Israel har länge hävdat att Irans missilprogram strävar mot vapen med långt större räckvidd än de Shahab 3-pjäser som nu riktas mot israeliska mål, och att Irans målsättning är att kunna nå Europas Natoländer och USA. Under kriget mellan Iran och Irak (1980–1988), då länderna bombarderade varandras huvudstäder med ballistiska missiler, använde bägge sidor sovjetiska Scudmissiler. Efter kriget började Iran, med hjälp av Nordkorea och Kina, utveckla egna missiler i större skala.
Varför svarar Israel inte med ballistiska missiler mot Iran? De mest avancerade versionerna av den interkontinentala Jerichomissilen lär ha en räckvidd på över tusen mil och skulle med lätthet nå ända till Moskva och Peking. Men Jerichosystemet utvecklades inte för konventionell krigföring, utan för det som här kallas ”strategisk avskräckning”, med andra ord för att bära icke-konventionella vapen.
Israel har inte använt Jerichomissilerna i krig, eftersom detta skulle kunna tolkas som en bekräftelse på att landet besitter kärnvapen. Man har dock utvecklat en ballistisk missil som avfyras från flygplan, Blue Sparrow. Missilen har en egen startraket, söker själv sin bana i atmosfären och kan styras med gps mot målet med endast ett par meters felmarginal. Av allt att döma användes det vapnet i attacken som dödade Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei den 28 februari.
Basen på Diego García har flera tusen amerikanska – och ett mindre antal brittiska – soldater. Bombplanen av typen B2, som inte syns på radar, kan nå Iran också från baser i USA, men då måste de tankas i luften under färden. När de opererar från Diego García åker de till Iran tur och retur på en tank. Den minimala ön rymmer många hemligheter. Bland annat sägs det att den har högsäkerhetsfängelser där terrorister förhörs. Det ryktas också att fler länder än USA och Storbritannien använder dess anläggningar.
Israels viktigaste strategiska vapensystem är inte Jerichomissilerna, som skulle kunna slås i ett kärnvapenangrepp. För att kunna slå tillbaka också efter att Israel attackerats med kärnvapen utvecklade Israel, liksom stormakterna, så kallad andraslagsförmåga.
Sedan 1990-talet anses Israels ubåtar bära vapen som kan vedergälla vid en kärnvapenattack också efter att Israel upphört att existera eller slutat fungera militärt.
Enligt uppgifter som aldrig bekräftats är Israels tyskbyggda ubåtar i Dolphinserien beväpnade med den israeliska kryssningsroboten Popeye Turbo. Den anses kunna leverera en kärnstridsspets på 200 kiloton – tio gånger större sprängkraft än USA:s atombomb mot den japanska staden Nagasaki 1945. Popeye Turbo iakttogs för första gången av USA:s spaningssatelliter i maj 2000, under en förmodad provskjutning nordost om Diego García.














