Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ska Nobel center byggas som block? Eller som ett renässanspalats? Eller som en böljande våg? Ett brett gehör bakom en ny signaturbyggnad kräver en samsyn om vad som verkligen är viktigt. Den saknas i dag.
Det drabbar inte bara ett nobelhus, utan hela byggnadskulturen. Att lägga huvudet på sned och bara tycka är en svag beslutsgrund. Blir resultatet hus och miljöer som människor inte tycker om, är det uppenbart att metoden är förödande ineffektiv. Särskilt som det finns kunskaper att bygga på.
Lådorna saknar den spänst som alltid gjort kroppen till arkitekturens viktigaste referens
För Nobel center handlar det till stor del om tomten och om husets funktioner. Den norrvända platsen framför Glashuset behöver en byggnad som får staden att möta vattnet. Men Chipperfields förslag väcker ingen resonans; det är svårt för människor att se sig själva i dessa klossar. När husen är som bäst – gamla såväl som nya – ger de oss sällskap. De ger oss bekräftelse, genom att spegla oss och våra livsvillkor.
Naturen, den mänskliga kroppen, dagsljuset, våra kollektiva minnen och upplevelsen av mänsklig närvaro har i alla tider utgjort arkitekturens fundament. Flera av dessa kvaliteter kan Chipperfields byggnad säkert svara mot – murar av vackert tegel har skapat många älskade hus. Men att lådorna saknar den spänst som alltid gjort kroppen till arkitekturens viktigaste referens gör däremot huset en otjänst, något som en bearbetning utan vidare skulle kunna rätta till.
Läs Tomas Lauri som också är kritisk till Nobel center.
Läs varför vi ofta är kritiska till nya byggnader.














