Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Min son är född 25 december. Jag tror att det var en bidragande faktor till att han som liten blev helt besatt av Jesus. ”Han var den bästa människan”, missionerade han hemma och på sin lågstadieskola – och blev jättekränkt när inte alla höll med.
Jag kände en blandning av obehag och fascination inför det hela. Själv är jag uppvuxen i forna Jugoslavien där religiositet ansågs vara en daterad företeelse – inte direkt förbjudet men inget den moderna människan bör ägna sig åt.
Båda mina föräldrar är andra generationens ateister. Min mormor brukade stolt berätta att hon hade vägrat kyssa den lokala prästens hand som barn. På pappas sida var hans farmor den sista troende muslimen och henne har jag aldrig träffat.
Religioner kom in i mitt liv samtidigt som kriget – och blev därför starkt förknippat med det. De var, i mina ögon, en särskiljande faktor, ett av flera sätt att ställa grannar och vänner mot varandra och elda på konflikten i mitt hemland.
Det kanske var orättvist, men när mina kompisar började bära religiösa symboler såg jag det snarare som ett ställningstagande i kriget än ett religiöst uppvaknande.
Kanske är det för att vår värld har blivit så obegriplig och cynisk, som jag plötsligt avundas dem deras tro.
Denna avoghet mot religioner bar jag med mig till Sverige. Det gladde mig att jag hamnat i ett så ateistiskt samhälle, där kristendomen och dess riter mest var en formalitet. Kyrkan var en vacker byggnad där man kunde gifta sig eller sjunga i kör – att tro var meriterande men inget krav.
På ett kompis barns dop nämndes gud enbart vid ett tillfälle och då nästan i en ursäktande ton. Det roade mig – och fick mig att mjukna lite.
Med tiden kom jag i kontakt med människor från andra länder, för vilka religionen är något mer än en identitetsmarkör. Människor som sökte och på riktigt kunde finna tröst i en bön. Kanske är det för att vår värld har blivit så obegriplig och cynisk, som jag plötsligt avundas dem deras tro.
Är det nu jag blir religiös? tänkte jag förvånat. Är det här de kloka, lugna, samhällsläkande samtalen jag saknar förs?
När jag var som mest bedrövad över Gaza för något år sedan var det en präst som hittade rätt ord. I mötet med en grupp palestinier i Angereds moské sa han: ”När era barn dör, dör något i mig”. Inga reservationer. Inga garderingar. Bara ren medmänsklighet i dess mest självklara form.
Är det nu jag blir religiös? tänkte jag förvånat. Är det här de kloka, lugna, samhällsläkande samtalen jag saknar förs?
Som när Angereds moské bjöd in socialsekreterare när LVU-kampanjen rasade. Eller när representanter för kristna samfund formade en ”kärleksmur” runt Göteborgs moské för att uttrycka sitt stöd för muslimer under koranbränningarna.
Min son går i femman nu och lär sig om judendom, kristendom och islam i SO. Han är 11 år och hävdar att han växt ur sin Jesusdyrkan. Men när vi läser i hans lärobok att Jesus lyfte fram kärleken till sina medmänniskor som det viktigaste budskapet kan han inte hålla sig.
– Det är ju så jag vill att alla ska vara, utbrister han.
Sedan funderar han lite.
– Ok, jag tror inte att Jesus är guds son, men jag tror att han tricksade alla för att de skulle bli snällare människor.
– Kanske, säger jag.
Nej, jag blir nog aldrig riktigt troende, men jag kan sträcka mig till ett ”kanske”. I detta lilla ord ryms mycket hopp – inte som inåtvänd tröst utan som en positiv kraft, som en sorts plikt att fortsätta hoppas mot alla odds. Hur ska vi annars rädda världen?
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
