Slutet för det svarta guldet?
I en artikelserie om oljan undersöker forskare och författare samhällets beroende av fossila bränslen.
USA:s och Israels attack mot Iran har kastat in världen i energipolitisk turbulens. Stängningen av Hormuzsundet har lett till att såväl oljepriset som den politiska nervositeten världen över stigit. Vi står inför en situation som kan överskugga 1970-talets energikriser enligt Internationella energiorganet (IEA).
Särskilt utmanande är det för Europa, som bortsett från fälten under Nordsjön saknar olje- och gastillgångar av väsentlig betydelse. Energikrisen har blottat Europas beroende av auktoritära regimer som inte bara ekonomiskt utnyttjar vår belägenhet utan också försöker bemästra vår politiska framtid. Det är på så vis en kris som riktar sig mot vårt demokratiska och öppna samhälle.
För att förstå den fossila energins kopplingar till den europeiska demokratins öde kan det vara värt att läsa statsvetaren Timothy Mitchells bok ”Carbon democracy. Political power in the age of oil”.
Efter andra världskriget började kolets dominans ersättas av oljan. År 1955 stod kolet för tre fjärdedelar av Västeuropas energibehov
Enligt Mitchell är den liberala demokratins framväxt sammanflätad med utvinningen och användningen av kol. Kolkraften satte fart på industrialiseringen och gav upphov till en materiell välståndsökning som skapade förutsättningar för demokratins realisering.
Kolet hade också betydelse för organiseringen av människor i kampen för grundläggande fri- och rättigheter. Det var en otymplig energikälla som krävde kollektiva arbetsinsatser för att utvinnas. Under industrialiseringen blev länder som Storbritannien inte bara beroende av kol i sig, utan av de arbetare som bröt och fraktade det till industrin. Kolberoendet gav därmed gruvarbetarna, och i förlängningen arbetarrörelsen, makt.
Denna makt över energiflödet var central för att åstadkomma en omfördelning av resurser och rättigheter i samhället. Strejker påbörjades ofta i gruvan och kunde förlama hela ekonomin. Arbetarklassen förenades enligt Mitchell inte ”så mycket av en kollektiv identitet eller politisk organisation som genom den ökade och koncentrerade mängden kolkraft de grävde fram, lastade, transporterade, förädlade och satte i arbete.”
Efter andra världskriget började kolets dominans ersättas av oljan. År 1955 stod kolet för tre fjärdedelar av Västeuropas energibehov. Även om kolförbrukningen inte minskade, sjönk dess andel i energimixen till runt 20 procent på två decennier. Oljan bidrog tillsammans med elektrifieringen till att effektivisera kolbrytningen.
Kolgruvearbetarnas kollektiva makt devalverades. Energiskiftet ledde därför till att maktrelationerna i samhället förändrades. I stället för att förlita sig på en resurs som kunde grävas upp i Yorkshire, blev Europas välstånd och frihet beroende av olja som måste fraktas hit från Iran, Saudiarabien och sedermera från Ryssland. ”Platserna för demokratisk kamp och sårbarhet flyttades till Mellanöstern,” som Mitchell uttrycker det.
Oljans fysionomiska karaktär gjorde den dessutom svårare att kontrollera politiskt och socialt. Medan det otympliga kolet krävde kollektiva insatser för att grävas fram kunde den flytande oljan enkelt pumpas upp av ett fåtal. Olja tenderar därför att berika en elit snarare än ett flertal.
Oljerikedom blir ofta en förbannelse som för med sig korruption och förtryck. Många av de främsta petrostaterna är bland världens brutalaste regimer
Forskning visar att länder som inte har etablerat en fungerande demokrati innan de börjar utvinna olja i större omfattning med stor sannolikhet förblir auktoritära. Oljerikedom blir ofta en förbannelse som för med sig korruption och förtryck. Många av de främsta petrostaterna är bland världens brutalaste regimer.
Trots en diversifiering efter 70-talets oljekriser har Europas välstånd varit beroende av dessa regimer. Det har krävt oss på en stor dos av självbedrägeri. Vi har inbillat oss att handeln med Ryssland och Mellanöstern skulle bidra till öppenhet och reformer. Tvärtom har vi upprätthållit förtrycket av oliktänkande, minoriteter och kvinnor. Dessutom har Europa låtit USA agera som en garant för det fria flödet av energi samtidigt som vi importerar stora mängder olja och gas från USA.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och Trumps presidentvalseger har dock förutsättningarna för dessa relationer förändrats i grunden. Europa har hamnat i en knipa mellan ett aggressivt Ryssland och ett alltmer auktoritärt USA. Det USA som en gång var en liberal demokrati i allians med EU har nu antagit en säkerhetsdoktrin där det framgår att de ska ”odla motstånd mot Europas nuvarande kurs” genom att stödja ”patriotiska partier” i Europa.
Självbedrägeriet är inte längre ett alternativ. Nu kräver våra energileverantörer politisk underkastelse.
Men under de senaste åren har också vägar ut ur energiberoendet uppenbarat sig. Teknikutvecklingen har gjort att den förnybara energin i regel är billigare än fossila alternativ. Mellan 2010 och 2022 sjönk den genomsnittliga kostnaden för solceller med 93 procent och 64 procent för landbaserad vindkraft. Dessutom har möjligheterna att lagra energi snabbt utvecklats. Priset på litiumjonbatterier är i dag 93 procent lägre än 2010.
Tack vare ny teknik och den klimat- och energipolitik som EU stakat ut finns nu reella möjligheter att fasa ut den fossila energin. En sådan omställning skulle kunna frigöra Europas medborgare från de prischocker vi ser i dag och minska sårbarheten för påtryckningar från främmande makt. Vissa bedömare målar upp en framtid där människor – likt gårdagens kolgruvearbetare – tar kollektiv kontroll över energiflödet och, med hjälp av solceller och batterier, driver både ekonomisk och demokratisk utveckling underifrån. Den demokratiska kampen över energin kan flyttas tillbaka till Europa.
Den här utvecklingen är givetvis hotfull för världens petrostater. För rysk del är ett upprätthållande av europeiskt fossilberoende av strategisk och ekonomisk betydelse. Därför har den ryska desinformationen tagit sikte på Europas klimat- och energipolitik.
Ryska nättroll har eldat på klimatskepticism inom den högerpopulistiska rörelsen och spridit vilseledande fakta om solceller, vindkraft och elbilar
Enligt rapporter från Nato och fristående forskningsinstitut har Ryssland utnyttjat och fördjupat de samhälleliga motsättningarna kring energiomställningen, bland annat genom att skuldbelägga EU:s klimatpolitik för stigande energipriser. Samtidigt har ryska nättroll eldat på klimatskepticism inom den högerpopulistiska rörelsen och spridit vilseledande fakta om solceller, vindkraft och elbilar.
Den ryska desinformationen följer samma strategi som den amerikanska oljeindustrin och konservativa intresseorganisationer har utvecklat och förfinat sedan 1980-talet. Eftersom USA i dag är en av de främsta exportörerna av fossilenergi till Europa så sammanfaller staternas intressen. Trump-administrationen, som har nära band till utvinningsindustrin, ägnar sig inte bara åt dold påverkan. Vid säkerhetskonferensen i München tidigare i år hånade utrikesminister Marco Rubio européerna för ”en klimatkult” och för att underkasta sig en energipolitik som utarmar folket. Trump har krävt att EU ska köpa amerikansk olja och gas, och samtidigt hotat med tullar.
Det är givetvis svårt för Europas politiker att navigera i denna storm av desinformation och påverkan. En särskild utmaning är att propagandan som sprids av ryska och amerikanska troll också göds av partier på yttersta högerkanten inom Europa. Partier som har vuxit sig starkare i länder som Frankrike, Storbritannien, Sverige och Tyskland. De har förenats i en ideologisk kamp mot den liberala demokratins kärnvärden och mot klimat- och energiomställningen. I dag agerar dessa så kallade patriotiska partier mer eller mindre medvetet i enlighet med Putins och Trumps intressen.
Förslag om sänkta drivmedelsskatter och ett uppluckrande av EU:s utsläppshandelssystem förs fram
Det är oroande att de har börjat få inflytande över politiken i flera EU-länder. Skenande energipriser har lett till krav om att tillåta energiimport från Ryssland. Förslag om sänkta drivmedelsskatter och ett uppluckrande av EU:s utsläppshandelssystem förs fram.
På såväl kort som lång sikt är det Ryssland och USA som vinner på en sådan politik. I en studie från Uppsala universitet modellerade forskare effekterna av skattesänkningar på motsvarande 2 kronor per liter bensin och diesel inom EU. Det ökade oljeberoendet skulle enligt studien leda till att Ryssland kan räkna hem extraintäkter på runt åtta miljoner euro per dag.
Sådana effekter verkar inte Tidöregeringen ha reflekterat över när den efter 2022 års energikris kraftigt sänkte reduktionsplikten och bensin- och dieselskatterna, samtidigt som premierna för elbilsköp togs bort. Resultatet blev att elektrifieringen av fordonsflottan stannade av samtidigt som användningen av bensin och diesel steg kraftigt.
Skattesänkningarna har dessutom varit kostsamma för staten. Enligt en annan studie från Uppsala universitet har effekten för svensk bnp varit negativ, delvis som ett resultat av lägre skatteintäkter till offentlig välfärd. Alternativa åtgärder där drabbade hushåll kompenseras, samtidigt som elektrifieringen skyndas på, skulle enligt studien få ett bättre ekonomiskt utfall, både för tillväxten och sysselsättningen. Sådana åtgärder borde dessutom uppfattas som mer rättvisa eftersom sänkt skatt på drivmedel främst gynnar höginkomsttagare.
Dagens energikris skulle i stället kunna driva på omställningen och elektrifieringen
Trots dessa fakta fortsatte regeringen att sänka drivmedelspriserna i mars, ivrigt påhejade av Socialdemokraterna och Centerpartiet.
Dagens energikris skulle i stället kunna driva på omställningen och elektrifieringen. Vägvalet borde vara enkelt, i synnerhet i en tid då hoten mot vår frihet och säkerhet är påtagliga. Vi kan välja att fjättra Europa till petrostater som USA och Ryssland. Eller så fasar vi ut oljan och gasen och frigör oss från de auktoritära energiflödena.
Läs mer:
Björn Wiman: Det är klaustrofobiskt att leva under ockupation av idioter
