen och förankringen i nordliga marker.
Men det handlar också om förluster och motstånd i pågående uppgörelser med den koloniala historien, brinnande aktuellt i det ökade trycket på exploatering av naturresurser.
Diskussioner om vad som är sanning eller lögn, med erkännande av övergrepp, kan förhoppningsvis bidra till läkning och strukturella förändringar. Utställningen på Bildmuseet är det första kapitlet i ett årslångt samarbete med Gaaltije Saemien Museume i Staare (Östersund), liksom flera kulturcentrum och föreningar i programverksamheten.
Den pansamiska gruppen Avant Joik deltar i utställningen med videoverket ”Kan vi försonas?”. Filmens äldre naturbilder med renmärkning och rovfåglar i ”dvärgbjörkarnas land” flimrar förbi över tre skärmar. Verket är tonsatt med jojk (vuöllie på umesamiska) till elektronmusik – en stämningsmättad ljudmatta i salen.
Den enda som direkt kommenterar Sanningskommissionen är författaren och serieskaparen Mats Jonsson, som blev rikskänd med den grafiska romanen ”När vi var samer” 2021. Där utforskar han skogssamernas historia och sitt eget ursprung, och fortsätter i samma spår i det nya verket ”Vi som går efter”.
Med animerade tuschteckningar skildrar Jonsson ett av kommissionens möten, enligt honom det enda av 28 där skogssamer fått komma till tals. Han åskådliggör upprivande vittnesmål om allt från systematisk rasism och mardrömmar om nomadskolan, till hormoslyrbesprutning av skogen och beslagtagen mark. Men sorgligt nog också om det förakt som skogssamer har mött från tvångsförflyttade renskötande nordsamer.
Tvångsförflyttningarna är bakgrunden även till Niklas Blindhs monumentala målning ”Du tog hälften av mig”, där den ståtliga renens bakdel förvandlats till ett skelett.
Annars fastnar jag särskilt för Sissel M Berghs animerade video ”Bissie baekktie” (heligt litet fjäll). En vindlande berättelse med roliga men framför allt ruskiga inslag. Det handlar om Sverresborg utanför Trondheim, numera en ruin med en påstådd urgermansk historia. Ett område som Bergh reclaimar som samiskt och sig självt nog.
Mångfalden av olika uttryck gör utställningen lite spretig men verken fungerar ändå fint ihop rumsligt, då nästan alla medverkande har en förankring i samisk slöjd (duöjjie). Julia Rensberg har byggt en symbolisk kåta av bågstänger i björkträ med inristade porträtt och samiska symboler, ömsint omlindade av vävda textilier. Hennes familj levde i generationer ett nomadiskt liv, men utsattes också för tvångsförflyttning i samband med en planerad vattenkraftsutbyggnad (som inte blev av).
På väggen intill hänger en rad montrar designade av Johanna Minde, med ett geometriskt formspråk inspirerat av ett sydsamiskt nåjdbälte som ingår i Risfjells sameslöjdsamling. Därifrån har 34 föremål lånats in, däribland en mjölkpall och mjölkstäva, en kaffepåse i renskinn, en bältesprydnad i tenntråd, liksom förstås en ramtrumma. Den senare är ett exempel på Sven-Åke Risfjells eget utsökta hantverk, i dialog med äldre generationers slöjdare.
Just denna livaktiga förbindelse till historien, liksom uppväxter med hantverk, materialkännedom och ett självklart förhållningssätt till återbruk, är typiskt för många samiska konstnärer. Ihop med gedigna konstutbildningar är det i min mening nyckeln till boomen för samisk konst.
Läs mer: Samisk boom bjuder på konst i världsklass
Läs mer om konst och form på dn.se
