Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Såg ni den nederländske historikern och författaren Rutger Bregman i ”Skavlan & Sverige” nyligen? Han ironiserade över den norske hotellmagnaten och miljardären Petter Stordalen. Tyckte att de rika ska sluta gnälla och betala högre skatt.
Alltför ojämlika samhällen slits förr eller senare itu. Vem behöver mer pengar än det rimligen går att göra av med. Bregman anser att två miljoner euro är en vettig gräns. Även det en svindlande summa för den stora majoriteten. Men växelpengar för de megarika.
Det luktade slug redaktionell matchfixning att para ihop Bregman och Stordalen i studion. Åtminstone för oss som minns hur Thomas Piketty läxade upp Norwegians dåvarande vd Björn Kjos hos Skavlan 2015. Det handlade om rika och skatter då också. Samma paffa fejs i rutan.
Ingen kan ta miste på att Rutger Bregman är en offensiv moralist. Engagerad, stursk, orädd. Och oroväckande självbelåten.
Det tyckte åtminstone Saga Cavallin som sågade hans förra bok här i DN (”I grunden god”, 2021). Hon skrev att Bregman med stort allvar framför banala självklarheter – tankar som skulle må bättre av att problematiseras.
Då ska man veta att Rutger Bregman (född 1988) slagit igenom på bred front och sålt en ansenlig mängd böcker på en rad olika språk. Så pass att han ofta citeras och framträder i de stora internationella medierna. En ung radikal stjärna, helt enkelt.
Kritiker kan inte dela ut frisedlar för den goda sakens skull. Det är ändå böcker vi skriver om
Sociologen Roland Paulsen sällade sig till hyllningskören redan 2018 efter att ha läst ”Utopia för realister”. Bregman sprider kunskap och syre, skrev Paulsen. Hans ohämmade berättarglädje och optimism smittar av sig. Drömmen om att ett bättre samhälle måste återupplivas. Alternativa sätt att leva prövas igen. Bregman visar vägen.
Så vad ska man säga om hans nya ”Moralisk ambition”? Till en början ansluter jag mig till Lag Cavallin. Kritiker kan inte dela ut frisedlar för den goda sakens skull. Det är ändå böcker vi skriver om. Och denna är en väl konstig skvader.
Det tycks vara någon form av lärobok om konsten att förändra världen. Ett försök att skriva en praktisk bibel för aktivister och världsförbättrare. Ibland i skepnad av en självhjälpsbok, men utan alla simpla genvägar till ett lyckligt liv.
Bregman erbjuder ingen tröst, vill snarare väcka olust och skaka om. För att få folk att reflektera över hur individuell ekonomisk framgång också kan vara skadlig för kollektivet. Och vad man eventuellt kan göra åt det. Satsa på grön teknik! Bekämpa globala sjukdomar, fattigdom och rasism.
Jo, Bregman har startat en stiftelse för idealistiska entrepenörer. Och fått in en fot på anrika Harvard University i Boston.
I tio käcka kapitel med rubriker som ”Nej, du duger inte som du är”/”Ansök till ett Hogwarts för dygdiga”/”Utöka din moraliska cirkel” resonerar författaren om allt och ingenting. Han riktar sig ofta till ett intimt du, inte olikt en överentusiastisk predikant, och slutar gärna lektionen med en förnumstig slutsats.
För hårda moralkakor brukar få motsatt effekt
Om jag inte fått betalt för att läsa boken hade jag nog snabbt lagt den ifrån mig. Men då gått miste om en rad upplysande exempel på hur enskilda människor genom historien i stark motvind kämpat för att undanröja grava missförhållanden och allvarliga samhällsproblem. Och fått andra att sluta upp efter hand. Och det är onekligen stort.
Rutger Bregman vill uppenbarligen hjälpa unga att sluta grubbla och i stället skrida till handling. Han citerar en källa på Facebook som tröttnat på trimmandet av beroendeframkallande algoritmer och dopat hatspråk: ”Min generations största begåvningar funderar på hur man bäst får folk att klicka på annonser.”
Visst vore det bättre om de blev naturvetare, läkare, socionomer, advokater, psykologer, ingenjörer eller lärare. Det finns mycket att rycka tag i. Men för den skull kan jag inte rekommendera ”Moralisk ambition” till vuxna läsare – kanske inte till unga heller. För hårda moralkakor brukar få motsatt effekt.
Hopplös titel, för övrigt. Väcker min inre tonåring. Man får lust att skippa Rutger Bregmans nästa lektion.
Läs fler texter av Jan Eklund och andra av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Rutger Bregman: Alla som är vänster borde läsa Peter Thiel
