Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag säger det redan innan någon Melodifestivalhatare kommer och gnäller över andefattig schlager: inom västerländsk popmusik överlag har låttexterna blivit allt mer repetitiva. Det visar bland annat en forskningsstudie från 2024 som tittat på engelskspråkiga låtar i fem olika genrer över ett tidsspann på 50 år, som kom fram till samma slutsatser som DN:s analys – låttexter har blivit tjatigare, och dessutom mer självupptagna. Melodifestivalen följer alltså den allmänna trenden. Frågan är bara varför?
En grov generalisering är att popmusik blivit mer inriktad på att fånga en känsla, en vibe – och mindre på att berätta en historia. Det rimmar väl med hur våra lyssningsbeteenden har förändrats de senaste decennierna. Tröskeln för att helt enkelt skippa en låt på en strömningstjänst är nästan icke-existerande, och utbudet närmast oändligt. En vibe går att etablera under de första fem sekunderna av en låt medan en berättelse kräver längre och kanske upprepad lyssning. Melodifestivalen är ett direktsänt tv-uppträdande på tre minuter, där människor ska förmås engagera sig till den grad att de röstar – det är säkert strategiskt smart att luta sig in i tjatigheten. Gnag sönder allt motstånd, tryck in låten i tittarnas hjärnor, ingen ska kunna glömma vad den heter!
En snabb genomgång av de senaste tio årens vinnare ger inget större intryck av hög litterär kvalitet
Därmed inte sagt att den berättande musiken är död. Flera av samtidens mest framgångsrika popstjärnor jobbar med ambitiösa låttexter – Taylor Swift ligger nära till hands att nämna, Billie Eilish, Rosalía. Hiphopen har alltid byggt på historieberättande, i Sverige med artister som Ant Wan, Fricky, Yasin.
I Melodifestivalen har vi också fått små guldkorn till berättande poplåtar ibland, även de senaste åren. Uje Brandelius underbart vardagsrealistiska ”Grytan” (2023), till exempel. Däremot brukar dessa bidrag sällan premieras av tittarna som röstar – en snabb genomgång av de senaste tio årens vinnare ger inget större intryck av hög litterär kvalitet.
Men kvalitet kanske heller inte är synonymt med att skriva noveller i låttextform. Repetition är inte per definition dåligt. Textraden ”bara bada bastu” har något, i all sin tjatighet – det kanske inte är stor konst, men det är absolut ett hantverk. Ett hantverk med anor, dessutom. Ingen kan beskylla Gene Vincents ”Be-bop-a-lula” från 1956 för att handla om något, men frasen har en rätt bra vibe?
Större ordförråd i låtar, absolut, det vore kul. Men det jag saknar mest i Melodifestivalen är att bli överraskad. Ge mig något nytt, ord som känns märkliga på tungan, fraser som ingen någonsin sjungit i en internationell poptävling förut. Ge mig det, så får ni gärna upprepa dem hur många gånger som helst.
Läs mer:
Unik dataanalys: Mello har blivit tjatigare – och pratigare
