De mer eller mindre ansträngda relationerna mellan USA och övriga västvärlden har under Irankriget än en gång gjort sig påminda. Efter ett möte mellan Trump och Natoledaren Mark Rutte på onsdagen sade den senare att ”det finns en besvikelse” hos Trump, men han undvek att svara på frågan om USA:s statschef upprepat sitt hot om att lämna försvarsalliansen.
Natokännaren Magnus Christiansson tror inte att det kommer att hända eftersom USA är bundet till ett kongressbeslut från 2024, som i backspegeln bär något ironiskt då förslaget framfördes av bland andra senatorn Marco Rubio som nu är Trumps utrikesminister. Enligt det måste två tredjedelar av senaten godkänna en ansökan om utträde ur Nato.
– Han kan ju ändå inleda processen och det vore skadligt nog. Det skulle vara historiskt och exceptionellt för det har aldrig hänt att något medlemsland försökt utträda, även om alliansen varit i många kriser förr, säger Magnus Christiansson, lektor på Försvarshögskolan.
Just Rubio har på senare tid också sagt att USA efter Irankriget måste ompröva sina transatlantiska relationer. Trumpadministrationen har skalat ner sitt engagemang i Europa. Bland annat kommer det inte att finnas någon amerikansk general eller amiral på något av de operativa högkvarteren, vilket enligt Christiansson i praktiken gör dem till bara planeringsenheter.
Men kongressen har också satt begränsningar för nedbantningen i form av minimikrav på antalet posterade Natosoldater på kontinenten och att man inte får lämna posten som SACEUR, Natos överbefälhavare i Europa.
– Att SACEUR inte skulle vara amerikan skulle de facto innebära slutet för Nato. Det ämbetet innebär att det alltid finns en koppling mellan kriget i Europa och den amerikanska befälskedjan, säger Magnus Christiansson.
Trumps retorik pendlar som bekant och i fallet Nato beskriver han det än som en papperstiger, än som en nödvändig aktör för militära operationer. Under Irankriget har han vädrat idén om att straffa de som kritiserat de amerikansk-israeliska operationerna eller sagt nej till att på något sätt bistå i dem, som Frankrike, Italien och Spanien.
– Ett sätt som han nämnt flera gånger tidigare är att flytta amerikanska trupper och anläggningar från ett sådant land till något mer vänligt sinnat. Då får hans planeringsbyråkrater tuppjuck, de bara ser hur dollarräkningarna rusar i höjden eftersom flytta baser är bland det konstigaste man kan göra, säger Magnus Christiansson.
Han påpekar att de europeiska allierade ställs inför ett dilemma i valet att antingen riskera Trumps vrede eller hamna på Irans svarta lista över länder som ska få passera Hormuzsundet, och nämner Storbritannien som varnande exempel för andra som är beroende av bränsle via den passagen.
– Under Irakkriget 2003 sprack kontinenten i nya och gamla Europa baserat på beroende av USA gentemot Ryssland. I dag kanske vi får en annan spricka, en fossilspricka, där en del hellre väljer USA medan andra vill säkerställa sin oljeförsörjning, säger Magnus Christiansson.
– Italien har till exempel balanserat en del, men sedan vägrat amerikansk närvaro, och det tror jag beror på att landet är gasberoende och därför hellre väljer risken för amerikansk bestraffning.
På tal om global säkerhetspolitik förbereder man sig i övrigt på en minst sagt dramatisk ökning av försvarsanslaget på Trumps hemmaplan. I budgetförslaget för 2027 anges den hisnande summan 1 500 miljarder dollar, 44 procent mer än det som redan är världens överlägset största summa i sammanhanget.
– Det är svårt att greppa hur mycket pengar det är, men det motsvarar nivåerna man var uppe i under andra världskriget. Man går från supermakt till någon sorts kosmisk makt, och Kina, vars budget i dag är en tredjedel av USA:s, skulle framstå som en småbudget, säger Magnus Christiansson.
– Det väcker många frågor, bland annat om det kommer att trigga just Kina att göra något obehagligt innan det blir verklighet och de blir helt akterseglade.
Läs mer:
Irankriget kostar USA miljarder – varje dag
