1904 inleddes reguljär sjötrafik från Sverige till främmande kontinenter. Transatlantic från Göteborg etablerade en linje till Kapstaden och Stockholmsrederiet Nordstjernan började köra på tidtabell till Buenos Aires. Press och läsare var fascinerade över de perspektiv som öppnades.
Det fanns inget flyg. De få som sett främmande världsdelar hade gjort det via haven. Direkttrafiken satte Sverige på kartan: Nu kunde import, export, post och passagerare färdas raka vägen till sagolikt avlägsna platser, utan väntan och dyra omlastningar. Snart var kaffe och exotiska frukter inte längre lyxvaror för de allra rikaste.
Långfärderna till sjöss var inte bara affärsprojekt, de var lika mycket äventyr och poesi. Sverige var en avkrok, men mot sin vilja. Våra upptäcktsresande och världsomseglare var hjältar i folkskolans läroböcker. Sverige var ett av de första länder där alla kunde läsa. De som inte hade råd att resa långt gjorde det via böckerna.
Under Sveriges långa litterära guldålder, 1870–1970, handlade förbluffande många av de mest älskade verken om fjärran platser. Verner von Heidenstams debutsuccé ”Vallfart och vandringsår” utspelades i Mellanöstern. Selma Lagerlöf skrev romaner om Sicilien och Jerusalem och Harry Martinsons sjömansböcker förtrollade generationer. Flera av Eyvind Johnsons storverk utspelades i Grekland och Italien. Mest läst av alla var Vilhelm Mobergs romansvit om svenskarna i Amerika. Fredrik Bööks och Sven Hedins reseskildringar gick ut i tiotusentals exemplar i första tryckningen.
Men ingen kopplade ihop svenskarna med stora världen lika konkret och lika hänförande som Evert Taube, som gick bort i dag för 50 år sedan. Taube var mer än resenär. Han slog rot i främmande jord och blev argentinsk medborgare. Han var inte bara vittne till Buenos Aires förvandling, han var med och skapade den nya världsstaden.
Bakom inflödet av folk – historiens mest intensiva migration – låg en ekonomisk metamorfos. Via ångmaskinen och kyltekniken kopplades Pampas får, kor och vete ihop med industriländernas växande städer. Pampas kvadratmil, som varit gratis, blev finansobjekt. Vinterregnen, som lade både fält och städer under vatten i veckor, blev en nationell fråga. Väldiga kanalprojekt drogs igång för att normalisera jordbruket och förskona Buenos Aires från översvämningar. De leddes av Don Carlos Nyströmer från Visby, en naturkraft både vid ritbordet och ute i terrängen till häst.
Ingen kopplade ihop svenskarna med stora världen lika konkret och lika hänförande som Evert Taube
Där fick Evert jobb. Eller flera jobb. Han skulle sköta chefernas korrespondens på spanska efter diktamen innan solen gått upp och sedan rida kors och tvärs över gräshavet som förman för ett hundratal arbetare. Han fick lära sig italienska för att tala med sina underlydande och talade engelska med ingenjörerna. Bakslag och faror måste hanteras på momangen, att ropa på myndigheter hade varit lönlöst.
På kvällarna spelade man gitarr vid lägerleden och sjöng visor från södra Europas alla hörn. Cervantes och Dantes ättlingar är mina kamrater, skrev han hem. Det var där kosmopoliten Evert Taube blev den han blev. Det var där, ljusår från universitet och bibliotek, han skaffade sig sitt väldiga konstnärliga register. Det var 1910. Han var 20 år.
Från Pampas flyttade Evert norrut, till det spanskkoloniala Cordoba och sedan till Buenos Aires, där han hamnade i en krets av skrivande bohemer. Han diktade, illustrerade tidskrifter och kände sig hemma. Få har fångat Buenos Aires under denna brytningstid, mellan stad och land, mellan nytt och gammalt, bättre än han. Det är ingen turist som skrivit detta:
Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät
och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate.
Där, bakom skrov och master på flodens södra strand,
låg staden Buenos Aires, där vi nu gick i land.
Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,
den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,
som pampasvinden blandar med doft av feberträn,
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.
Kanske hade Taube gått förlorad för svensk litteratur om inte världskriget brutit ut i augusti 1914. Efter fem år i Argentina for han hem för att göra svensk värnplikt.
Han fann sin stil och mognade som diktare och trubadur just som två nya medier slog igenom, som klippta och skurna för honom: grammofonen och radion. Han och en annan sjungande outsider, Birger Sjöberg, turnerade och drog fulla hus vart de kom. Något står rätt till i ett land där udda poetiska genier blir så avhållna – något som inte märks förrän det försvunnit.
Mycket i Taubes dikt är skepparhistorier. En del av hans ämnen och ordval är i dag lite känsliga. Flickan i Havanna faller väl under sexköpslagen – fast han behärskade den numera förlorade konsten att beskriva erotik utan grova ord. Detta i den höviska tradition som blomstrade kring hovet i Poitiers under Eleanor av Aquitanien (1124–1204), Evert Taubes ideal.
Han blev en stor kännare av den epoken, humanismens och det civiliserade Europas gryning, då ”tillhyfsningen av de vildsvinsfrossande” barbarerna började. Hans bok om denna tid, ”Vallfart”, är ett av den svenska prosans mästerverk, med fakta och poesi i magisk förening. Det är en härligt vemodig läsning nu då så mycket av det Europa som Evert Taube hyllade står under hot; inre och yttre.
Läs mer:
Max Hjelm: Vi lever just nu i småbarnsföräldrarnas tyranni
Amanda Sokolnicki: Rutte kan inte fortsätta som Natochef efter den här veckan
