Flaggorna står alltid där, på Majdan. Tusentals flaggor i brokig samling, och på marken fotografier av stupade, minnesord, lappar, små saker, en tändare, en nallebjörn. Alla liv.
Fyra år av krig har gått. Skyarna är mulna över Kiev.
Inför morgonen sade president Volodymyr Zelenskyj i sitt dagliga tal:
– Jag har fastnat för den fras alla använde under den första tiden, den sammanfattade krigets första tid: ”Tror du att jag har fallit på knä? Jag har just snört på mig militärkängorna.” Framför oss låg en väg. Men inte ens i den långa tunneln ryms en miljontedel av den smärta Ukraina har stått ut med under den här tiden.
Självständighetstorget är Kievs största och sträcker sig över flera hundra meter, det ligger mitt i staden, och centralt också för Ukrainas identitet: här har en rad demokratirörelser tagit fart, som den orangea revolutionen 2004 till de enorma protesterna under Euromajdan 2013-14.
På årsdagen av invasionen var platsen betydligt lugnare än till vardags, avstängd för trafik på grund av dagens högnivåbesök och med få passerande.
Vid en minnesceremoni på förmiddagen flankerades president Volodymyr Zelenskyj av representanter för stora delar av Europa. Statsminister Ulf Kristersson hade anlänt med nattåg samma morgon, liksom ledare för de övriga nordiska och baltiska länderna. Närvarande var representanter för De villigas koalition, däribland EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och António Costa, ordförande för Europeiska rådet. António Costa, ordförande för Europeiska rådet.
– Det är svindlande att kriget går in på sitt femte år. Att det är ett krig som blivit så långt, långt som andra världskriget. Många trodde att Ukraina skulle falla på fem dagar, sade Ulf Kristersson till DN.
Uppslutningen är en markering av Europas fortsatta stöd för Ukraina – även om det stödpaket som EU skulle beslutat om i måndags stoppades av Ungern och Slovakien, ett bakslag för den enighet man hoppats visa upp. Ulf Kristersson framhåller att de europeiska länderna trots allt är de allra största givarna:
– Det amerikanska stödet är i pengar mätt nästan borta. Det har till stor del ersatts av andra länder, men inte helt. Om Ukraina inte bara ska hålla ut, utan också vinna det här kriget måste de ha mer hjälp, helst av en kombination av både USA och Europa.
Statsministern betonade också det starka folkliga stöd Ukraina har i Norden.
Ceremonin vid Majdan föregicks av en gemensam bön i Sofiakatedralen, och följdes av flera möten delegationerna emellan, om kriget, kommande stöd och läget för fredssamtalen med Ryssland och USA.
Frånvaron av amerikaner tycktes påtaglig i Kiev – där få invånare tror på någon snar fred.
– Det förs det ena samtalet efter det andra, fredsförhandlingar hit och säkerhetsgarantier dit. Numera skrattar vi bara åt det, säger Anastasia, som är 18, och bor i Kiev.
För henne har kriget på många sätt blivit en vardag, där man gör det mesta som man brukar.
Angelina, i Kiev på några dagars semester, säger att alla spekulationer om fred i år bara är drömmar: ingen vet hur länge kriget kommer att pågå. Som alla andra i Ukraina minns hon exakt vad hon gjorde dagen för invasionen.
– Jag bor i Uzjhorod nära den slovakiska gränsen, och jag arbetar på en taxfreebutik. Natten kriget bröt ut jobbade jag: Plötsligt vällde det in folk, alla skulle lämna landet. Jag var helt skakad.
Mariana, som också passerar Majdan, har hela tiden varit kvar i Kiev och dess förorter:
– Jag glömmer aldrig den första morgonen, vilken chock det var. Men jag hade förstått att något kunde hända, jag hade packat några väskor veckan innan. Köpt extra kattmat. Ingen jag kände gjorde så, de tyckte att jag överdrev.
