Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Många har skrivit om snöfall, diktare, versifikatörer och andra.
En av dem var sångaren Adolf Niska, tämligen okänd för sin insjungning av ”Skrattvisan” ur ”Geishan” för hundra år sedan.
Han hade en vida mera känd bror, spritsmugglaren Algoth Niska, som skaffade sig en så snabb motorbåt att tullen inte hade en chans att komma åt honom på Ålands hav.
De hade flera syskon. En var sopran, en var operettsångare, en var teaterchef, en var dansös.
Smugglaren Algoth var dessutom sjökapten, affärsman, spelare i finska fotbollslandslaget och tävlade i olympiska spelen i Stockholm 1912.
Angående smuggling finns en scen från samma tid i stumfilmen ”Spökbaronen”, där komikern Fridolf Rhudin sitter snedseglad och ensam på en flytande mina mitt ute på havet och vinkar på hjälp.
Då kommer två karlar i en racerbåt och lägger till vid hans sida. De kliver över till den mina han sitter på, öppnar en lucka och tar upp ett otal dunkar med smuggelsprit som de langar över till sin båt – och lämnar honom kvar på minan lika ensam som förut.
Sånt skrattade man gott åt på bio. På Oscarsteatern skrattade man gott åt ”Skrattvisan” i ”Geishan” medan snön föll i vita flingor över Stockholms teatrar och biografer och faller så än i dag.
Nämnde skrattsångaren Adolf Niska blev så inspirerad av snöfallet att han en dag grep pennan och skrev poemet ”Snöfall” som publicerades i tidningen Charme och slutade så här:
Över skog och frusna vatten,
Frostklädd björk och snöklädd tall
Singlar sakta, – sakta, – sakta
Vita flingors mjuka fall.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om en telefon som envisas med att flagga för nya röstmeddelanden.
