Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
I takt med att världens kriser lastas på varann ökar hund- och kattfilmerna i mina flöden. De listiga algoritmerna har insett att mitt mysbehov är omättligt. I mitt kaninhål flockas filmer om kantstötta hundar och katter som räddas och adopteras till ett föralltidhem.
Min favorit är ”Sitting with dogs”. Amerikanen Rocky Kanaka har dedikerat sitt liv åt de minst älskade hundarna på härbärgena som få vågar närma sig, än mindre adoptera.
Han kryper in till hundarna och börjar prata med dem. Berättar att de är fina och att det inte är deras fel att de är där. Försäkrar att det kommer att bli bra från och med nu för att de är älskade. Efter ett tag slutar även de mest aggressiva och apatiska hundarna att skälla och skaka. Snart kryper de upp i hans famn och låter sig både klappas och matas.
Många av hundarna har aldrig rörts vid av en mänsklig hand och är gravt vanvårdade, de får pälsvård för att till slut börja likna den hundras de faktiskt är. Det slutar alltid med att någon vill adoptera hunden. Filmerna går på repeat, jag kan inte få nog. De visar att alla djur är fina om de bara får lite kärlek.
Nu är jag ju egentligen en kattmänniska och tänker att det borde finnas utrymme för att sitta med katter också. Kanske någonstans nära mig. Sådant tänker jag på när världen brinner.
Det är inte bara jag som flyr in i djurvärlden. En god vän fastnade hjälplöst i en flod av getter i rullstol. En annan blev alldeles betagen av en dokumentärfilm som handlade om den oväntade kärleken mellan en man och en utter.
Den psykologiska effekten av djurfilmsknarkande är väldokumenterad. Djur- och naturfilmer gör oss mer positiva och mindre stressade. Forskning visar att vi blir glada, nyfikna och förundrade.
När larmen om sjuklig skärmtid tjuter tänker jag att det ändå handlar om vad vi ägnar skärmtiden åt. Kattfilmer har orättvist nog blivit synonymt med det meningslösa innehåll vi sköljer våra hjärnor på internet med i brist på annat.
För mig utgör djurfilmerna ryggraden i mitt välbefinnande. Jag älskar kattfilmer och behöver inte färre utan fler.
Titta på fler kattfilmer borde faktiskt bli mitt nya nyårslöfte. De ger mig en välbehövlig hälsoboost minst lika effektiv som ett träningspass. Inte minst i det sjukt ohälsosamma nyhetsflöde vi lamslås av just nu.
Läs fler kåserier, till exempel Jessica om att laga amerikansk fattigmat från 1930-talet.
