Nitton barn bor här, evakuerade hit från ett barnhem i Zaporizjzja. De är alla i förskoleåldern och stojar i kapprummet, manas enträget att hänga upp sina jackor på rätt krok. Snart är det lunch.
Här har de fått någonstans att ta vägen. Deras ursprungliga, stora institution är inte den enda som delats upp och flyttat västerut på grund av kriget, ofta tillsammans med personalen.
Men institutionen i Ternopil, tolv mil öster om Lviv, är numera i första hand ett rehabiliteringscenter. Barnhemmet här öppnade 1980, men sedan 2021 har de flesta sängar och sovsalar successivt ersatts av specialpedagogiska redskap, rum för taktil terapi och skapande, för logopeder och psykologer. Inredningen går i starka färger.
Omvandlingen från traditionellt barnhem till en så kallad multidisciplinär mottagning har tagit tid, berättar föreståndaren Inga Kubei. Den är också ett tydligt exempel på den omfattande förändring som pågår inom Ukrainas barnvård.
– De flesta är positiva. Vi är färre som arbetar här nu, men utbildningsnivån är avsevärt högre.
Hon är disputerad barnläkare och den som genomfört transformationen. Här tas nu barn med alla möjliga diagnoser emot, från autism till fysiska funktionsnedsättningar. Några kommer varje dag, andra då och då.
Medan många andra länder sedan länge stängt sina barnhem och ersatt dem med olika typer av familjehem eller skyddsboenden, har Ukrainas takt varit långsammare. Sovjetiska strukturer, dålig ekonomi och låg prioritet gjorde processen trög under många år. Innan Rysslands fullskaliga invasion sades Ukraina ha flest barn på institution i Europa, runt 100 000. Men med ett EU-medlemskap i sikte har reformivern ökat på många områden, ofta till marschtakt. Att det också gäller barns skydd och stöd vid utsatthet bekräftas av alla jag talar med: EU:s krav på respekt för alla barns rättigheter och skyddsbehov är höga och kompromisslösa.
– Anpassningen till EU-standard har varit absolut avgörande, säger Volodymyr Lys, sedan 1998 chef för barnomsorgen i regionen Lviv.
Han beskriver en gradvis kulturförändring i Ukraina i synen på barnavård; hur institutioner med hundratals barn har stängt sedan 2008, men också hur reformer gått i stå.
– Vi arbetar för att helt övergå till olika typer av fosterfamiljer och temporära familjeboenden. Barn behöver mer än mat och kläder, och på institutioner utvecklas barn inte som de ska.
Också forskningen visar att barnhemsbarn ofta har svårare att klara livet som vuxna.
Kriget bidrar till det ökade tempot; sammanlagt hundratals barn från östra Ukraina har evakuerats västerut när barnhem stängts. Men utan frivilligorganisationerna hade förändringen inte heller varit möjlig, flera bedriver såväl humanitärt arbete för utsatta familjer som påverkansarbete för lagändringar.
Det finns barn med erfarenhet av hela systemet för utsatta barn. I Lviv berättar Angelina, en 16-åring med svartfärgat hår och vaken blick, om sin uppväxt över en kopp svart kaffe. Hon bodde de första åren av sitt liv i Melitopol med sin mor och hennes partner, flera hel- och halvsyskon. Föräldrarna var inte de mest stabila, när Angelina var fem år försvann de plötsligt. Med sin tre år äldre bror försökte hon ta hand om de yngre syskonen. De kontaktade polisen, som kom och som såg till att de placerades på barnhem.
– Det var stort, en våning för flickor, en för pojkar. De äldre barnen slog ofta de yngre, det hände att också personalen gav barnen stryk.
Efter nästan två år placerades Angelina och hennes bror i ett större familjehem i Zaporizjzja. Hon beskriver tiden där som ett helvete, där fosterföräldrarnas egna, biologiska barn och de många fosterbarnen behandlades helt olika.
– Deras egna barn skämdes bort, fick saker vi andra aldrig såg skymten av, mobiler, ipads. De struntade i fosterbarnen. Vi delade rum, där fanns inga privata utrymmen. En gång när vi lekte kurragömma blev jag instängd på mitt gömställe, blev kvar hela natten. Mamman sade att det var mitt fel.
I den familjen bodde Angelina i sju år. Hon upplevde myndigheternas kontroll av familjen som minimal.
– Drömmar? Jag hade inga drömmar. Jag var apatisk, ville bara sova.
Sommaren 2022, några månader efter krigsutbrottet, lämnade den stora fosterfamiljen Ukraina för Tyskland.
– För mig blev livet mycket bättre. Jag var lite äldre och fick frihet för första gången. Jag läste tyska, hittade ett extrajobb, kunde köpa en egen telefon. Var hemma så lite som möjligt.
Efter en öppen konflikt med familjen tog hon sig tillbaka till Ukraina, först till ett skyddsboende för barn – därefter till en ny familj, några mil utanför Lviv.
Alltjämt avslöjas grava missförhållanden på Ukrainas barnhem, så sent som i fjol kom rapporter om vanskötsel, övergrepp och maktmissbruk på en institution i Lviv. Volodymyr Lys vill inte kommentera enskilda fall, mer än att man tagit det på största allvar.
– Mycket är kvar att göra, men jag tror att vi når dit, till en situation där barnens bästa alltid prioriteras, säger Volodymyr Lys, barnomsorgschefen och fortsätter:
– Ukraina är stort och varierat, och vi måste hitta vårt sätt att fungera.
Vad ska hända med de evakuerade barnen från Zaporizjzja? På det finns inget enkelt svar, men de kommer inte att återvända till några barnhem. I många fall är det ovisst var deras biologiska föräldrar befinner sig, om de alls lever.
Kriget har gjort det svårare också att hitta foster- och adoptivfamiljer, många är pressade som det är. Men de som öppnar sina hem förstår vilken insats de gör, framgår av samtal DN har med flera familjer.
På rehabiliteringscentret i Ternopil säger Inga Kubei att de gör allt de kan för att de barn som kommit dit ska ha det så bra som möjligt. Alla har olika typer av funktionsnedsättningar, åtta av barnen får palliativ vård, ligger med sond och dropp, med vakande personal.
Men förutsättningarna att skapa en bättre tillvaro för dem är bättre nu, sedan institutionen gjorts om.
I och med sin 16-årsdag fick Angelina rätt att själv bestämma över sitt liv. Den sista familjen kallar hon ”helt underbar”, men hon tillbringade ändå bara några veckor där. Hon står inte längre under förmyndarskap, bor på ett elevhem i Lviv och går ett praktiskt program för att bli konditor. Hon besöker ofta det sista familjehemmet och säger att hon för första gången mött verklig omtänksamhet. Hon anser att förhandskontrollen av fosterfamiljer ska vara hård och säger att hon påverkats i grunden av sin uppväxt.
– Jag vet hur man tar hand om sig själv. Jag grinar inte. Jag löser saker, ber om hjälp.
På kroppen har hon en tatuering som föreställer en skyddsängel. Hon stryker en hårslinga från ansiktet, förklarar med en ung människas beslutsamhet att hon skriver och spelar gitarr, att hon vill designa kläder för unga och driva eget i Tyskland. Att hennes största idol är artisten Billie Eilish. När jag undrar vad hon nu drömmer om ser hon mig rakt i ögonen och svarar:
– Jag har inga drömmar. Jag har mål.
