Anastasia Ljubarets brukar få besök av två personer. De finns bara i hennes huvud, men för henne känns de verkliga.
En av dem är en flicka i ljusa kläder och långt, blont hår, det kan vara en skyddsängel. Den andra är man, han är alldeles mörk, Anastasia Ljubarets tror att det kan vara döden. Hon försöker undvika honom, men flickan talar hon ofta med.
Teckningar av den ljusa ängeln sitter på väggen i sovrummet i Butja. Hon tycker om att måla. Andra skisser ligger framme på skrivbordet.
– De kommer när ingen annan är i rummet, säger hon.
Anastasia Ljubarets är 14 år och har diagnosticerats med schizofreni. Sjukdomen debuterade efter den fullskaliga invasionen. Hennes ett år yngre bror Jevhen talar nästan inte längre, har fått grava hormonrubbningar och behöver tillskott av testosteron.
Nästan fyra år av krig har satt djupa spår hos Ukrainas barn. Många har förlorat sina hem, en eller båda föräldrarna, tvingats flytta eller fly. Barn smittas av de vuxnas oro – för familjens fysiska säkerhet, men också för anhöriga, för ekonomin och för den osäkra framtiden.
Många barn regredierar – backar – eller upphör att utvecklas, fysiskt och mentalt. Barn är civila individer och som de mest utsatta är de ofta oproportionerligt drabbade av krigsbrott.
När Ryssland anföll Ukraina i februari 2022 hamnade Butja snart under rysk kontroll. Många av invånarna gömde sig i sina hus i flera veckor. Men de ukrainska styrkorna slog tillbaka och efter fem veckor befriades Butja. Då blev det känt vad som ägt rum under ockupationen, att hundratals civila hade dödats och torterats. När fotograf Lotta Härdelin och jag var här i början av april 2022 såg vi hur massgravar öppnades för att identifiera offren och ge dem värdiga begravningar.
Butja blev snart en symbol för Rysslands invasionskrig.
– Dagen kriget kom till Butja ringde rektorn och sade att vi genast måste hämta barnen. De går i skolan inne i Kiev. Jag förstod först inte vad han menade. Sedan hörde vi explosioner, ljudet av stridsfordon, berättar Vladyslava Ljubarets, Anastasias och Jevhens mor.
Vi sitter i ett lusthus i familjens fuktiga trädgård. De bjuder på te, frukt och choklad. Inne i huset sover den yngsta dottern middag, hon är två år och vaknar så lätt.
– När barnen kom hem gömde vi oss under bordet, alla fyra. Beskjutningen kom närmare, våra fönster krossades av tryckvågen. Vi var livrädda, men min man och jag försökte lugna barnen, sade att det skulle gå över.
Så snart de tordes tog de sig till förskolan mittemot, där det fanns en källare. Där blev de kvar, med grannar som tagit samma tillflykt.
– De som gick ut för att leta efter mat och vatten visade att de var civila, men många sköts ändå. Ofta blev kropparna liggande.
Vladyslava Ljubarets, hennes man Oleksandr Paitsun och adoptivbarnen – Anastasia och Jevhen – var kvar i Butja under hela ockupationen, utan elektricitet, gas, vatten. De frös.
Anastasia Ljubarets håller sig nära sin mamma, iakttar med vaken blick. Flikar in:
– Vi hade ingen mat. Vattnet vi drack var smutsigt, pappa tappade vatten ur elementen.
Yevhen nickar, kniper ihop läpparna. Samtalet om kriget pågår länge runt bordet. Vladyslava pratar nästan oavbrutet. Men så bryter Anastasia in:
– Kriget dödar de människor som inte har styrka att gömma sig eller springa undan. De dör för att de inte kan leva normalt. Det är normalt att gå, det är normalt att resa, att vistas i en park och omfamna sin familj, att älska den och bry sig om dem, att omfamna alla de bröder som tjänstgör i armén.
Hennes röst är låg, tonen nästan monoton, orden kommer som ett flöde. Särskilt minns Anastasia Ljubarets en händelse från veckorna i förskolans källare:
– Plötsligt stod en pojke i dörröppningen, här hos oss. Blodig var han, med bandage runt huvudet, blödde från axeln.
Pojken var andfådd, hade sprungit, precis sett sin pappa skjutas ihjäl där ute på vägen. Familjen gav honom första hjälpen, stoppade blödningen. Han var hungrig, precis som de.
Anastasia Ljubarets upplevelser är unika, men tusentals barn har liknande erfarenheter. Lesia Hordyj, psykolog på en familjemottagning i Butja, möter många barn som tappar förmågor de haft. Familjerna hon möter kan ha svårt att klara livet känslomässigt, socialt, ekonomiskt. Många av barnen är traumatiserade och märkta av kriget.
– Men mitt arbete börjar med föräldrarna. Eftersom barn härmar, tar på sig sina föräldrars oro, är det nödvändigt att de vuxna lär sig hantera sin egen stress. Andas.
Ett gosedjur kan ofta underlätta för ett barn som har svårt att sätta ord på vad det känner. En hund är designad för terapi, har långa öron man kan vira runt sig (eller viska i) och en särskild ficka för hemligheter.
– Genom att prata om, eller till, gosedjuren berättar barnen om sig själva, ofta utan att inse att det är vad som händer, säger Lesia Hordyj.
Att försöka lindra barns rädsla i ett pågående krig är speciellt. Det onda är inte borta, och oron för missiler eller för en förälder vid fronten är befogad och verklig.
– Barn behöver höra att vad de känner är normalt. Vi kan förklara att de också är viktiga och att de bidrar, på sina sätt, kanske genom att göra en insamling eller skriva ett brev.
Avgörande är att förklara att kriget inte är barnens fel.
– Man ska alltid säga som det är, på ett sätt som tar hänsyn till barnets ålder. En del föräldrar tror att de skyddar barnen, men barn som inte får veta börjar fantisera, ofta det värsta tänkbara. Hör de andra barn prata till exempel på skolgården samtidigt som deras föräldrar säger att det inte finns något att oroa sig för, blir det förvirrande.
Särskilt sårbara är de unga som redan har funktionsnedsättningar. En av patienterna på mottagningen i Butja är sexårige Jaroslav. Han har epilepsi och en neurologisk skada och kommer hit för att träna med en sjukgymnast. Jaroslavs mamma håller honom.
Liksom många kvinnor i Ukraina har hon blivit ensam, sedan hennes man kallats in. På grund av sonens behov har hon inte kunnat fortsätta arbeta, och har svårt att få pengarna att räcka.
Andra patienter får hembesök av mottagningens mobila team. En av dem är Veronika, som bor med sina morföräldrar i Vorzel, en grannby till Butja. Hon är tio år, ser yngre ut men hennes blick skvallrar om något annat. Hon hade en tuff tid i början av sitt liv, med kronisk sjukdom och en mor som missbrukade.
Att få ett stabilt hem hos morföräldrarna hjälpte, men med den fullskaliga invasionen tog framstegen stopp. Ockupationen var en chock, en tid av isolering, skräck och brutna kontakter. Hennes förvärrade fysiska symptom medicinerades med allt större doser, och det blev, berättar hennes mormor, svårt att gå i skolan.
Den senaste tiden har Veronika återhämtat sig. Hon har fasat ut nästan alla läkemedel. Hon har börjat komma i kapp i skolan och tar bussen hem själv.
Hon tycker mycket om att måla och rita och har ett eget litet skrivbord. Huset är litet, alla delar på allt. Vissa dagar sitter en psykolog intill henne. De står varandra nära. För Veronika är skapandet ett sätt att uttrycka också det som inte går att uttala.
De barn vi möter i Butja har på ett sätt haft tur: De har kärleksfulla föräldrar eller vårdnadshavare, vuxna som har fått hjälp.
Psykologen Lesia Hordyj betonar också att många barn som drabbats hårt också med rätt hjälp kan läka, hitta redskap och metoder att komma tillbaka. Det som är otäckt, blir med tiden mindre skrämmande.
Men för syskonen Anastasia och Jevhen Ljubarets var vägen dit lång. Deras allra första tid i livet var tung, och de placerades på barnhem i Mykolajiv efter att ha förlorat sina biologiska föräldrar. När Vladyslava Ljubarets kom dit 2015 var pojken och flickan tre och fyra år gamla. Hon hade länge velat adoptera.
– När jag träffade Anastasia på barnhemmet såg hon på mig och sade: ”Du är den sjätte personen som kommer, du tar oss inte heller med.”
Men Vladyslava Ljubarets, som är forskare och professor i pedagogik, adopterade syskonen trots omgivningens avrådan. Barnen var underviktiga, hade skador på tänder, naglar, hår. Jevhen visade tidigt tecken på autism.
Hon var ensamstående mor tills hon träffade Oleksandr, som är jurist. De såg framåt, hade möjlighet att ge barnen en skolgång som passade. Kunde resa utomlands på semester.
Det gick åt rätt håll – tills de ryska styrkorna gjorde sin entré.
Även sedan Butja blev fritt sitter spåren kvar. Jevhen Ljubarets kan inte längre sova. Han förklarar med låg röst att han tycker om att pyssla, visar bilder han skapat av pärlor och delar av lösnaglar i olika färger. Och han går på dans, gör sitt bästa för att hänga med sin syster.
– Mamma brukar säga att vi måste hålla sams, men vi bråkar ibland. Nastia vill helst vara i fred.
Han använder hennes smeknamn. Anastasia Ljubarets vanföreställningar bröt ut efter befrielsen, hon har fått behandling på en psykiatrisk klinik men lever numera med sina två imaginära besökare. Hon konverserar med dem, diskuterar och grälar.
Den mörka figuren ska man helst inte benämna, den får näring av uppmärksamhet. Skyddsängeln är mindre farlig och skrämmer henne inte.
Läs mer:
Hundratals kvinnor röjer minor på Ukrainas fält
Unga borgmästaren: ”Jag ser dem i ögonen och säger att ’det är jag som leder här’”
