Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Mycket hinner hända där under åren post gymnasiet.
Någon skaffar skägg eller kanske barn. En annan får ett oväntat politiskt uppvaknande. En tredje hittar sig själv i Asien och går med i en sekt. Umgänget förändras, plötsligt har flera år gått och man undviker att möta blickar från gamla bekanta på tunnelbanan.
Den nya säsongen av tv-serien ”Euphoria” utspelar sig i det där diffusa gränslandet, några år efter examen. Och visst har saker och ting hänt. Men karaktärerna tycks paradoxalt nog vara för evigt sammantvinnade, trots att man ofta undrar om de egentligen gillar varandra.
Serien var banbrytande när den kom 2019, i hur den skildrade allt från vänskap och queer kärlek till missbruk och psykisk ohälsa. Jag minns att jag tänkte (som så ofta när något är konstnärligt revolutionerande): Kan man göra såhär? Säsong ett blev också det stora genombrottet för en generation skådespelare som i dag befolkar Hollywoods stora rollistor. Zendaya, Sydney Sweeney, Jacob Elordi.
Inför premiären har mycket handlat om sprickan mellan Zendaya och Sweeney, som spelar Rue respektive Cassie. Dessutom har vi avhoppen från Barbie Ferreira och musikmakare Labrinth (som natten till måndag släppte singeln ”SHUT YOUR DAMN”…). Regissör Sam Levinsons aktier har inte stigit efter dikeskörningen ”The Idol”. Och så de tragiska dödsfallen, Angus Cloud och Eric Dane. Den sistnämnda medverkar i säsong tre som Nates pappa Cal, men påtagligt märkt av sin ALS.
Fyra år har gått sedan andra säsongen kom. I vår hypersnabba samtid är det ändå ett tag. Frågan är hur kul en ny ”Euphoria”-säsong känns 2026 – också när rollinnehavarna har rusat vidare i sina karriärer?
Svaret efter att ha sett tre avsnitt: ganska kul, ändå.
Allt inleds med att Rue – i egenskap av knarkkurir – försöker köra från Mexiko till USA, över (ja, över) Donald Trumps mur. Scenen blir oväntat och uppfriskande utdragen. Även om tempot senare skruvas upp, vittnar det om en ambition att göra något annat, och inte bara reprisera sig. Väl tillbaka i staterna blir Rue anställd som en högra hand åt hallicken Alamo (Adewale Akinnuoye-Agbaje).
Zendaya är fortfarande den uppenbara stjärnan. I nya säsongen hittar hon Gud, på sitt sätt. Överlag har religionen blivit mer central. Amerikanskt klyschigt, kanske, men det tillför mer än det skadar. Såväl Maddy (Alexa Demie) som Nate (Jacob Elordi) har utvecklats dynamiskt. Elordi gestaltar skickligt en aspirerande affärsman och får – till sin egen olycka men seriens lycka – indrivare efter sig.
Ändå: ”Euphoria” är fortfarande väldigt mycket ”Euphoria”. Och såklart finns brister. Väldigt lite med Nates och Cassies bröllop känns särskilt trovärdigt, förutom twisten på slutet. Det stör seriens realistiska anspråk på samma sätt som teaterpjäsen i säsong två. Att Levinson kritiserats för att sexualisera kvinnliga skådespelare tycks fortsatt inte bekomma honom: Cassie startar en OnlyFans-karriär och scenerna från Alamos strippklubb – där popstjärnan Rosalía har en av rollerna – är långa och explicita. Anklagelser om en misogyn blick lär knappast avta.
Framför allt bär den tredje säsongen de omisskännliga dragen av en (förvisso skruvad) klassåterträff. Man vet att alla egentligen har gått vidare. Men man kan ändå försöka hedra det som en gång varit väldigt betydelsefullt, och en sista gång iklä sig sina gamla roller. De efterföljande fem avsnitten får utvisa om man landar det hela. Som med alla reunions, finns risken för ett ordentligt haveri i slutet.
Men att Tiktokflöden kommer fyllas med Cassie som utbrister ”What does that have to do with me?”, är knappt spelbart.
Läs mer om film & tv-serier, och andra texter av Gabriel Zetterström, till exempel om vilken Kanye West som egentligen är den riktiga.
Nicholas Wennö: Här är veckans bästa strömningstips
