Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Nu springer dom där två horungarna runt i byn och äter där dom inte hör hemma igen.” I Eva-Maria Benavente Dahlins ljuvliga ungdomsdrama ”Vildhundar”, som nyligen hade premiär på Malmö dockteater, är himlen låg och mörk. Hettan ligger tung, fast det bara är juni. Pjäsen bygger på Andrea Abreus uppmärksammade roman ”Åsnesommar” och utspelar sig i bergen på norra Teneriffa, långt från turister och hotellkomplex.
Den som tror att flickor i yngre tonåren inte kan bära på demoniska krafter har inte sett de här dockorna onanera fram ett rasande vulkanutbrott
Den utsökta Frida Beckman spelar alla roller i denna pärla om två flickor i de tidiga tonåren som äter med händerna, rapar, kräks och drar runt på byn som just vildhundar. Visst är det en berättelse om klass, utsatthet och vuxenvärldens brutala brist på omsorg – men också om det störiga och otyglade som hör ungdomen till. Den som tror att flickor i yngre tonåren inte kan bära på demoniska krafter har inte sett de här dockorna onanera fram ett rasande vulkanutbrott. ”Plats, din hund/Du stinker/Din mammaknullande hora/ Du din luderhora/ Du din slappa horkuk”, mässar de i kör – fyllda av leda och destruktiv längtan.
Jag tänker på de här vilda dockorna när jag läser att regeringen nu förbereder en ventil för ”skötsamma ungdomar”, som ett svar på kritikstormen kring de så kallade tonårsutvisningarna (DN 29/3). Hörde du? Din existens här kommer att bygga på att du förnekar den vidunderliga ungdomens alla impulser, drömmar och tvivel – och omedelbart blir lönsam.
Men tänk om längtan efter att spåra ur är den mest mänskliga av känslor? Att vilja falla. Ner från den smala vägen, bort från det förutseende, skötsamma och värdiga. I flera klassiska texter skriver litteraturteoretikern Michail Bachtin om hur karnevalens logik vänder världen upp och ner, smutsar det höga och heliga och lyfter det vulgära och kroppsliga. Att spåra ur är inte bara en grundläggande mänsklig drift utan också ett sätt att ge makten långfingret, att strypa dess totalitära anspråk.
Vissa av oss har rätt att snubbla till, kanske till och med falla. För andra hotar avgrunden i varje steg
Visst finns det gränser; i ett civiliserat samhälle brukar de gå vid lagboken. Men Sverige är på väg att bli något annat. Som Gellert Tamas är inne på i en artikel så är återinförandet av det godtyckliga begreppet ”vandel” som grund för uppehållstillstånd ett sätt att ”ge staten och dess institutioner så långgående redskap som möjligt att trakassera och i förlängningen göra sig av med oönskade individer” (DN 2/4).
Men kravet på god vandel är inte bara ett hån mot rättsstaten och ett sätt att öka takten i utvisningsindustrin. Den är också ett sätt att etablera ett slags skötsamhetens apartheid för alla som bor i Sverige. Vissa av oss har rätt att snubbla till, kanske till och med falla. För andra hotar avgrunden i varje steg. Ytterst handlar det om att gradera människors rätt att vara mänskliga.
Det är en rätt udda syn på gästfrihet, att de inbjudna ska krypa för värdfolket
”Är man gäst hemma hos någon, då ska man anstränga sig lite extra för att följa lagar och regler, men också leva skötsamt”, säger migrationsministern (24/3). Visst låter det kul att vara på middag hemma hos Johan Forssell? Det är en rätt udda syn på gästfrihet, att de inbjudna ska krypa för värdfolket. Om man nu accepterar den förvridna premissen att människor som lever sina liv i Sverige ska betraktas som gäster, år efter år.
I en scen i ”Vildhundar” hävdar en av dockflickorna att hennes mormor inte låter ”främmande” använda deras toalett. Kanske är det sant. Kanske vill tjejen bara testa sin trängda väninna. I ett uttryck för verkets groteska realism sätter sig till slut den unga gästen i köket och tömmer tarmen i en kastrull med löksoppa. Gränslöst? Absolut. Men ganska befriande att se.
Läs mer:
Gellert Tamas: Tidöministrarna skulle bli utvisade om de fick sin egen vandel prövad
