Liu Li ville ta med sin franske pojkvän när hon reste till orten hon kommer ifrån för att hälsa på sina föräldrar under det kinesiska nyåret. Hon är 25 år, kommer från en stad i inlandet och bor och arbetar i Peking. Sin pojkvän hade hon träffat på ett dansställe i huvudstaden.
– Mamma ville inte att vi skulle bo hemma hos dem eftersom grannarna skulle ställa massor av frågor, säger hon när vi träffas på ett kafé.
– Till slut bodde vi ändå hemma, men mamma avrådde bestämt från att vi hälsade på mormor och morfar som bor på landet. För där hade det blivit en väldig uppståndelse över att min pojkvän var utlänning.
Liu Li arbetar som allt i allo på ett företag som säljer exklusivt kakel, och har nyligen börjat leva efter ett nytt tänkesätt. Det har lett till drastiska förändringar.
– Jag har lärt mig att tålamod inte löser alla problem. Om jag klagat på någon tre gånger, så får jag antingen acceptera den personen som den är eller öka avståndet.
Det ledde till att hon gjorde slut med sin franske pojkvän. Liu Li beslöt att även förändra förhållandet till sina föräldrar. Hon har inte helt brutit kontakten – i Kina står många normalt väldigt nära sin familj – men hon hälsar på dem sällan.
– Vi lever så olika liv, har så olika värderingar, säger hon.
Arbete och sparsamhet är vad äldre kinesiska generationer prioriterar. Dagens unga vill inte bli som sina föräldrar och letar efter en djupare mening med livet.
Avgrundsdjupa klyftor skiljer de tre senaste generationerna åt. Liu Lis morföräldrar föddes och levde i ett utfattigt land. De genomled Stora språnget, det katastrofala försöket att till varje pris industrialisera Kina 1958–62, då tiotals miljoner invånare dog av svält. Turbulensen som följde under Kulturrevolutionen, 1966–76, förlamade ekonomin. Men de som föddes därefter, sedan Kina öppnat sig för marknadskrafter, kunde lätt få bra arbeten.
Många fick chansen att köpa sina lägenheter för en spottstyver. Livet var en raksträcka av möjligheter. Bra skolresultat ledde till säkra anställningar och en lön som höjdes stadigt. De trodde därför på budskapet att hårt arbete lönar sig. Den som står ut och kämpar, kommer att bli belönad.
Den yngre generationen tänker annorlunda. Vad tjänar det till med uppoffringar när konkurrensen är mördande på arbetsmarknaden? Många får inte jobb som matchar deras universitetsutbildningar. 9-9-6 är ett annat exempel – arbetstiderna mellan nio på morgonen och nio på kvällen, sex dagar i veckan, i vissa privata företag.
Pressen har lett till rörelser som ”tang ping”, ligga platt, som unga tagit till sig för att bryta med den gamla inställningen och hoppa av ekorrhjulet.
Liu Li rätar på ryggen i stolen på kaféet i Peking.
– Jag tänker fortsätta att ha en optimistisk syn på livet och har skaffat erfarenheter som hjälper mig – som att förhandla, det är viktigt på jobbet.
Hon vill lära sig mer om samhället. Men kvällsnyheterna i den kinesiska stats-tv:n slutade hon att titta på redan under skoltiden. Hon tycker att det är slöseri med tid att se samma sak varje kväll. Nyheterna hittar hon i stället på Instagram och Youtube.
Där såg hon en sak under årets stora politiska möte i Peking tidigare i år som upprör henne. Kommunistpartiet, som styr enväldigt, hade riggat allt i förväg med de nästan 3 000 delegaterna. Frågan gällde pensionen för landets bönder, som ligger på tre ynka hundralappar i månaden. I Kinas storstäder lyfter pensionärerna i snitt en pension som är 15 gånger så stor. Nu fick bönderna en höjning med motsvarande cirka 25 kronor.
– Hur de behandlas tycker jag är väldigt orättvist, säger Liu Li.
Vad är det bästa med att vara i din ålder och bo i Peking?
Hon svarar utan betänketid:
– Att ingen bryr sig om mig. Hemma hade jag inget privatliv, alla kände mig. I Peking kan man göra vad som helst utan att någon reagerar.
Jia Rui har just snaggat håret och drar handen genom stubben. Hon studerade konst i Chicago i fyra år. I början hade hon problem att skilja på orden ”han” och ”hon” på engelska eftersom ingen skillnad görs i talad kinesiska.
Hon såg stora skillnader jämfört med Kina.
– De har så många hemlösa där. I Peking kan du inte se en enda, det är förbjudet. Men samtidigt kunde de göra allt möjligt på gatan i Chicago, så jag såg det som en frihet för hemlösa eftersom ingen grep dem.
Hon lade märke till att USA också har ett kommunistparti som ibland tänder stearinljus och delar ut mat i soppkök. Ett litet och annorlunda kommunistparti än det i Kina, som har 100 miljoner medlemmar.
Om en likhet mellan länderna säger hon:
– Vi värderar pengar högt i både Kina och USA. Men i Kina försöker vi gömma undan en del av den kommersiella aspekten. I USA lägger man allt öppet på bordet.
Många unga kineser ser fortfarande USA som ett drömland. En kvarts miljon befinner sig där varje år för att studera på universitet. Men numera återvänder fler än tidigare till Kina efter studierna. Jia Rui är en av dem. Hon är 25 år och lärare i designteknik på en skola i Peking. Med sina vänner pratar hon ofta om konst och om feminism. Helt andra saker än vad hennes föräldrar diskuterade när de var i hennes ålder.
– Min pappa gick på universitet i Peking och deltog i protesterna på Himmelska fridens torg (1989). Det var ett enormt stort samtalsämne för studenter under lång tid.
– Jag har hört hans historier, jag är intresserad av politik när det finns folk som kan berätta som pappa gör. När jag tänker på det blir jag arg på vad regeringen gjorde (krossade protesterna med våld). Men jag känner att min föräldragenerations ilska var mycket starkare än min.
Hon berättar om tiden på gymnasiet i Peking. Hon gick på en kinesisk skola, som förberedde eleverna på studier i USA. Därför var läroboken i historia amerikansk. Boken innehöll några sidor om protesterna i Peking som doldes av vita pappersblad som klistrats över sidorna.
– Vi försökte riva bort papprena och såg bilder på Himmelska fridens torg, men kunde inte läsa texten.
Vi i den unga generationen har en tendens att glömma historien eftersom det är förbjudet att protestera, säger Jia Rui.
Medan äldre invånare i Peking gärna går till en park för att träffa varandra föredrar Jia Rui att stanna hemma på sin lediga tid. Det är vad många har vant sig vid efter pandemin: att beställa varor och mat hemifrån på internet, som levereras med bud.
– Det gör oss alla mer isolerade från varandra, och befolkningen minskar. Robotar och AI får väl jobba åt oss i framtiden.
Fakta.Kinas Generation Z
Kinas Generation Z, födda ungefär mellan 1997 och 2012, skiljer sig stort från tidigare generationer i landet. De flesta har vuxit upp som enda barn i familjen på grund av landets familjeplaneringspolitik och under andra ekonomiska förutsättningar.
De växer också upp i ett samhälle med mycket hårdare konkurrens på arbetsmarknaden. Deras föräldrar kunde få relativt bra jobb, till exempel inom banksektorn, utan att ha gått på universitet. Medan de själva, trots långa utbildningar, har svårt att finna arbeten som matchar deras utbildning.
Läs mer:
Kineserna skaffar rekordfå barn – befolkningen minskar
Unga kineser vågar inte shoppa loss – utmaning för landets nya femårsplan
Här skapas Kinas nästa boom – våra framtida läkemedel
