Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Den amerikanska grävjournalistiken har stolta anor. Traditionen att avslöja maktmissbruk och skandaler går ända tillbaka till kolonialtiden, då de styrande idogt försökte stoppa all kritisk granskning av den brittiska kungamakten i dåtidens pamfletter och tidningar.
Under den progressiva eran kring sekelskiftet 1900 upplevde genren en höjdpunkt, till förtret för allsköns makthavare. President Theodore Roosevelt benämnde undersökande journalister muckrakers (bokstavligen ”skitgrävare”), en term som ingen respektabel skribent ville kännas vid.
Oavsett benämning har denna form av journalistik alstrat en lång rad lysande reportage i artiklar och böcker av forna storheter som Henry Demarest Lloyd (om korruptionen i bolaget Standard Oil), Ida B Wells (om den avskyvärda lynchjustisen i landet) och Upton Sinclair (om de miserabla arbetsförhållandena i livsmedelsindustrin). För att inte tala om sentida grävare som Neil Sheehan (Vietnamkriget), Seymour Hersh (Song My-massakern) och Watergateavslöjarna Bob Woodward och Carl Bernstein.
Sanningen måste fram så att inte makthavarna ska upprepa misstagen, är Craig Ungers återkommande mantra
Det är i denna tradition som den 76-årige Craig Unger arbetar. Han har under åren medarbetat i ledande publikationer som New York Times, Washington Post, Newsweek, New Republic och Vanity Fair. Därtill kommer flera böcker om presidenterna Bush och Trump och deras relationer till ljusskygga saudiska och ryska intressen. Ständigt på jakt efter suspekta komplotter har Unger försökt visa hur olika administrationer i flera fall mörkat sitt agerande och misslett det amerikanska folket. Sanningen måste fram så att inte makthavarna ska upprepa misstagen, är hans återkommande mantra.
Samma anda genomsyrar Ungers senaste bok ”Den of spies” (”Spionnästet”), vars långa undertitel varslar om ett misstänkt förräderi. Frågan gäller vad som hände under förspelet till presidentvalet 1980. Vann Ronald Reagan rättvist över Jimmy Carter eller fuskade han sig till segern?
Berättelsen börjar den 24 april 1980, då Carter upplevde en av sina värsta dagar i Vita huset. En länge planerad räddningsaktion för att befria 52 tillfångatagna USA-diplomater i Teheran misslyckades kapitalt och befäste motståndarnas bild av Carter som vek och ineffektiv. Den utdragna gisslankrisen fick enormt genomslag i medierna, och ju längre den pågick desto större belastning blev den för den sittande presidenten.
Snart uppstod misstankar om att allt inte gått rätt till, att det måste ha funnits en hemlig överenskommelse av något slag mellan Reagans team och mullorna i Iran
USA:s ambassad hade stormats av islamistiska studenter den 4 november 1979 och gisslan skulle inte frisläppas förrän efter 444 dagar, endast några minuter efter att Reagan svurits in som president den 20 januari 1981. Snart uppstod misstankar om att allt inte gått rätt till, att det måste ha funnits en hemlig överenskommelse av något slag mellan Reagans team och mullorna i Iran. Carter hade i månader prövat alla tänkbara lösningar för att få diplomaterna frigivna, men förgäves. Hur kunde de ha släppts nästan samtidigt som den nye presidenten tillträdde?
Saken fick förnyad aktualitet 1991, då Carters utrikesrådgivare Gary Sick publicerade en uppmärksammad artikel vari han hävdade att ledningen för Reagans kampanj haft hemliga möten med iranska företrädare för att fördröja frisläppandet av gisslan. I utbyte ska iranierna ha fått stora vapenleveranser förmedlade via Israel, i strid med regeringens vapenembargo. Sick utvecklade sina anklagelser i boken ”October surprise”, ett uttryck som därefter blivit gängse för att beteckna en dramatisk händelse i valkampanjens slutskede.
Craig Unger var en av dem som tog upp fallet till granskning. I över 30 år har han av och till arbetat med frågan, grävt i arkiv och intervjuat hundratals personer i flera länder, däribland Iran. I ”Den of spies” hävdar han att det verkligen handlade om en stor konspiration och kritiserar de kongressutredningar som avfärdat uppgifterna. Spindeln i nätet var enligt Unger Reagans kampanjledare William Casey, som han menar via ett hemligt nätverk lyckades sabotera presidentvalet (Casey utsågs efter valsegern till CIA-chef).
Det är fascinerande men också frustrerande att följa Ungers pedantiska pusselläggande. Under läsningen har jag pendlat mellan att uttrycka samtycke (han har rätt, det var en konspiration) och skepsis (han överdriver, bilden är motsägelsefull).
Det som gör att jag inte köper resonemanget rakt av är att han ofta tvingas använda sig av indicieresonemang och drar alltför kategoriska slutsatser av vissa vittnesutsagor. Han lyckas inte klargöra exakt vilka som ska ha deltagit i konspiratörernas möten och vilken roll, om någon, som George Bush senior, då vicepresidentkandidat, spelade. Han lever inte heller upp till den standard som Washington Post etablerade under Watergatebevakningen att ha minst två oberoende källor för vitala sakuppgifter.
Trots den ohöljda censuriver som präglar Trump och Vance vägrar jag tro att de ska lyckas ta död på en tradition som är äldre än republiken
Det hindrar inte att Unger gjort en herkulisk grävinsats och väsentligt ökat vår kunskap om en nyckelhändelse i den moderna historien. Ingen som läser hans bok kan undgå att tänka på det generalangrepp mot pressfriheten som pågår i dagens USA.
Före jul beslöt Bari Weiss, den nya chefen för CBS nyhetsavdelning, att i sista stund stoppa ett färdigt inslag i ”60 Minutes” om de gräsliga villkor som utvisade migranter lever i ett av El Salvadors ökända fängelser. Argumentet för censureringen var att ingen talesperson för Trumpadministrationen hade fått kommentera, vilket visade sig felaktigt (flera förfrågningar om intervjuer lämnades obesvarade). Weiss tillsattes av David Ellison, vd för CBS moderbolag Paramount Skydance och en nära vän till Trump.
Weiss unika ingrepp ledde till en protestvåg, och en redigerad version av inslaget har sent omsider sänts (18/1). Men frågan är hur fritt redaktionen på ett av de få kvarvarande grävprogrammen kommer att kunna arbeta framöver. Trots den ohöljda censuriver som präglar Trump och Vance vägrar jag tro att de ska lyckas ta död på en tradition som är äldre än republiken. När morgondagens grävreportrar sätter tänderna i de dokumenthögar de lämnar efter sig kommer domen över deras styre inte att bli nådig.
Läs fler av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Erik Åsard: Trumps andra presidentperiod präglas av hämndens politik
















